Hellre ett minijobb än inget jobb

Sverige borde inspireras mer av Tyskland. Vi samarbetar och handlar mycket med varandra. Tyska lösningar för arbetsmarknaden skulle kunna fungera bra som förebild för den svenska. Innan covid-19 slog till hade mer än sju miljoner människor, vart femte jobb, i Tyskland ett så kallat ”minijobb”.

Dessa enklare jobb har sedan Schröder-regeringen varit ett sätt att förhindra svartjobb inom städning/läxläsning och ett sätt att snabbt få in fler i arbete. Tanken är god och resultaten har sett bra ut. Ändå har minijobben för vänstern och facket varit ett rött skynke ända sedan de infördes.

Zeit Online skriver om hur dessa minijobb försvinner i och med krisen – Gott sei Dank, låter det på den journalisten. Men den här sortens kritik är smått osmaklig. Varför ska man hellre stå utan jobb än ha ett ”dåligt” jobb? Vad är det för förment välvilja att sitta på en stabil skribenttjänst och säga att människor förtjänar bättre; när detta ”bättre” i realiteten innebär arbetslöshet?

Sverige kan istället inspireras av Tysklands minijobb. Framförallt i tider som dessa när vi behöver låga trösklar in på arbetsmarknaden. Ett minijobb ger en maxersättning på 450 Euro (ungefär 4500 kronor i dagens läge) i månaden utan att behöva betala skatt. En arbetsgivare som anställer någon via minijobb betalar inte samma höga sociala avgifter som vid en heltids- eller deltidsanställning.

Zeit-journalistens ogillande kan förklaras som ett symtom på coronakrisen: i tider av oro och instabilitet ropar man på trygghet. Men trygghet skapas inte av att ta bort flexibla system för arbete.

Ett minijobb är bättre än inget jobb. Om vi sänker trösklarna och erbjuder en bredare palett av olika sorters anställningar kan vi hjälpa både samhället och enskilda individer att komma på fötter igen.