Dags för självkritik

Kära läsare, jag smickrade er inte tillräckligt. Den senaste månaden verkar hela den brittiska eliten ha kommit fram till att allt vi kan göra kan skandinaverna göra bättre.

Det har vänstern ansett länge. ”Varför kan vi inte ha skandinaviska bidrag och offentliga tjänster?” Det har varit dess standardfråga i åratal. Skandinavisk barnomsorg kommer med all rätt att utgöra en inspiration för nästa generation av politiker på vänsterkanten. Storbritannien är ett förfärligt land för unga mödrar, och ju snabbare vi kommer ikapp er desto bättre.

Skillnaden jämfört med tidigare är att högern har anslutit sig till denna beundran för allt nordiskt. Förra månaden tittade The Economist – detta nyliberalismens evangelium – på hur skandinaviska länder toppade tabellerna i allt från ekonomisk konkurrenskraft till social hälsa och lycka. ”Om man var tvungen att återfödas någonstans i världen som en person med genomsnittlig talang och inkomst, så skulle man vilja vara viking”, var slutsatsen. Ni som läser det här inser det kanske inte, men en allt större del av världsopinionen anser att ni är vinnare i livets lotteri.

De konservativa beundrar naturligtvis inte socialdemokratin. Vad de gillar är i stället att skandinaverna tillåter privata företag att bedriva offentlig service. Storbritanniens högerregering har redan infört era friskolor, och innerst inne skulle de också vilja ha en skandinavisk skolpeng. Samtidigt tror sig konservativa i London och Berlin kunna upprepa Sveriges trick från 1990-talet, det vill säga budgetnedskärningar i kombination med ekonomisk tillväxt. De mer liberalt sinnade av dem beundrar de skandinaviska samhällenas öppenhet, som passar så bra till den informationsteknologiska revolutionen.

Prisade av vänstern och högern för er innovationsanda och pragmatism, imiterade och avundade: Vad skulle kunna gå fel?

En hel del, faktiskt. Jag har tidigare bett er hindra era politiker från att åka runt i Europa och säga åt andra länder att imitera Sveriges ”expansiva krympning av statens utgifter”. Det som fungerade på 1990-talet, när resten av den globala ekonomin befann sig i tillväxt, skulle aldrig kunna fungera i en tid av stagnation, och att tro något annat var dåraktigt. Befolkningen i Sydeuropa och de allt fattigare britterna är offer för en ekonomisk teori som inte förstått att tiderna förändras.

Vad saknar ni nu? Mer än någon annan vänster i Europa som jag har stött på låter sig den svenska vänstern drivas till reaktionära ståndpunkter genom sin politiska korrekthet. Rädslan för att bli kallad ”rasist” eller ”islamofob” gör det möjligt för vänsteranhängare att blunda för teokratiska och patriarkala mäns övergrepp på mörkhyade kvinnor, en likgiltighet som verkligen är rasistisk om man tänker efter.

Vad beträffar högern så kan dess politik från 1990-talet inte hjälpa Sverige så länge eurokrisen vacklar vidare.

Att beundras av omvärlden är nog bra, men det bör aldrig få hindra självkritik.