Därför vill Ryssland förinta Ukrainas kulturarv

Henrik Sundbom, politiskt sakkunnig på Kulturdepartementet, konstaterar helt riktigt att vi är yrvakna i frågan. Men insikten sipprar sakteligen ner både hos politiker, kulturarbetare och gemene man – kulturarvet blir ofta ett militärt mål i krig. Värdet av förstörelsen är då större än bara det materiella. Vårt kulturarv är en del av vår identitet. På gott och ibland ont, men alltid starkt meningsbärande. Förstörelsen av det gör ont i oss, men är också en stöld från framtida generationer i evighet.

Helene Rånlund, överintendent för Statens försvarshistoriska museer, är nyss hemkommen från en 11 dagar lång rundresa i Ukraina. Hon berättar historier om hjältemod där ukrainarna försvarar sitt kulturarv. Museianställda som varje dag under en veckas tid dykt ner i en översvämmad källare för att rädda historiska artefakter. Museer och teatrar som inte bara håller öppet, utan fortsätter att skapa nya utställningar och föreställningar som skildrar kriget. Människor som arbetar dygnet runt för att rädda och bevara.

I Rånlunds föredrag blir det tydligt att det är en avsiktlig och sofistikerad strategi från ryssens sida, när de förstör så mycket av Ukrainas kulturarv som möjligt. De vill skriva om Ukrainas historia. Radera den unika kulturen och därmed ”bevisa” det de så länge påstått – Ukraina finns inte. Det är bara en del av Ryssland.

Ukrainarna kontrar å sin sida med att förstöra kulturarv från Sovjet-tiden. Möjligen inte i ett uppriktigt försök att radera den delen av sin historia, utan snarare för att ge igen med samma mynt.

Författaren och dramatikerns Stina Oscarssons anförande blir i sammanhanget nästan obegripligt. Publikens slungas från Rånlunds historier om hjältemod till Oscarssons oro för kulturkrig och för mycket nationalism. Hon håller ett brandtal:

”För mig är kulturen mycket större än nationer. Jag kan uppleva att när vi alla börjar prata om det här, så är det som att vi, helt plötsligt blir det ett sånt ”vi” som blir väldigt nationalistiskt. Och det är på ett sätt oundvikligt kanske mitt under ett krig, men det skär i mig. För att Salman Rushdie skriver universellt. Alltså, de stora författarna, de påminner ju om vad vi har gemensamt som är bortom nationsgränserna. Och det är det jag menar, vi måste leva tillsammans som värld, inte som nation. Och där tycker jag att kulturens absolut största styrka är. Och det är därför det är en spänning här, mellan när man säger att kulturarvet kan stärka försvarsviljan… nej det gör ont i mig.”

Det är sant som Oscarsson säger att kulturen är starkare än nationerna. Och att de stora författarna skriver om det som förenar oss – men också om det som särskiljer oss. Läs författare som Selma Lagerlöf och Vilhelm Moberg och du får en redig dos svensk historia och kultur. Detsamma efter en promenad på Skansen. Och visst är den delen av världen som är nyfiken och har ett gott uppsåt välkommen till Skansen – men är vi redo att i öppenhetens namn låta den som har ett ont uppsåt att spränga Skansen i luften?

Jag undrar om Oscarsson skulle kunna lufta sina tankar i ansiktet på den som i en veckas tid, under brinnande krig, har dykt varje dag i en översvämmad källare, i en byggnad om när som helst kan kollapsa, i ett försök att rädda en liten del av sin historia.