Plikten är en trygghet, inte ett hot

En stark pliktkänsla brukar i regel anses som något positivt och bra hos en person. Men jag kan hålla med Mattias Svensson om att plikt i dess lagtvingande namn kan kännas främmande, kanske rentav skrämmande, efter år av nedrustning. Men plikten finns inte för att skapa ett överbyråkratiserat system eller en gigantisk statsapparat. Den finns där för att skapa trygghet för samhällsmedborgarna och förenkla för oss att fortsätta våra liv även om en kris- eller krigssituation skulle drabba oss.

”Denna beredskap har funnits men slarvats bort i Sverige.”

Vi behöver läkare, brandmän och soldater som gör jobbet trots att det brinner, elen ligger nere eller om det har gått så långt att det blivit ett krigsutbrott i landet. Därför är det rätt och riktigt med civilplikt, som jag skrev i höstas. Vi behöver den garanti som pliktlagen skapar. Den borde ses mer som en trygghetsförsäkring än ett hot.

Med det sagt finns det skäl att vara skeptisk, men själv är jag inte orolig just för att vi har fri press som granskar och ifrågasätter och därmed uppmärksammar oss på faror och fallgropar. Förutom media finns även den nya Myndigheten för totalförsvarsanalys som ska hålla efter systemet när vi återgår till totalförsvar igen.

Med det sagt, att återinföra ett civilt försvar är en stor apparat. Det kommer naturligtvis att tillföra stora kostnader och problem med både personalförsörjning och byråkrati. Men poängen är dels att ha en beredskap att tala om överhuvudtaget, dels att ha utbildad och tränad arbetskraft för att kunna tillsätta en reservstyrka när ordinarie personal är för trötta för att fortsätta. Denna beredskap har funnits men slarvats bort i Sverige och det är bra att den nu ses över.

Med tanke på hur stort intresset varit att göra en frivillig insats för att hjälpa till vid invasionen i Ukraina kommer förmodligen även viljan att krigsplacera sig finnas. Det är bättre att stå rustade än att vara naiva och bli övermannade om krisen eller kriget slår till.