Samlande på undantag

När jag var liten fick jag lära mig att det var en dygd att samla. Samlandet skärpte intellektet, utökade kunskaperna och ledde till att man blev rikare, framför allt vad beträffar de inre mänskliga kvaliteterna, men kanske, om man hade tur, även ekonomiskt. När jag övergick från att samla bokmärken till att samla frimärken fick jag höra åtskilliga historier om folk som av en slump råkat komma över dyrgripar. Den eventuella vinsten var emellertid beside the point; det väsentliga var samlandet som sådant. Varje gång vi bänkade oss i gillestugan i villan i Staffanstorp för att se på teve inpräntades samlandets evangelium i hjärnorna, eftersom hela väggen var full av ihopsamlade och upphängda arbetsredskap från det gamla bondesamhällets era.

Jag fick alltså instinktivt lära mig att samlandet var en god mänsklig egenskap, något man borde ägna sig åt. Detta är ingen unik barndomsupplevelse. I mina föräldrars generation samlade man på allt möjligt – porslinstallrikar, allmogeprylar, tennföremål, mynt med mera – som ofta tog upp mer plats än det spred glädje. Det var då. Under de senaste decennierna har många övergått till att endast samla sådant som har ett konkret bruksvärde. I vår familj gäller det lyxiga julgranskulor som det är lika roligt att hänga upp i granen varje december. Det folkliga hobbysamlandet är på väg att marginaliseras. Det växte fram bland medelklassen som en imitation av överklassens praxis, och sipprade därefter ned i de sociala hierarkierna, men idag har dess betydelse reducerats kraftigt.

Vårt moderna samlande kan härledas till de decennier kring 1900 då vi fick så mycket tid och pengar att vi kunde unna oss att härma vad kungar och herremän ägnat sig åt i århundraden. Men när uppstod deras samlande? När byggdes det första museet?

Ordet museum stammar från det grekiska ordet mouseion, vilket kan översättas med ”plats/tempel helgat åt muserna”. Den byggnad som i regel avses när termen brukas om antika företeelser är en institution i Alexandria som skapades omkring 280 f Kr, men det var inte ett museum i modern bemärkelse utan snarare ett filosofi- och forskningsinstitut. Faktum är att insamlings- och museiföreteelserna är mycket äldre än så.

Ett av de äldsta kända samlingsobjekt vi känner till är levande djur. De zoologiska parkernas historia är nästan lika gammal som den mänskliga civilisationens, även om vi räknar bort Edens lustgård och Noas ark från listan över tidiga exempel. Ofta brukar en kunglig kinesisk djurpark från omkring 1000 f Kr anföras som världens första zoo, eftersom den tycks ha varit öppen för allmänheten, men fenomenet kan spåras längre tillbaka i tiden. Ett arkeologiskt påvisbart zoo existerade tusentals år före Kristi födelse i den egyptiska staden Hierakonpolis, och även assyriska kungar tycks ha hållit sig med liknande anläggningar. Under antiken var djurparker ett känt fenomen, och till det antika Rom importerades många exotiska djur, inte bara för att massakreras på arenorna.

Under medeltiden och den tidigmoderna eran var de europeiska djurparkerna – refererade till som björngropar och menagerier – privata, eller förbehållna de furstliga hoven, och användes för att framhäva samlarens status. Endast ett fåtal personer hade tillgång till dem. Detta förändrades i takt med att härskarna insåg att det låg en poäng i att låta undersåtarna få tillgång till djursamlingarna, på det att de skulle låta sig imponeras och därmed fyllas av beundran för dynastins bedrifter. Världens äldsta ännu existerande zoo är det menageri som grundades 1752 vid slottet Schönbrunn utanför Wien; allmänheten fick tillträde redan på 1760-talet. I nästa skede av utvecklingen tillkom ett vetenskapligt element, och djursamlingen blev i första hand föremål för forskning. Så var fallet när Londons zoo i Regent’s Park öppnade 1828; vanligt folk släpptes in 1847.

Djurparkernas historia är typisk för samlandets förändring genom århundradena. Från att ha varit en herremannahobby utvecklades det till ett sätt att hölja det egna projektet – slottet, kungahuset eller nationen – i ära, vilket successivt resulterade i en alltmer publik inställning. Eftersom samlandet blev beroende av furstens nycker och intresse, stundom ren samlingsmani, kunde resultaten se mycket olika ut. När vetenskapen trädde in på scenen systematiserades samlandet och antog ett mer enhetligt utseende.

Det första arkeologiskt påvisbara museet, eller åtminstone utställningen med museiföremål, kan dateras till mitten av 500-talet f Kr. Den ansvariga var en kvinna vid namn Ennigaldi, dotter till den babyloniske härskaren Nabonidus. I närheten av sitt palats i staden Ur, idag i södra Irak, lät hon inreda ett tempelrum med fornfynd som hittats i samband med utgrävningar – hennes far räknas som en av världens första arkeologer – och placerade informationstexter på tre språk bredvid dem. Till museiföremålen hörde en kassitisk gränsmarkering och delar av gamla statyer.

Ennigaldi, världens första dokumenterade museichef, var verksam för mer än 2 500 år sedan. Allt sedan hennes dagar har samlandet av värdeföremål varit populärt hos förmögna familjer och regimer. Om vi begränsar oss till den moderna europeiska historien står det klart att ett stort uppsving ägde rum under renässansen, då världsliga och kyrkliga makthavare i Italien investerade betydande summor i samlingar. Detta fick till följd att några av världens äldsta ännu existerande museer grundades under epoken. Det allra äldsta, Kapitolinska museerna, kan dateras till 1471, då påven Sixtus IV skänkte en samling antika bronsskulpturer till staden Rom, vilka placerades på kullen Capitolium. Under påföljande sekler utökades samlingarna, som sedan 1734 har varit tillgängliga för allmänheten. Vatikanmuseerna, som numera besöks av cirka 5,5 miljoner människor om året, grundades i praktiken av påven Julius II år 1506 i samband med fyndet av Laokoongruppen (en senhellenistisk marmorskulptur föreställande hur den trojanske prästen Laokoon och hans söner dödas av ormar), som påven lät köpa och ställa ut. Andra ryktbara europeiska museer öppnades på 1500- och 1600-talen, med Royal Armouries i Towern i London som välkänt exempel; enstaka privilegierade besökare kunde se föremålen redan på 1590-talet, och 1660 slogs portarna upp för gemene man. Samtidigt gjorde de tidigmoderna europeiska furstehusen stora ansträngningar för att bygga upp konstsamlingar och bibliotek. Att påfallande många storverk från epoken står att finna just i Wien och Madrid beror på att huset Habsburg, som regerade från dessa städer, hade mer pengar än flertalet konkurrentsamlare.

På 1600-talet, när herremännens makt och inkomster ökade ytterligare jämfört med tidigare, steg samlingslusten ännu mer. Man samlade på allt möjligt, och ju rikare och mäktigare samlaren var, desto större blev volymerna på det vederbörande var intresserad av. Ett känt exempel är greve-hertigen av Olivares, Spaniens mäktigaste man under 1620- och 1630-talen. Trots att han personligen rekommenderade den unge Diego Velázquez till spanska hovet var han föga intresserad av att bygga upp en konstsamling. Istället föredrog Olivares att samla på sig allehanda dokument i sitt personliga arkiv. Han var även förtjust i fåglar och skapade en av 1600-talets största fågelsamlingar vid Buen Retiro-palatset. För Olivares var samlandet en möjlighet att leva ut de privata arkivarie- och ornitologdrömmarna. Statsmannakollegerna i Frankrike var mer förutsägbara. Kardinal Richelieu byggde upp en enastående boksamling, som efter hans död överfördes till Sorbonne och blev tillgänglig för forskare, och en samling av antika romerska skulpturer och tavlor av Leonardo da Vinci, Poussin, Veronese, Rubens och Tizian. Efterträdaren, kardinal Mazarin, skaffade sig även han ett omfångsrikt bibliotek, vilket han kompletterade med en samling ädelstenar – han var passionerat intresserad av diamanter – som han inför döden överlämnade till franska kungahuset.

Problemet, sett ur nutidsperspektiv, med 1600-talets samlande var att det inte var underkastat vetenskapliga krav. Man var inte systematisk. Ofta gjordes bedrövliga misstag eftersom samlarna inte förstod vad de kommit över. Ett paradexempel är Silverbibeln, som svenskarna tog när de plundrade Prag 1648. De habsburgska härskarna i Böhmen hade inte insett dess unicitet och värde, och det gjorde inte drottning Kristina i Stockholm heller. Först sedan hon skänkt boken i naturalön till bibliotekarien Isaac Vossius, som tog med den till Nederländerna, avslöjades verket som den klenod det är. Det var inte ens bibliotekarien själv som räknade ut det – tvärtom, han beklagade sig över den dåliga lönen och konstaterade att den svenska drottningen skänkt honom böcker som endast var värda att läsas på avträdet – utan morbrodern Franciscus Junius. Sedan förändrades allt: Vossius sålde år 1662 Silverbibeln för 400 riksdaler till Magnus Gabriel De la Gardie, som 1669 donerade den till Uppsala universitetsbibliotek, där den ännu förvaras.

En annan aspekt av 1600-talets samlande som idag fördöms är krigsbyteskulturen. Varje krig utgjorde en potentiell möjlighet för deltagarna att bygga ut sina samlingar – och därmed den personliga, dynastiska och nationella prestigen – på grannarnas bekostnad. Den som hade ett stort bibliotek eller en stor uppsättning vackra tavlor och bronsstatyer glänste inför grannarna och skänkte ära åt sitt land. En av furstarnas poänger med att föra krig var att de önskade ta dylik ära från en annan furste och skänka den till sig själva och sitt rike.

I synnerhet trettioåriga kriget formade sig till en veritabel tävling i plundring, hämndplundring och ny plundring. Den första stora incidenten, som kom att utgöra mönster för tillvägagångssättet, var plundringen av den pfalziska huvudstaden Heidelberg år 1622. När Heidelberg föll erövrades kurfurst Fredrik V:s ryktbara boksamling, Bibliotheca Palatina, den viktigaste i den protestantiska kultursfären. Böckerna fördes senare till Rom av den lärde greken Leo Allatius och förvaras fortfarande i Vatikanstaten, utom en mindre del som återbördades till Heidelberg 1816. Plundringen resulterade i en förutsägbar revansch när svenskarna under Gustav II Adolf fick krigslyckan att vända. År 1632 kunde kurfurst Fredrik, som åtföljde den svenska armén, hämnas på Katolska ligan och dess ledare Maximilian av Bayern. Sedan de svenska trupperna intagit München utsattes Maximilians konstsamling för lika effektiv plundring som Maximilians trupper tio år tidigare hade utsatt Fredriks samling för.

Den ovannämnda plundringen av Prag 1648 var, för samlarna, en formidabel final på de gångna trettio årens krigsbytessökande. Vart man än går i den tjeckiska huvudstaden kan man idag höra guider berätta om hur mycket svenskarna roffade åt sig. I slott, kloster och museer förklaras det för besökarna vad som blott är kopior av de verk som släpades bort i trettioåriga krigets slutskede. I Wallensteinpalatsets barockträdgård stod tidigare skulpturer av Adriaen de Vries, men informationsskyltarna förkunnar tydligt att dagens pjäser är kopior, eftersom originalen togs av svenskarna och står i Drottningholm. Flertalet befinner sig numera i Museum de Vries, i bottenvåningen i Drottningholms gamla dragonstall, där de trängs med skulpturer som Karl X Gustav tog från Frederiksborgs slott i Danmark ett decennium efter plundringen i Prag.

Månget plundrat eller för dyra pengar inköpt föremål placerades på 1600- och 1700-talen i kuriosakabinett. Ambitionen var hög: så mycket vetande som kunde erhållas, om så många aspekter av naturen och samhället som möjligt, skulle samlas och visas upp. Här kunde man finna allt från märkliga samlarobjekt från fjärran Söderhavsöar och arktiska samhällen till misstolkade biologiska företeelser, såsom narvalständer som uppfattades som enhörningshorn, och rena falsarier. Till de sistnämnda hörde kyskhetsbältena, en föremålstyp som nästan uteslutande är känd från kuriosakabinettens värld. Försäljarna av (de nyproducerade) bältena, och därpå samlarna – när de visade runt sin publik bland de föregivna dyrbarheterna – hävdade dock att föremålen var medeltida och att de hade använts på riddarnas slott och borgar.

Ett och annat dylikt rum har, i ombyggd version, överlevt in i nutiden, som i fallet med Kilian Stobaeus kabinett, som skänktes till Lunds universitet 1735 och idag finns att beskåda på stadens historiska museum. Andra kuriosasamlingar institutionaliserades och låg till grund för museer som idag påminner föga om sitt ursprung. Till denna grupp hör British Museum i London, som grundades 1753 och öppnades för allmänheten sex år senare. Kärnan i samlingarna var sir Hans Sloanes personliga samling av kuriosa, inalles omkring 71 000 objekt – böcker, manuskript, teckningar, torkade växter, fornfynd, antikviteter och diverse exotiska föremål.

Kuriosakabinettet – vars syfte närmast var av encyklopedisk natur – blev omodernt under upplysningstiden. Istället bemödade man sig om att systematisera och specialisera samlingarna, som dessutom fick ett starkare naturvetenskapligt inslag än förut. Istället för kabinett med allt möjligt till beskådande skapades omfattande mineral- och växtsamlingar. Ett svenskt exempel på en sådan samlare är drottning Lovisa Ulrika, som lät Jean Eric Rehn inreda hennes naturaliekammare – ordnad av Carl von Linné – i tidstypisk stil på Drottningholm. Samtidigt ökade regimernas önskan att skapa praktfulla konstsamlingar som var permanent utställda i ståndsmässiga omgivningar, inte sällan i palatsmiljöer. Det mest kända svenska exemplet är Gustav III:s antikmuseum, som öppnades i en av flyglarna på Stockholms slott 1794 med föremål som kungen köpt under sin resa i Italien 1783–1784. Till denna grupp av offentligt tillgängliga samlingar hörde även Uffizierna i Florens, med huset Medicis konstsamling, som omvandlades till museum på 1760-talet, liksom Pradomuseet i Madrid (grundat 1785, öppet för allmänheten 1819), Belvederepalatset i Wien (1781) och Louvren i Paris (1793). Eremitaget i Sankt Petersburg, som grundades av Katarina den stora 1764, öppnades dock inte för allmänheten förrän 1852.

På 1800-talet upplevde både samlandet och museigrundandet en omfattande expansion. I takt med att nationalstaterna befästes ökade intresset för att skapa samlingar och byggnadsverk till vilka de nationalistiska idéerna om folksjäl och gemensam kultur kunde kanaliseras. Detta skedde parallellt med att forskningen utvecklades: arkeologi, historia och andra vetenskaper professionaliserades, och en växande ämbetsmannakår tog över ansvaret för kulturminnesvården. Under de två sekler som följde fick samlandet och museiskapandet olika resultat i olika länder, beroende på vilka krafter som tog ledningen och stakade ut riktningen för projekten. I många huvudstäder blev museerna prestigeprojekt som idag är lika sevärda för sin storvulna arkitektur som för sitt innehåll, som i fallet med de kunskapskatedraler som restes i South Kensington i London. Ingen som besöker Washington kan undgå att imponeras av den energi och den fortlöpande verksamhet som följde på James Smithsons initiativ, Smithsonian Institution, år 1829. Gatubilden i USA:s huvudstad hade sett helt annorlunda ut om det inte varit för de museisamlingar som idag pryder dess centrum. En särskild typ av samlande ledde till byggandet av nationella friluftsmuseer, som Skansen i Stockholm och Kulturen i Lund, dit man förde nedmonterade byggnadsverk från hela landet och uppförde dem på nytt.

Under 1900-talet förändrades samlandets fokus i takt med att det framstod som omöjligt att fullfölja de målsättningar som satts upp på 1700- och 1800-talen. Tidigare hade man velat samla ihop typexempel på allt – samtliga djur, samtliga växter, samtliga mineraler etcetera – och göra dem tillgängliga för forskare och nyfikna, men forskningsexpansionen fick detta att framstå som såväl otympligt som onödigt. När forskningen flyttade ut från museerna till universitet och laboratorier förändrades museernas roll och blev mer flexibel.

I det huvuduppdrag som idag predikas på och för flertalet museer görs gällande att de skall ägna sig åt att samla, bevara, tolka och förevisa objekt som är av kulturellt eller vetenskapligt intresse och värde. Detta kan i praktiken tolkas hur som helst, något som framförallt går ut över samlingarna, vilka inte sällan tenderar att osynliggöras. I många fall fungerar dagens museer snarare som utställningslokaler för temporärt inlånat material än som platser där samlingar görs tillgängliga. Ett typiskt exempel är Nordiska Akvarellmuseet på Tjörn, vars lokaler ofta är fyllda av allt annat än nordiska akvareller, till exempel modern mexikansk konst eller kinesiska tuschmålningar. Den som besöker konstmuseet i Kalmar ser föga av stadens magnifika samlingar av landskapsmåleri från Kalmarsundsområdet, men desto mer av nutida fotografier och installationer.

Det ger sig självt att samlandet som sådant därmed gärna sätts på undantag. Det är inte svårt att hitta biblioteks- och museiledningar och museistyrelser som snarare diskuterar gallring än insamling. Sett ur ett större historiskt perspektiv känner jag mig därför föranledd att konstatera en kris. Efter att successivt ha utvecklats från elitfenomen till massfenomen, och efter att ha tagit steget bort från den furstliga hobbyns och in i vetenskapens värld, är idag samlandet ifrågasatt, både i teori och i praxis.

Kortsiktigt må detta vara föga problematiskt, men vad kommer det att leda till långsiktigt? Vår kunskap om det förflutna är till stora delar beroende av de samlingar som tidigare generationer har lämnat efter sig. Hur kommer framtida generationer att förstå dagens konst och dagens materiella kultur?