George Orwell håller oss i sitt isande grepp

Medan kvällens samtalspartner introducerade mig för publiken vandrade min blick över bibliotekshyllorna, och den gjorde tvärstopp vid ett omslag med titeln Julia. Ovanför namnet tornade årtalet 1984 upp sig. Jag gästade Bergshamra bibliotek för att prata om min roman Helga, min andra vidarediktning av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. I öronvrån hörde jag introduktionen närma sig sitt slut, men ingenting kunde hindra mig – för att citera Arne ”Rosen” Qvick – jag måste bara till hyllan och läsa baksidestexten. Och jodå: i Julia ger den amerikans­ka författaren Sandra Newman ordet till Winston Smiths unga älskarinna.

Jag ställde ifrån mig boken och gick upp på scenen för att prata om hur jag fick idén att låta ännu en gestalt ur Söderbergs verk komma till tals. Ironin i det hela gick mig inte förbi. Jag beställde hem Julia och hoppades kunna läsa den med samma storsinthet som Söderbergvurmarna visat mina Gregorius och Helga.

1984 var en av mina första och största ”vuxna” läsupplevelser, och jag har återvänt till den flera gånger. Vilket som bekant är förenat med stora risker. Hur ofta har man inte skruvat på sig under sina omläsningar? Under årens lopp har vissa författare gett oss så många starka läsupplevelser att vi utgår från att de kommer att leva vidare. Astrid Lindgren, P O Enquist, Kerstin Ekman… Men på fyrtio års avstånd upptäcker vi att somliga författarskap vissnar när de lyfts ur jorden där de bredde ut sina rötter, medan andra visat sig oväntat livskraftiga. Varför dras unga läsare till Sven Delblancs rapportbok Åsnebrygga från 1969, medan Stig Claessons stilsäkerheter fallit i glömska?

När 1984 häromåret kom i nyöversättning av Ragnar Strömberg var det dags igen. Och den kändes mer aktuell än någonsin. Telescreenen – eller ”teleskärmen”, i Strömbergs tappning – framstod som en väggfast Iphone, som växlar mellan att sända propagandasnuttar och övervaka medborgarnas snarkningar, löpsteg och samtal… och den anpassar följsamt reklamen därefter. För att inte tala om när O’Brien upplyser Winston Smith om att det inte räcker med att han erkänner sina ”tankebrott” – nej, de nöjer sig inte med mindre än att han i själ och hjärta, av egen fri vilja, älskar Storebror och tror att två plus två blir fem… jo, där känner nog många av cancelkulturens offer igen sig.

1984 blev Orwells sista roman. Han skrev den i ett vindpinat hus på den gudsförgätna skotska ön Jura, lungsjuk och eländig, hetsad av en förläggare som ville rida på framgångarna med Djurfarmen. Han var djupt missnöjd, strök och skrev om, till slut så medtagen att han fick ta med sig skrivmaskinen i sängen.

Orwell tvekade mellan titlarna ”Nineteeneightyfour” och ”The last man in Europe”. En vanlig teori är att han kastade om de två sista siffrorna i årtalet när boken skrevs, men det kan också ha varit en blinkning till Jack Londons Järnhälen, där ett parti kommer till makten 1984, eller till favoritförfattaren G K Chestertons The Napoleon of Notting Hill, som utspelar sig år 1984.

Julia är ett beställningsverk, utlagt och godkänt av Orwells son Richard Blair. Boken gavs ut för två år sedan och fick välvilliga, om än inte översvallande recensioner. Under läsningen kommer jag att tänka på Ridley Scotts Blade runner, även det en dystopi, men jag har alltid tyckt att det finns något obestämbart mysigt med det ihållande regnet, nudelbarerna och de japanska reklamskyltarna. Att ”replikanter” behandlas som förbrukningsvaror är ju deppigt… men tänk att få hälla upp en whisky i det där fyrkantiga glaset!

Sandra Newmans Oceanien utgör samma lockande röra av lånecyklar, svartabörshandel och massproducerade porrnoveller. Hon tar sig stora friheter med originalet – ett av de mer svårsmälta är att Julias relation med Winston mest är ett skådespel, en fälla gillrad av O’Brien, och Julia blir hans lydiga redskap, lockad av lyx och privilegier. Och hennes hantering av ”råttburen” i Rum 101 leder tankarna till den numera avsomnade ”­skräckel”-genren.

Värre är att Newmans uppföljare saknar originalets klaustrofobiska känsla av tristess och meningslöshet. I 1984 anar man att Storebror är en fiktiv gestalt – eller jag menar förstås ”konstruktion”. I Julia blir han däremot bara alltför påtaglig, vilket är ett av många skäl till att boken stundtals retar hjärnan, men aldrig kopplar Orwells isande grepp om hjärtat.