Det är öppet nu

Som liten är man känslig för allt som är förenklat och tillrättalagt för ens föregivet oskyldiga öron. Man känner på hundra meters håll igen den kvalmiga klangen i en klämkäck sensmoral; …så kom ihåg att tvätta dina öron varje kväll och att alla människor är lika mycket värda.

Därför glömmer man aldrig första gången man öppnar en bok där folk beter sig oförblommerat svinaktigt och där översittarna inte får något rättmätigt straff, utan tvärtom vinner över skrattarna på sin sida och går hem med klassens snyggaste kille, eller tjej.

Kort sagt, en värld man känner igen. Sen finns det ingen återvändo.

I min familj fanns vissa böcker som det skrockades åt på ett särskilt sätt, formuleringar som studsade över köksbordet. Fyndigheter som farsan och brorsan snappat upp hos Bo Balderson, Göran Hägg och inte minst Sjöwall–Wahlöö.

Jag har omläst de senares dekalog Roman om ett brott med jämna mellanrum, eller valda delar av den, och tyckt – föga originellt – att de tidiga böckerna är bäst, men mot slutet blir de alltmer plakatpolitiska, för att inte tala om författarnas galopperande Stockholmshat (vilket förvisso borde ligga rätt i tiden…), medan Malmö är en mysig arbetarstad där en ann är så god som en ann.

häromdagen plockade jag upp Roseanna, som inledde den banbrytande bok­serien 1965.

Första kapitlet: ett kvinnolik fångas upp i ett mudderverk vid Borenshult. Det är hårdkokt, lakoniskt, suggestivt.

Andra kapitlet: läkaren konstaterar att kvinnan blivit strypt och våldtagen, polisen Ahlberg får ansvar för utredningen. Hårdkokt, lakoniskt, suggestivt.

Tredje kapitlet: interiör hemma hos Martin Beck.

”Han satte sig vid köksbordet.

– Har inte tidningen kommit än, sa han

– Den kommer aldrig före sex, sa hans fru.”

Vad får vi mer veta om henne?

Hon frågar om han vill ha en smörgås. Hon säger att han borde äta någonting, eftersom han är dålig i magen. Hon erbjuder sig att rosta bröd åt honom. Hon undrar vart han ska åka (Motala) och hur länge han kommer att vara borta (Vet inte). Hon berättar att hon har packat hans väska (Tack) och uppmanar honom att vara rädd om halsen, eftersom det är förrädiskt så här års, särskilt om nätterna (Ja).

Hans blick på henne:

”Hon hade en röd luddig morgonrock över nylonnattlinnet och satt med armbågarna på bordet och hakan stödd i händerna. Hon var blond med ljus hy och runda, en aning utstående ögon. Ögonbrynen brukade hon låta färga, men under sommaren hade de blekts och var nu nästan lika ljusa som håret. Hon var ett par år äldre än han och trots att hon lagt åtskilligt på hullet de senaste åren började huden på halsen bli slapp.”

Summa summarum: ”Ett år efter dotterns födelse fanns det inte mycket kvar av den glada och livfulla flicka han förälskat sig i och deras äktenskap gled in i tristess.”

Under det sju sidor långa kapitlet finns ytterligare några äcklade beskrivningar av frun, men ingenstans begåvas hon med ett namn.

Hon är hans fru, ingenting annat.

jag vet inte hur ofta jag ondgjort mig eller ironiserat över rättänkare och felfinnare som gnatar och gnetar om författare och konstnärer som för tjugo eller tvåhundra år sen förbrutit sig mot dagens mångfalds­tänk, genusmedvetenhet och maktanalyser.

Och ändå: att läsa Sjöwall–Wahlöös hjärtlösa beskrivning av Martin Becks namnlösa fru är som att känna den skarpa smaken av mögel efter en tugga av en persika som sett förledande aptitlig ut.

Framförallt förundras jag över hur många gånger mina ögon vandrat över just de här raderna utan att jag reagerat det minsta.

Det är som om ett empatiskt fönster i mig varit stängt. Men någon gång under årens lopp har det glidit upp, och nu går det inte att stänga igen.

Kan det vara så att fönstret öppnats tack vare alla rättänkare och felfinnare, alla tjatiga feminister som jag hållit med i sak men samtidigt kvävt en suck över?

Och går dessa två bollar att hålla i luften samtidigt: att rättänkarna och felfinnarna fyller en viktig uppgift, men att man emellanåt måste få himla med ögonen åt dem?

Det är öppet nu

”Det är som om ett empatiskt fönster i mig varit stängt.”