Argentinska impressioner

1 Vad vill jag se i Buenos Aires? Först Recoletakyrkogården. Här vilar historia, till exempel i ett mausoleum diktatorn Rosas, som störtades 1852 i och med slaget vid Caseros. Som besegrad gick han i exil och tillbringade sina återstående 25 levnadsår i Southampton i England. Där begravdes han.

Den nationella historieskrivningen var till en början inte nådig mot diktatorn Rosas. Lejonparten av hans drygt tjugoåriga maktinnehav kom att få beteckningen ”terrorn”. Men efter första världskriget uppträdde revisionister som ville om- och uppvärdera honom och hans styre, revisionister som var nationalister och antiliberaler. Omsider sällade sig Juan Perón öppet till revisionisterna, inte under sin första presidentperiod (1946–1955) men under sin andra (1973–1974). Han utverkade då att diktatorn Rosas kvarlevor skulle flyttas till Argentina. Det hela rann ut i sanden sedan Juan Perón hade dött och hans änka och efterträdare Isabel Perón hade förlorat makten efter en militär statskupp.

Men Carlos Menem, peronist och president mellan 1989 och 1999, tog upp idén och visade handlingskraft och skyndsamhet. Redan i september 1989 fördes diktatorn Rosas kvarlevor från England till det revolutionsjubilerande Frankrike, där de togs emot under hedersbetygelser övliga för en statschef och lades i en ny kista. Denna kista fördes sedan till Buenos Aires och Recoleta-kyrkogården. Till en familjegrav.

2 Argentinas store diktare Jorge Luis Borges avled 1986 – kort före sin 87-årsdag – och besparades därför upplevelsen av att se diktatorn Rosas kvarlevor hemföras i triumf, om än med föregivet skäl att åstadkomma ”försoning”. Borges promenerade gärna på Recoletakyrkogården och diktade om den, om vandringar ”mellan familjegravarnas långa rader,/där de med sin vältalighet av skugga och marmor/lovar eller framställer den eftersträvansvärda/värdigheten i att vara död”.

Borges diktade också om diktatorn Rosas och om havet som ”en vattenrik barriär/mellan hans kvarlevor och fosterlandet”, Rosas, med ”det välbekanta och fruktade namnet”, Rosas, vars bild dvaldes ”väldig och förmörkande / likt skuggan av ett avlägset berg”, Rosas, som inte borde bevärdigas ”allmosor av hat”.

3 När han vandrade på Recoletakyrkogården kunde Borges styra stegen till andra gravmonument än det där Rosas skulle komma att vila, gravmonument över politiker som han högaktade. Här vilar Bartolomé Mitre, en liberal som var president mellan 1862 och 1868, grundare av dagstidningen La Nación, som 1989 kraftfullt skulle komma att ta avstånd från peronisternas hemförande av diktatorn Rosas kvarlevor, författare inte bara till en omfångsrik levnadsteckning över den antikoloniala kampens frontfigur San Martín utan också till en nationell historik där diktatorn Rosas porträtt målas i de mörkaste färger. Och här vilar – framförallt – Domingo F Sarmiento, också han en liberal, Mitres efterträdare som president 1868 till 1874, profilerad för sitt engagemang i och sina insatser för bildning och utbildning, för sin strävan att sätta varje barn och kvinna i skola, författare även han, upphovsman till ett av den argentinska och över huvud taget latinamerikanska litteraturens klassiska verk, Facundo, ett idébroderi kring ett autentiskt levnadsöde, Juan Facundo Quirogas.

Quirogas var gaucho, representant för en livsstil på hästryggen och vid sidan av lagen, kringströvande och våldsam. Diktatorn Rosas byggde sin makt på gauchos, samlade dem omkring sig och nyttjade dem till blodiga värv. Peronisterna kom omsider att romantisera gauchon, att uppfatta honom som en fri ande, en nationell symbolgestalt att mobilisera mot utländskt inflytande och utländska intressen, en trotsigt oberoende. De kunde därvid åberopa ett annat litterärt 1800-talsverk än Facundo, ett verk som just heroiserade gauchon, José Hernandez versepos Martín Fierro.

Sarmiento å sin sida förknippade gauchon inte med frihet och oberoende utan med ”barbari”. Hans motbud i Facundo var ”civilisation”, en europeisk attityd, präglad av tolerans och i lag reglerade rättigheter, av handel och sofistikerad kultur.

4 Sarmientos gravmonument består av en pelare på vars topp en kondor breder ut sina vingar. En textruta precis under fågelns klor rymmer orden civilización y barbarie, vilket tillika är undertiteln till Facundo.

Borges har diktat också om Sarmiento och hans grav: ”Varken marmor eller ära tynger honom./Vår påträngande retorik nöter inte/hans barska verklighet”, skriver han. Och: ”Han är den han är. Fosterlandets vittne,/som ser vår skändlighet och vår ära,/ljuset i Maj och Rosas’ tyranni/och de andra fasorna och de hemliga dagarna/hos en nogräknad framtid.” Och: ”Hans envisa kärlek vill rädda oss.”

5 Under presidenter som Mitre och Sarmiento kunde Argentina utvecklas till att mot 1800-talets slut vara ett av världens mest välmående länder, med en ekonomi som hörde till det bästa halvdussinet eller dussinet i världen. Nu, idag är det annorlunda. Om jag lämnar Recoleta-kyrkogården och i stället strövar längs en gata som Moreno inne i stadskärnan hör jag överallt män som viskar eller ropar ”cambio”, ivriga att byta bort pesos som snabbt förlorar i värde mot amerikanska dollar till en växelkurs långt bättre än den officiella. Vad har gått snett i peronismens Argentina? I Rosasbeundrarnas Argentina?

För att få ett svar går jag på visiter tillsammans med några kolleger. Först till Instituto de Investigaciones Jurídicas y Sociales Ambrosio L Gioja, tillhörigt Universidad de Buenos Aires. Gerardo Scherlis tar emot i ett trångt rum med ålderdomliga möbler och porträtt på vägarna av vad jag antar är tidigare professorer, långt tidigare professorer. I taket finns tre lysrör, varav två fungerar och det tredje hela tiden blinkar. Rummet får därmed en atmosfär som hörde det hemma i Rainer Werner Fassbinders filmatisering av Alfred Döblins Berlin Alexanderplatz. Gerardo Scherlis kan inte låta bli att kommentera förhållandet: ”Så är det i Argentina. Av tre saker är det alltid en som inte fungerar.” Sedan fördjupar han sig i icke-fungerandet.

”Det politiska systemet är peroniserat”, säger han. President Cristina Kirchners parti, som inte vill kallas ”parti” utan ”rörelse”, har gjort sig till ett med staten. Det finns inga skarvar mellan parti och stat. Gerardo Scherlis anför ett exempel på vilka uttryck symbiosen kan ta sig: ”Byggs det fem nya rum på universitetet, så sätts det genast upp en banderoll i partifärgerna där det står att det är Cristina Kirchner som ser till att det blir gjort.” Partiet i sig har, menar han, inte längre någon egentlig ideologi. Maktinnehav är målet. Partiet, som han själv föredrar att kalla ”maskinen”, har fört en politik som ömsom har varit fascistisk, ömsom socialistisk, ömsom nyliberal. ”Maskinen” fungerar så att alla ska vara beroende av en. Men om presidenten inte förmår betjäna ”maskinen”, så byts presidenten ut. Dock kvarstår alltså peronismen. Försonande hos den reella enpartistaten, som Gerardo Scherlis uppfattar den, är att den bygger på klientelism snarare än på repression. Själv kan han utan fruktan säga vad han säger till oss.

Frågor om statens ekonomiska hälsoläge viftar han undan: ”Det är inte bra, men vi har sett sämre.” Han åberopar egen tidigare men ändå tämligen färsk erfarenhet: ”För drygt tio år sedan föll bruttonationalprodukten med 20 procent på ett år och arbetslösheten steg till 30 procent. Privata bankmedel blev frysta. Jag fick inte tillgång till mina bankkonton på åtta år.”

6 Jorge Lanata tar emot i sitt hem på Avenida del Libertador. Han bor högt, på nittonde våningen, och kan förevisa en vidsträckt utsikt, närmast över en bangård, sedan en favela, så industibyggnader och ett hamnområde, där bortom Río de la Plata och på andra sidan floden, i fjärran, åtminstone skymten av Montevideo. Jorge Lanata kedjeröker. I bokhyllan bakom honom står inte böcker utan prisstatyetter i rad. Snart ska han resa till New York för att ta emot en Emmy Award, tv-världens motsvarighet till filmens Oscar.

Han är programledare i både radio och tv, tidigare tidningsman. Hans radioprogram har två miljoner lyssnare, och hans tv-program har fem miljoner tittare. Regeringen, berättar han, har tvingat det argentinska fotbollsförbundet att lägga tv-sända matcher mot hans eget program, vid samma tid som det, dock utan att lyckas minska antalet tittare hos honom. I sina radio- och tv-program ironiserar han över maktmissbruk och skämtar om makthavare, men han granskar också statens högsta befattningshavare. Framförallt är han uppmärksam på korruption. Argentina har samlat på sig en ansenlig statsskuld. Men av penningflödet har åtskilligt runnit till privata bankkonton i Schweiz, säger han och berättar om en tjugoårig pojke som han kom i kontakt med, en tjugoårig pojke som hade två resväskor fulla med sedlar i valören 500 euro, en kurir åt den yttersta makten.

Jorge Lanata är en mycket intensiv man. Både ord och saliv sprutar ur honom. Cristina Kirchner vill få tyst på honom och andra som han. Hon har därför genomdrivit en lag mot ”monopol” på medieområdet. I praktiken gäller lagen emellertid bara ”monopol” som är kritiska mot regeringen. Sådana ”monopol” har tvingats sälja delar av sina innehav.

7 Vår lilla krets söker sig vidare och hamnar hos ännu en befattningshavare vid Universidad de Buenos Aires, en makroekonom, professor Daniel Heymann, som visar sig vara en tidsenlig powerpointfantast. Han visar en försvarlig mängd diagram och kurvor och grafer och linjer och streck som far kors och tvärs. Ytterst verserat nämner han siffror och ännu fler siffror och ytterligare siffror. Men ingen enda gång samlar han sig till att presentera ett sammanhang, en räcka samband eller orsaksrelationer. All komplikation i smått, smått, smått förefaller göra något så trivialt som ett sammanhang alldeles omöjligt.

Vi gör en avstickare till Santiago för att få perspektiv och träffar en annan makroekonom och professor, en man med ett namn som kan ställa sig i vägen för honom själv, Rolf Lüders, nu 78 år gammal, en gång finansminister hos general Pinochet. Rolf Lüders är ingen powerpointfantast. Han tar en tuschpenna och ritar på fri hand en kurva på en vit tavla. Det är en jämförelse mellan Chiles bruttonationalprodukt per capita och USA:s från 1800-talets början till idag. Från 1810 till 1912 stiger linjen oavbrutet, gapet minskar. År 1912 är Chiles bruttonationalprodukt per capita 52 procent av USA:s. Men därefter tippar linjen nedåt istället, gapet ökar. År 1980 är Chiles bruttonationalprodukt per capita bara 17 procent av USA:s. Sedan stiger linjen igen, gapet minskar. År 2013 är Chiles bruttonationalprodukt per capita 38 procent av USA:s. Vid de båda linjer som stiger skriver Rolf Lüders ”free market”. Vid den linje som tippar nedåt skriver han istället ”protectionism”. Genast tycker jag mig ha förstått något.

Rolf Lüders på fri hand ritade kurva gäller förvisso Chile och inte Argentina men säger förmodligen något inte bara om Chile utan också om Argentina. Presidenter som Mitre och Sarmiento satsade på ”free market”, medan Juan Perón och de flesta peronister har satsat på ”protectionism”. Och i Argentina till skillnad från i Chile har ingen på allvar återknutit till det sena 1800-talets framgångsrecept och fått linjen att stiga igen. Den har istället fortsatt att tippa nedåt. Ja, jag vet, jag spekulerar. Men hypotesen ter sig stark.

8 Så var det det där med general Pinochet, som i spetsen för en militärjunta störtade president Allende den 11 september 1973. Vid tiden för de höga officerarnas maktövertagande var Chiles ekonomi i kaos. Bruttonationalprodukten hade sjunkit samman, och inflation var 500 procent. Generalerna, låt oss för enkelhets skull kalla dem så, hade att välja mellan att upprätta en kommandoekonomi av gängse diktatursnitt eller att genomföra marknadsekonomiska reformer. Man fastnade omsider för det senare.

Rolf Lüders berättar om hur han blev finansminister i augusti 1982. General Pinochet kallade honom till sig och gav honom erbjudandet. Dialogen som följde blev ungefär denna:

– Vad förväntas jag göra?– Det vet inte jag. Det är ni som vet vad ni ska göra.– Men det kommer att vara ett stort politiskt pris förknippat med det.– Bry er inte om det. Det politiska priset betalar jag.

Rolf Lüders blev finansminister och genomförde marknadsekonomiska reformer, ”free market” i stället för ”protectionism”.

Vore det då rätt att säga att Chiles ekonomiska framgångar under senare decennier i någon mån kan tillskrivas general Pinochet? ”Jag skulle inte uttrycka det så”, säger Rolf Lüders: ”Vi hade aldrig kunnat göra detta utan Pinochet. Ett annat faktum är att han var mycket brutal.”

3 000 personer blev mördade i Chile i efterdyningarna av general Pinochets maktövertagande.

9 Borges, beundraren av Mitre och Sarmiento och belackaren av diktatorn Rosas och Juan Perón, misslyckades med att samtidigt hålla de två tankar i huvudet som Rolf Lüders såg som omöjliga att separera. Borges föll för den logik som handlar om att göra sig till vän med fiendens fiende. När general Videla 1976 störtade Isabel Perón lät Borges sig bjudas på lunch av den nye ledaren. Efteråt förklarade han att juntan i Argentina bestod av gentlemän. Senare år 1976 reste han till Santiago i Chile, det Chile där Sarmiento hade varit i exil under diktatorn Rosas regim och där Sarmiento då hade författat Facundo. I Santiago sammanträffade Borges med general Pinochet. Och ur dennes hand mottog han storkorset av Bernardo O’Higgins-orden.

10 Åter i Buenos Aires besöker vi Carlos Escudé, som en gång för åtskilliga år sedan blev doktorand vid Saint Antony’s i Oxford men som disputerade vid Yale och som nu är historieprofessor i Buenos Aires. Carlos Escudés våning är förtrollande. Väggarna är täckta med inramade bilder: gravyrer, stick, illuminationer, tryck, Goya, Piranesi. I ett par glasskåp finns mestadels åldriga indianska föremål: pipor, krukor, figurer. Här finns skåp och askar med intarsiainläggningar och för mig okänt innehåll. I en dekorerad vas står en samling promenadkäppar. På en tevagn ligger en snäcksamling. Golven är täckta med äkta mattor, som också delvis täcker varandra.

Carlos Escudé är inte beredd att säga någonting entydigt om Argentina eller om Argentinas historia. Han frossar i paradoxer. Så fort han försöker sig på en generalisering anför han något motstridigt och släpper fram ett bullrande skratt. Visst är han bekymrad över att skatternas andel av bruttonationalprodukten har passerat 30 procent, och visst ogillar han inflationen och de statsskulder i dollar som aldrig verkar gå att undslippa. Men framförallt vill han fästa uppmärksamhet på kvaliteter i det argentinska samhället: tryggheten och vardagen. Risken för krig med andra nationer är obefintlig, utrymmet för välbefinnande tillräckligt, åtminstone för universitetsanställda. Han undrar: ”Om du hade ett hus i London, ett i Berlin och ett i Buenos Aires för 100 år sedan, var är chansen störst att det finns kvar?” Och han säger och sveper med handen mot ett fönster ut mot en innerträdgård: ”Hör ni fåglarna?” Vi både hör och ser dem. Han tillfogar: ”Jag bor mellan två avenyer, men man hör ingen trafik.” I Europa skulle han inte våga bo. Apropå framtiden där konstaterar han lakoniskt: ”I see genocide.”  7

Citaten ur dikter kommer från Jorge Luis Borges: Tigrarnas guld (svensk tolkning av Marina Torres och Artur Lundkvist; 1975).