”Här finns en nationell identitet”

En grovt tillyxad (och med all säkerhet språkligt oriktig) dekonstruktion av Skottland ger vid handen att ordet har två led som, sammanfogade, konstituerar en nation. Men det var länge sedan. För i drygt tre hundra år har Skottland varit en del av Storbritannien och man kan på det hela taget säga att ordningen varit till allmän belåtenhet.

Fram till nu. För den 18 september tar skottarna ställning till om de vill att unionen från 1707 ska upplösas och en självständig nation bildas. Kan det faktiskt ske? Den förväntade promenadsegern för nejsidan (nej till självständighet) har sedan i våras utvecklats till ett politiskt drama. En övertygande ledning med 15–20 procent har krympt till några procentenheter och vad som tidigare uppfattade som en distraktion tas nu på största allvar i London.

Motståndet mot London är också drivhus för den skotska nationaliströrelse som de senaste 25–30 åren gradvis flyttat fram positionerna och som kulminerade 2011 när Scottish National Party vann en absolut majoritet i det skotska parlamentsvalet. Dess ledare Alex Salmond kunde därmed driva igenom den fråga som utgör partiets själva existensberättigande. Premiärminister David Cameron var tvungen att acceptera verkligheten. I oktober 2012 kom han och Salmond överens om formerna och datum för folkomröstningen.

Men det var alltså Cameron och därmed London som gav grönt ljus. Trots att Skottland numera har ett eget parlament och ett betydande politiskt självbestämmande sägs sista ordet alltid i Westminster och på 10 Downing Street. Och det är från London som varningarna och tillrättavisningarna utgår: Självständighet innebär att skottarna inte längre kan använda sig av pundet. Att EU-medlemskapet måste omförhandlas. Att näringslivet kommer att dra sig söderut. Att försvarspolitiken destabiliseras. Att… Håll fast vid vad ni har och känner till! Riskerna är för stora.

Men de negativa budskapen från nejsidans kampanjorganisation ”Better together” har försett Alex Salmond med just den retoriska ammunition som han så väl behöver. Indignerat slår han tillbaka med anklagelser om översitteri och manipulationer från etablissemanget. Salmond tillhörde tidigare Labourpartiet och är en folktribun av format mot vilka nejsidans främsta företrädare står sig slätt. Och bakom den skickligt spelade rollen som folkets man döljer sig en intelligent strateg med absolut gehör för opinion och stämningslägen.

I Edinburgh vajar både Union Jack och the Saltire. Den allt bittrare ordstriden i folkomröstningskampanjen har dock begränsat sig till den politiska sfären. Att vara för eller emot unionen är en privatsak, inte en polariserande strid som bryter gamla vänskapsband och skapar nya fiender. Tack och lov har förutsättningarna aldrig funnits för motsättningar av det slag som plågat Nordirland. Unionen blev inte ett tvång utan en lyckosam lösning på Skottlands sociala och ekonomiska isolering. Gradvis utvecklades en dubbel identitet: det gick an att vara både skotte och britt.

Men så hände något. Vad? Professor Tom Devine vid University of Edinburgh vet att berätta. Som ledande expert på skotsk historia och författare till standardverket The Scottish Nation är han så gott som dagligen upptagen och uppvaktad. Redan innan intervjun tar sin början vet jag att det finns en fråga som jag inte kan få svar på – hans egna sympatier. Opartiskheten bedömer han som absolut nödvändig för trovärdigheten.

Mats Wiklund (MW): I en tidningsintervju säger du att var Skottland nu befinner sig beror på en ”historisk tillfällighet”. Vad menar du med det?

Tom Devine (TD): Under den andra halvan av det 20:e århundradet bidrog flera händelser till att undergräva förtroendet för unionen. Men den historiska tillfällighet som gjorde folkomröstningen möjlig inträffade för några år sedan och var Nationalistpartiets jordskredsseger som i sin tur berodde på Labours försvagning i Skottland – i stort sett alla dess politiska tungviktare är i London. Så vad som inte skulle kunna ske skedde ändå.

MW: I New Statesman skriver Alex Salmond att folkomröstningens kärnfråga är att Skottland styrs från London av en regering som skottarna inte stöder och av politiker som är ointresserade av dem. Har han rätt?

TD: Ja, jag tror att vad som händer i England och i Westminister kan bli avgörande. Om skottarna övertygas om att ännu en konservativ regering eller konservativt ledd regeringskoalition är att vänta kommer det att påverka många. Ekonomiskt och socialt är inte skotska väljare särskilt annorlunda jämfört med engelska. Skillnaden ligger i den politiska kulturen. Här är till exempel stödet för en traditionell välfärdspolitik mycket mer utbrett. Det finns en övertygelse om att skottarna är mer anständiga än engelsmännen. Och då syftar man framför allt på sydöstra England och Londonområdet, inte de norra delarna eller Wales.

MW: Å andra sidan skulle väl ganska många engelsmän, särskilt då i norr, kunna argumentera som Alex Salmond? Att de styrs av en regering och politiker som de inte röstat på.

AS: Men det finns en stor skillnad. Skottland är ett land i alla avseenden förutom avsaknaden av ett formellt oberoende. Här finns en nationell identitet. Jag tvivlar inte en sekund på att män och kvinnor från Yorkshire är lojala med sitt grevskap, men det har ingenting att göra med deras nationella identitet. En tilltagande skotsk identitet och en avtagande brittisk utgör själva förutsättningen för utvecklingen de senaste åren och har lett fram till folkomröstningen.

MW: Spelar inte de demografiska skillnaderna mellan England och Skottland en viktig roll för nationaliströrelsen i Skottland?

TD: Visst är de en faktor. Men de har egentligen alltid funnits, samtidigt som man valt att inte låtsas om dem. Från 1760-talet, efter det jakobinska upproret, och ända fram till 1980-talet växte sig stödet för unionen allt starkare. Skälet är förstås att den gav utrymme för en dubbel, nationell identitet: en ny skotsk identitet som inte motsatte sig unionen. Men sedan kom 1980-talet.

MW: Med Margaret Thatcher?

TD: Alldeles riktigt. Och då började det röra på sig och demografin – ”elefanten i rummet” – kunde inte längre ignoreras. Det ironiska är att det var de konservativa som genom sin politik under 1980-talet frammanade nationalismen och underminerade unionen. Det är därför som vi står inför fullbordat faktum i september. Maggie är, kan man säga, det skotska parlamentets moder.

MW: Intrycket jag får är att den skotska nationaliströrelsen också bottnar i krav på större social och ekonomisk jämlikhet. Den kulturella identiteten är inte lika viktig.

TD: Det stämmer på det hela taget. Jag kom nyss tillbaka från en resa till Sri Lanka som ju upplevt ett fruktansvärt inbördeskrig med etnisk nationalism som grund. De kan knappt förstå hur vi kan hantera våra motsättningar så balanserat. Jämfört med den ukrainska nationaliströrelsen är den skotska också mycket mer medborgerligt ansvarstagande. Ändå har den ett drag av nationell identitet, av skotsk identitet. Den är inte extrem, men den är absolut nationellt förankrad.

MW: Du var tidigare inne på detta med en dubbel identitet. Och att den brittiska identiteteten försvagats.

TD: Det råder det ingen som helst diskussion om. Från mitten av det tjugonde århundradet fram till våra dagar har en stor förändring ägt rum. Efter andra världskriget när välfärdsstaten byggdes ut och sysselsättningen var hög låg brittisk identitet på topp. Från 1980-talet har den tagit emot mycket stryk. Undersökningar visar att under de 10–15 senaste åren känner sig allt fler mer som skottar än britter. Det är lätt att man får intrycket att ”det brittiska” helt har försvunnit från Skottland. Jag tror ändå inte att det stämmer.

MW: Varför inte?

TD: Vissa händelser kan få den dubbla identiteten att blomma upp. Jag är till exempel övertygad om att om ett nytt Falklandskrig bröt ut skulle vi se en betydande uppslutning kring den brittiska staten. Monarkin har fortfarande ett stort stöd. De olympiska spelen i London 2012 var mycket populära här. Framtida historiker kommer att betrakta en nejseger i folkomröstningen som ännu en bekräftelse på den dubbla identitetens enastående elasticitet. Trots att den stod under sitt allvarligaste hot sedan det jakobinska upproret i mitten av 1700-talet. En jaseger, å andra sidan, innebär givetvis slutet på de dubbla identiteterna.

MW: Jag antar att det gör min nästa fråga obehövlig om varför det politiska självbestämmandet och det egna parlamentet inte varit tillräckligt?

TD: Inte alls. Syftet med självbestämmandet var att skydda Skottland från en upprepning av 1980-talets politiska excesser. Det var ett demokratiskt underskott: man fick en konservativ politik som man hade röstat emot. Men vad de bortsåg ifrån var att även om de inrikespolitiska besluten fattades i Edinburgh bestämdes de ekonomiska anslagen fortfarande från London. Det är därför som Alex Salmond kan hävda att självbestämmandet inte räckt till.

MW: Hur stort var stödet egentligen för folkomröstningen? Det var väl en sak att rösta på SNP, en annan att önska ett oberoende Skottland.

TD: Och det gjorde de inte heller. De röstade på kompetens. Folkomröstningen, däremot, nämndes inte alls. Ingen kunde föreställa sig att SNP skulle få egen majoritet – de låg inte så bra till i opinionsmätningarna. Återigen: det var historiska tillfälligheter.

MW: Vilka i Skottland röstar ja och nej?

TD: Det starkaste stödet för nej finns bland välutbildade och i näringslivet, medan stödet för jasidan tycks koncentrerat till de fattigaste delarna av landet. Det blir den stora utmaningen för SNP: att få ut sina väljare. Men allt tyder på ett mycket högt valdeltagande. Och det kan bli mycket jämnt. Vilket om nejsidan förlorar knappt kan leda till stora spänningar.

MW: Men det här är inte ett val som skapar antagonism och fiendskap.

TD: Nej, inte hittills. Men vi har sett nationalister rikta en del väldigt personliga attacker på nätet mot unionister. Jag tror att unionisterna accepterar ett ja. Min oro är att en nejseger med liten marginal kan leda till ett kollektivt nervöst sammanbrott på nationalistsidan där det finns mycket passion. Det är väldigt viktigt att ha en politisk beredskap för att parera deras besvikelse. Unionisterna borde kunna ge nationalisterna ett löfte om en utvidgning av självbestämmandet (”devolution max”). Det måste finnas ett sådant skyddsnät. För ett år sedan fanns förhoppningen, eller övertygelsen, om att nejsegern skulle bli så förkrossande att frågan om självständighet skulle sopas undan för en generation. Det kommer inte att ske.

MW: Däremot, om det blir en knapp jaseger, är väl saken klar?

TD: Ja. Då får Skottland sin självständighet. Och då kommer David Cameron att avgå (något som han själv har sagt att han utesluter).

MW: Jag vet att du ser kritiskt på insatserna från nejkampanjen ”Better together”, men var det inte närmast oundvikligt att uppgiften för tre olika partier (Labour, Konservativa och Liberaler) skulle bli svår?

TD: Det var det. Men de hade kunnat ge nationalistsidan ett löfte om att en nejseger skulle följas av ett uttryckligt och bindande löfte om utökat självbestämmande. Men det gavs inte och nu är det för sent. Partierna var splittrade.

MW: Vilket är det starkaste argumentet emot självständighet?

TD: Jag tror att för allmänheten kan det vara bankernas framtid. Vad händer om det blir en ny krasch? Vem ska hjälpa oss då? Europa? (Royal Bank of Scotland räddades av den brittiska staten under finanskrisen 2008.)

MW: Argumentet för självständighet har du ju redan varit inne på.

AD: Att vara ansvarig för sitt eget öde har slagit igenom i opinionsmätningarna. Medvetandet om att det rör sig om två olika politiska kulturer har lett till inställningen att det är ett lika stort vågspel att stanna kvar i unionen som att lämna den. Ingen vet vad som kommer att hända dagen efter folkomröstningen. Hur själva processen ska skötas blir helt avgörande och kommer att bestämmas av ekonomiska och politiska avväganden. I den meningen är självständighet en chanstagning. Men nu säger allt fler att med tanke på hur det går till ”där nere” är det kanske en lika stor chanstagning att stanna kvar.

MW: Jag har förstått att de nordiska länderna finns med som ett argument för självständighet? Som en förebild med sina jämlikhetsideal och sin välfärdsmodell?

TD: I allra högsta grad. När hon som spelade statsministern i Borgen (Sidse Babett Knudsen) intervjuades här i Skottland behandlades hon nästan som en riktig statsminister. Det var fullpackat och delar av SNP-regeringen satt längst fram och tittade på. Den tv-serien har fått ett stort genomslag. Många tänker ”ett så litet land och ändå med så mycket politisk intrig och en roll att spela på den internationella scenen”.

MW: Låt oss säga att det blir ja i september. Vad händer då med resten av unionen?

TD: Det är faktiskt svårt att säga. Processen kan ta flera år att reda ut. Banden kommer ju inte att kapas. Jag tror på kontinuitet och att förändringarna inte blir särskilt dramatiska. Vi är så sammanväxta.