Den strindbergska stegen

Diskussionen rör sig på ett naturligt sätt kring frågor om varför vi inte respekterar vårt kulturarv. Vad saknas i det dagliga medvetandet när vi tycker att det här känns rimligt? När historien och samtiden inte lärt oss någonting?

Jag tänker på hur Klarakvarteren revs och hur Stockholm fortfarande, 50 år senare, är fattigare av detta.

Jag tänker att det är märkligt att nazisterna förstod. Och IS förstod.  Och att ryssen förstår.  Det är därför de ägnar så mycket tid åt att spränga kulturarv i luften, för att de förstår betydelsen och värdet. Att kulturen, konsten är symbolbärare som påminner oss om vilka vi är och var vi kommer ifrån. Att det finns vissa absoluta sanningar som är värda att sträva mot.

Varför?

Det handlar om bildning, hävdar mitt sällskap. Om bildningsidealet som försvunnit, om att människor inte läser längre.

 Men det är inte enbart läsningen som gör bildningen. Det är också teater- och museibesök, det är konst, det är resor, det är språk, det är möten med andra människor, de verktyg vi har som hjälper oss att analysera och förstå vår omvärld, samtid och historia.

Vi diskuterar att det finns också ytterligare en aspekt. Det är det ständiga suget att lära sig mer, eftersom man för varje bok man läser, för varje blad man vänder, för varje dörr man öppnar hela tiden blir påmind om hur otroligt lite man vet. Att det där ute finns ett helt universum av tankar och kunskap som man aldrig kommer att få en chans att ta del av – men det ska inte hindra en från att försöka.

”Men det är inte enbart läsningen som gör bildningen.”

Det är som den strindbergska stegen om meningen med livet, säger jag, men tillämpat på kunskap. Strindberg lär ha sagt ”När man är tjugo år har man löst världsgåtan, vid trettio börjar man tänka över den, och vid fyrtio finner man den olöslig”. Om man tillämpar den stegen på bildning blir det i stället att då man tillgodogjort sig ett visst mått av kunskap är man rätt nöjd och känner att man har lärt sig något, blivit klokare rent av. Vid nästa steg, då man tillgodogjort sig ännu mer kunskap börjar man tvivla på sin klokskap eftersom man då börjar ana den stora massan av information som man ännu inte tillgodogjort sig. Och slutligen landar man i att det inte är möjligt att tillgodogöra sig allt detta, man finner det olösligt.

Men precis som människan aldrig kommer att sluta söka meningen med livet, borde hon aldrig sluta försöka bilda sig. Och det är väl först med den insikten som man i enlighet med teorin ovan har uppnått ett förstadium till bildning. För det är ändå något ruttet i staten Sverige när den största ondskan i vår tid har förstått värdet av kulturarv och inte vi.

Så, undrar mitt sällskap, i slutändan menar du alltså att vi borde bevara de gamla delarna av Stockholm för att inte bli som nazisterna och Putin?

Nej, kanske inte. Men själlösheten som följer skulle kanske bli densamma.