Miraklens tid är inte förbi

I ett inlägg på plattformen X från maj 2024 ondgör sig Svenska ­Dagbladets ledarskribent Jesper Sandström över katolska kyrkans saligförklaring av den tidigt bortgångne italienske ton­åringen Carlo Acutis. Acutis saligförklarades efter att en sjuårig brasiliansk pojke ansågs ha botats från allvarlig sjukdom efter att ha kommit i kontakt med en relik från Acutis. Sedan katolska kyrkan i år godkänt ännu ett helandemirakel som tillskrivs Acutis förbön i himmeln, ligger nu vägen öppen för hans helgonförklaring.

”Katolska kyrkan leds av moraliskt korrupta magiker-lajvare som sminkar Jesus och tradition över febrilt svammel – det är omöjligt att på något sätt alls tillmäta dem respekt”, skriver Sandström upprört. För den som är orienterad i kyrkohistoria är det inte svårt att uppfatta tydliga ekon av protestantisk antikatolsk polemik i Sandströms inlägg. Katolikernas tro på mirakel var länge en stötesten för protestanter.

Ett av den tidiga protestantismens mest framstående drag var förkastandet av förekomsten av mirakel under efterbiblisk tid. Miraklernas syfte var, menade såväl Martin Luther som Jean Calvin, att ge stöd för giltigheten i de budskap som Guds budbärare framförde. När Guds ord väl slagit rot hos människor, och kyrkan vuxit till sig fanns det inte längre ett behov av mirakulösa ingripanden i världen från Guds sida, ansåg man.

Enligt den engelske reformatorn William Tyndale hade miraklernas tid därför upphört omkring år 100 i och med att den sista av Jesus apostlar dog. Läran om att miraklernas era är över, vilken brukar kallas cessationism, återkom hos flera protestantiska teologer under 1500- och 1600-talen. Med stor frenesi grep man sig an uppgiften att visa att de mirakel som katolska kyrkan tog som intäkt för riktigheten i sin lära i själva verket var Satans bländverk eller bluff och båg.

Doktrinen om att miraklerna upphört blev ett intellektuellt vapen i protestanternas hand som användes i kampen mot katolska kyrkans påstådda mirakler. I polemiska vändningar som inte står Jesper Sandström efter anklagades påvar och katolska präster för att vara magiker och avgudadyrkare, som gett sig i lag med Satan. Implicit i den protestantiska kritiken fanns emellertid också, om än inte på ett medvetet plan, en sekulariserande tendens som så småningom kom att bidra till att världen i Västerlandet tappades på religiöst innehåll.

Protestantismen kom därför, vilket den tyske sociologen Max Weber har hävdat, att bidra till Västerlandets sekularisering och avförtrollning. När man väl förnekat förekomsten av mirakel i den egna samtiden, såsom protestantismen gjorde, är steget naturligtvis inte långt till att hävda att mirakel inte förekommer i Bibeln heller. Det ena ger mer eller mind­re det andra.

De flesta sekulära människor av idag skulle förmodligen ta avstånd från Bibelns mirakler, såsom till exempel Jesus helande av sjuka, med hänvisning just till att några sådana saker inte sker idag. Mirakeltro tillhör enligt detta synsätt en förvetenskaplig och vidskeplig era, som det moderna Västerlandet nu har lämnat bakom sig. Upplysningsfilosofen David Humes Of Miracles (1748) är ett locus classicus för denna uppfattning.

Här skriver Hume bland annat: ”’Det är märkligt’, är den omdömesgille läsaren böjd att säga vid granskningen av dessa förunderliga historiker, ’att sådana mirakulösa händelser aldrig inträffar i våra dagar’. Men det är, vågar jag anta, inget märkligt med att människor ljuger under alla tidsåldrar. […] Man kan vara säker på att de ryktbara lögner som spritts och vuxit till så ofantligt format började på ett liknande sätt, men att de såddes i en lämpligare jordmån och slutligen spirade till underverk nästan jämbördiga med dem de återger.” Vid 1700-talets mitt fick kristendomskritiker i Europa vara försiktiga med hur orden lades, men det är inget tvivel om att Bibelns mirakler är en av måltavlorna för Humes kritik.

Men inträffar aldrig mirakulösa händelser i våra dagar? I sin tankeväckande bok They Flew. A History of the Impossible tar sig den framstående reformationshistorikern och Yaleprofessorn Carlos Eire an denna intrikata fråga. Det är också, ska tilläggas, från denna lärda bok som min ovan förda diskussion om protestantismens och katolicismens olika uppfattningar om mirakel har hämtats. Eire närmar sig frågan om mirakulösa händelser på ett indirekt vis.

I fokus för framställningen står förekomsten av levitation och bilokation hos katolska munkar och nunnor under tidigmodern tid (1500- och 1600-talen) i Västeuropa. Med levitation avses att en person, vanligen under mystisk extas, förmår trotsa gravitationen och sväva över marken under en obestämd tid. Bilokation innebär att en person anses kunna befinna sig på två olika platser samtidigt.

Vittnesmål om levitation och bilokation finns från de flesta religiösa traditioner världen över och från alla tider. Exempel på sådana traditioner är hinduism, tibetansk buddism och sufisk mystik. Eire intresserar sig i sin bok emellertid uteslutande för hur dessa fenomen har förståtts i den kristna-katols­ka traditionen under tidigmodern tid. De munkar och nunnor som behandlas mest utförligt i boken är den spans­ka karmelitnunnan och mystikern Teresa av Ávila (1515–1582), den italienske franciskanen Josef av Copertino (1603–1663) samt den spans­ka franciskannunnan María de Ágreda (1602–1665). De två förstnämnda helgonen får i Eires framställning tjäna som exempel på fenomenet levitation, medan María de Ágreda ensam får exemplifiera bilokationskategorin. Mot bakgrund av dessa tre ingående fallbeskrivningar utmanar Eire i framförallt introduktionen och i epilogen till They Flew vad han anser vara en tanklös och fördomsfull sekularism inom religionsvetenskapen.

Precis som undertiteln till Eires bok gör klart är det fråga om en historieskrivning om fenomen, levitation och bi­lokation, som de flesta människor av idag, åtminstone i Västerlandet, anser vara omöjliga, men som det likafullt finns tusentals vittnesmål om i de historiska källorna. Att ens ta saker som dessa på allvar anses idag, vilket Jesper Sandströms reaktion vittnar om, provocerande eller löjeväckande. I den katols­ka tidigmoderna miljö som Eire studerar var det emellertid en självklarhet att heliga män och kvinnor, oftast munkar och nunnor, under mystisk extas, det vill säga: under en intensiv förening med Gud, kunde levitera eller befinna sig på två platser samtidigt.

Den viktigaste frågan i sammanhanget för katolikerna gällde inte om saker som bilokation eller levitation kunde inträffa, utan om det var Gud eller Satan som låg bakom fenomenen ifråga. Om kyrkliga myndigheter kom fram till att Satan var upphovsmannen till en persons märkliga förmågor, var det naturligtvis inga goda nyheter för vederbörande.

Levitation förekommer inte, påpekar Eire, i Nya Testamentet eller i kyrkans allra tidigaste historia. Kristna levitatörer uppträder först i och med klosterväsendets uppkomst på 200- och 300-talet i Egypten. Här etablerades också den nära kontakt mellan klosterliv och levitation som har kunnat observeras sedan dess. Under 1200-, 1300- och 1400-talen ökade antalet rapporter om levitationer i Västeuropa kontinuerligt för att nå sin höjdpunkt under 1500- och 1600-talen. Under sent 1700-tal avtog antalet rapporter betydligt, men har aldrig, inte ens under högmodernitetens tidevarv, helt och hållet försvunnit. Påven Johannes Paulus II helgonförklarade till exempel år 2002 den italienske kapucinmunken Padre Pio (1887–1968), som påstås ha såväl leviterat som bilokerat.

Det är förstås inte så svårt att formulera möjliga historisk-sociologiska förklaringar till variationen i antalet rapporter om leviterande personer i Västerlandet. Eire pekar på tre betydelsefulla faktorer: Uppkomsten av boktryckarkonsten vid mitten av 1400-talet, reformationen under 1500-talet och modernitetens framväxt i Västerlandet från och med 1500-talet.

Tillkomsten av tryckpressen, men också ökningen av läskunnigheten, underlättade spridningen av hagiografier med mer eller mindre typifierade beskrivningar av helgonens liv och gärningar. I hagio­grafierna beskrevs levitation som en av de mirakel som är typiska för helgon och de skapade därför också en förväntan på vad som utmärker ett sant helgon. Reformationen ledde till en katolsk motreaktion i Europa i vilken man i ännu högre grad än tidigare kom att betona typiskt katolska fenomen såsom mirak­ler. De katolska miraklerna blev ett slagträ mot protestanterna som saknade motsvarande fenomen (och som menade att katolikernas mirakel var orsakade av Satan). Den moderna naturvetenskapens genombrott på 1600-talet och upplysningens utbredning under andra hälften av 1700-talet kom, slutligen, att utmana den traditionella katolska religiösa världsbilden och dithörande fenomen såsom levitation och bilokation.

Listan över katolska helgon som anses ha leviterat innefattar välkända helgon som bland annat Franciskus av Assisi, Dominikus, Thomas av Aquino, Ignatius­ av Loyola, Teresa av Ávila och Johannes av Korset.

Typiskt för den kristna levitationen, så som den beskrivs av Eire, är dess ofrivillighet och att den inträffar på grund av att en helig person har påverkats av ett religiöst budskap. Personen övermannas då av ett transliknande tillstånd, en mystisk extas, och som konsekvens härav börjar vederbörande att sväva över marken. Karmelitmunken Johannes av Korset (1542–1591) påstås till exempel ha börjat levitera tillsammans med Teresa av Ávila under ett samtal om treenigheten i Inkarnationens kloster i Ávila omkring år 1573.

Josef av Copertino är den kanske mest kända av alla kristna levitatörer och också den allra mest extrema. Många av hans levitationer var veritabla flygturer. Josefs levitationer kunde inträffa som en följd av att han bad, firade mäs­san, besökte heliga platser, betraktade en religiös artefakt eller beundrade naturens skönhet. Han föll då in i en mystisk extas och lät upplåta ett högt skrik in­nan han till sina medbröders förskräckelse steg till väders. En gång ska han vid blotta anblicken av ett lamm, vilken förde hans tankar till Guds lamm, Kristus, ha farit upp i en trädtopp med lammet i famnen och stannat där i två timmar.

En förutsättning för att en person ska kunna hamna i en mystisk extas, vilket krävs för att en levitation ska komma till stånd, är, om vi ska tro den kristna traditionen, att personen ifråga iakttar en livsföring präglad av sträng askes och ett intensivt böneliv. En sådan livsstil påträffas vanligen bara i ett kloster. Både Teresas och Josefs levitationer var, säger Eire, en icke avsedd konsekvens av en sådan livsföring. Det var inte heller de enda konsekvenserna. Josef påstås också ha kunnat läsa tankar, förutsäga framtiden och hela sjuka. Mot denna bakgrund kan ett möjligt svar ges till en fråga som läsaren, i likhet med Humes omdömesgille läsare ovan, kanske redan har ställt sig: ”Varför ser vi inte, om detta nu verkligen skulle stämma, också idag män­niskor som flyger upp i trädtoppar med ett lamm i famnen?” Humes och den moderna människans svar på frågan är förstås givet: ”Det är bara lögner alltihop. Män­niskor har aldrig någonsin leviterat.”

I en intervju skisserar Eire emellertid på ett annat svar: Den sociala basen för den typ av livsstil som krävs för att levitationer ska kunna äga rum, nämligen klosterlivet, existerar knappast längre i Västerlandet. Det finns, med andra ord, få människor som idag lever samma intensiva religiösa liv som Teresa av Ávila och Josef av Copertino gjorde. I Eires svar kan man också skymta en kritik av det traditionella sättet att studera religiösa fenomen inom humaniora och samhällsvetenskap.

Det vanliga sättet att närma sig reli­giösa fenomen inom religionsvetenskapen är att sätta frågan om fenomenens realitet inom parentes för att istället undersöka vad de innebär för de människor som tror på dem. En historiker uttalar sig, med andra ord, inte om huruvida Josef av Cupertino verkligen leviterade, utan om vilket slags funktion berättelser av detta slag kan ha för människor som ansluter sig till dem.

I sin moderna religionssociologiska klassiker The Sacred Canopy. Elements of a Sociological Theory of Religion (1966) skriver Peter L Berger på typiskt vis: ”Det behöver knappast påpekas att detta antagande [att det finns en bortomvärldslig verklighet] inte kan göras inom socio­logisk teoribildning eller inom någon annan vetenskaplig referensram. Den yttersta epistemologiska statusen hos religiösa människors utsagor måste, med andra ord, med bestämdhet sättas inom parentes.” Det är detta funktionalistiska synsätt, det eviga parentessättandet, som Eire utmanar i sin bok. Eire vill att forskare ska vara öppna för möjligheten att märkliga saker faktiskt kan inträffa. Sanningshalten i religiösa människors utsagor om till exempel levitation ska därför inte nödvändigtvis sättas inom parentes, utan undersökas på samma sätt som alla andra typer av påståenden. Tror Eire själv att det finns helgon som åtminstone någon gång har leviterat? Svaret finns i titeln på hans bok: They flew.

En forskare som i likhet med Carlos Eire vill skärpa religionsvetares blick för att märkliga saker inträffar är exegeten Dale C Allison. För Allison är världen en utomordentligt märklig plats där de mest sällsamma ting sker hela tiden. Allison är professor i New Testament Studies vid Princetonuniversitetet och räknas som en världens mest framstående nytestamentliga forskare. Hans akademiska forskning har i synnerhet behandlat den historiske Jesus. I verk såsom Jesus of Nazareth. Millenarian Prophet (1998) och Constructing Jesus. Memory, Imagnination, and History (2010) har han, i Albert Schweitzers efterföljd, enträget argumenterat för att Jesus var en apokalyptisk domedagsprofet som förväntade sig världens undergång inom högst en generations tid.

Allison uppger sig själv ha haft flera religiösa upplevelser av remarkabelt slag och menar sig också ha bevittnat olika slags paranormala händelser, till exempel att föremål på ett oförklarligt sätt har förflyttat sig i rummet. Vid två tillfällen har han dessutom kunnat se in i framtiden, den ena gången i en dröm och i den andra i vaket tillstånd.

Vissa av dessa erfarenheter har han tidigare behandlat i den finstämda personligt hållna boken Night Come. Death, Imagination and the Last Things (2016). Här redogör Allison bland annat för hur han vid två tillfällen besöktes av sin bortgångna vän Barbara, som nyligen hade omkommit i en bilolycka. Även i det akademiska verket The Resurrection of Jesus berättar han om hur hans världsbild formats av sina egna och sin familjs märkliga övernaturliga erfarenheter. Det bör påpekas att Allison inte släpper sin kritiska, vetenskapliga inställning när han diskuterar dessa fenomen. Han är förstås också medveten om att många anser att erfarenheter av detta slag restlöst kan ges en naturalistisk-vetenskaplig förklaring. Allison är likafullt övertygad om att det finns genuina mänskliga erfarenheter av en översinnlig verklighet som inte ryms inom vår nuvarande vetenskapliga världsbild.

I sin senaste bok Encountering Mystery. Religious Experience in a Secular Age (2022) ägnar sig Allison uteslutande åt religiösa visioner och erfarenheter. I och med att dessa fenomen brukar räknas till religionspsykologins område, befinner sig bibelforskaren Allison här utanför sin egen akademiska disciplin. Hans stora beläsenhet i filosofi, psykologi och samhällsvetenskap gör dock att han rör sig tämligen obehindrat över akademiska gränser. En akademiskt verksam religionspsykolog skulle dock inte, såsom Allison gör, ta ställning för att det finns religiösa erfarenheter som verkligen vittnar om att det finns en bortomvärldslig verklighet. Religionspsykologen skulle, som vi lärt oss, sätta parentes runt själva sanningsfrågan. Men Allison vill i detta sammanhang lika litet som Eire sätta ut några parenteser. Han vill istället uppmana oss att ta fenomenen som sådana på allvar.

I första kapitlet, ”Stars Descending”, återger Allison religiösa erfarenheter som han gjort under sin levnad och vilka övertygelser som dessa, via reflektion, har lett fram till hos honom. En av dessa uppfattningar är att saker och ting i grunden inte är vad den större delen av tiden förefaller vara. Det finns någonting i verkligheten som undgår oss, men som likafullt är det mest betydelsefulla av allt. Denna numinösa verklighet kan, av ren nåd, emellanåt visa sig för människor. Ett huvudbudskap i boken är att mystiska och transformativa religiösa erfarenheter, såsom att möta himmels­ka va­relser eller döda anhöriga, är långt vanligare än vad folk vanligtvis tror. Här lutar Allison sig mot religionssociologiska undersökningar.

De upplevelser som Allison behandlar i Encountering Mystery rör framförallt människors erfarenheter av att möta en god eller ond övernaturlig makt, möten med änglar eller himmelska varelser, dödsbäddsvisioner samt näradöden­upplevelser. En stor del av boken består i en initierad presentation av de olika fenomenen, samtidigt som han tillför sin egen analys till genomgången. I sin redogörelse förlitar Allison sig till stor del på människors egna berättelser om övernaturliga erfarenheter, som han har hämtat från litteraturen på området.

Det kanske mest utforskade fenomen som Allison diskuterar är näradöden­upplevelser. Det finns sedan några decennier tillbaka en tämligen omfattande forskning om dessa erfarenheter, vilket inte är så konstigt i och med att miljontals nu levande människor har haft en näradödenupplevelse. Dessa finns belagda hos i princip alla kulturer och i alla tider. Den första kända beskrivningen i Västerlandet av en näradödenupplevelse finns, om än i en mytologiserad form, redan i bok 10, ”Myten om Er”, i Platons Staten. I och med psykiatern Raymond Moodys bästsäljande bok Life After Life från 1975 kom kunskap om fenomenet att nå den breda allmänheten.

Idag har näradödenupplevelser i det närmaste blivit en del av vår vardagskultur. De flesta vuxna i Västerlandet torde idag kunna redogöra någorlunda väl för de olika beståndsdelarna i en nära-döden-upplevelse. Allison reser den i sammanhanget intressanta filosofiska frågan om vad som skulle bli följden för vår världsbild om medicinska forskare till sist tvingades godta att dessa upplevelser ger belägg för att själen faktiskt överlever kroppen. Kommer varje skeptikers knä till sist att tvingas böjas inför detta faktum? Borde de kanske inte i själva verket redan ha gjort det? För Allison är näradödenupplevelser en stark indikation på att själen inte går under tillsammans med den fysiska kroppen. Han anser hur som helst att forskare av olika slag i större utsträckning borde intressera sig för näradödenupplevelser eftersom de har så vittgående konsekvenser för vår världsbild.

Mindre kända för allmänheten än näradödenupplevelser är så kallade dödsbäddvisioner. Dessa visioner består i att döende varseblir änglar, ljusfenomen eller avlidna anhöriga, som kommer för att föra dem över till andra sidan. Den döende kan till exempel se änglar samlas runt sängen eller hela rummet upplysas av ett översinnligt ljus. Visionerna tar ofta sin början några dagar före en persons fysiska död. Precis som näradöden-upplevelser har dödsbäddsvisioner rapporterats från olika tider och kulturer. I det judisk-mystiska verket Zohar från 1200-talets Spanien hävdas till exempel att en döende persons döda anhöriga samlas omkring honom eller henne när personen ifråga går hädan. Dödsbäddsvisioner var allmänt kända i det förmoderna Europa, säger Allison, men tenderade att trängas undan i upplysningens och modernitetens tidevarv. Det är först på senare år som medicinsk och psykologisk forskning har börjat intressera sig för fenomenet.

Det finns framförallt två teser i Encountering Mystery som är av särskilt religionsvetenskapligt intresse. Den första är att religiösa erfarenheter sätter en gräns för hur sekulariserat och avförtrollat (Weber) Västerlandet kan bli. Också i ett i hög grad sekulariserat samhälle som Sverige kommer människor, enligt Allisons synsätt, att fortsätta ha erfarenheter av en svårfångad numinös verklighet. Även om organiserat reli­giöst deltagande tenderar att minska i Västerlandet, finns det inget som talar för att andliga transformativa upplevelser också gör det. Det innebär att religion eller andlighet antagligen aldrig kommer att bli irrelevant i något samhälle.

Allisons andra tes är att religiösa dogmer och föreställningar om till exempel himmel och helvete, som finns inom de flesta religioner, förmodligen har sitt upphov i religiösa upplevelser. Uppfattningar om att änglar (eller andra himmels­ka varelser) och anhöriga kommer för att hämta döende finns, som framgått, i många kulturer. Men hur har dessa föreställningar en gång uppkommit och hur kan de bestå ända in i våra sekulariserade dagar?

Allisons svar är att de har sitt upphov i dödsbäddsvisioner. Just därför kommer de inte heller att försvinna. Männi­skor kommer även framdeles att se himmelska varelser när de ligger för sitt yttersta. På liknande sätt har föreställningar om ett saligt tillstånd efter döden förmodligen sitt upphov i positiva religiösa erfarenheter. Allison instämmer på så sätt, om än utifrån andra teoretiska utgångspunkter, i sociologen Emile Durkheims uppfattning om att det finns något ”evigt” över religionen: Den kan inte dö ut.

Carlos Eires They Flew och Dale C Allisons Encountering Mystery är två böcker som manar såväl forskare som männi­skor i allmänhet till att ta religiösa erfarenheter och utsagor på allvar och inte automatiskt avfärda dessa som lögner eller fromt självbedrägeri. Jag kan inte uppfatta deras böcker som något annat än två välkomna bidrag till diskussionen om religiösa erfarenheter. Den omdömesgille läsaren bör förstås granska innehållet på egen hand och bilda sig en egen uppfattning.