Inget är givet, inget är fast

Jag läser ännu en stjärnögd kultursidesartikel om de allra yngsta vuxna. ”Generation Z” kallas de visst, födda mellan 1995 och en bit in på 2000-talet. I vanlig ordning tillhör skribenten den föregående generationen, ”millennials” eller ”Generation X”. Z är allt som de radikalaste inom X-segmentet kämpar för att vara, svävande ovanför varje konventionell kategori. Identitet har blivit något flytande, sådant som tidigare ansågs naturgivet är nu något som varje enskild individ måste bestämma och definiera. Allt färre identifierar sig som uteslutande heterosexuella och många vill överhuvudtaget inte sätta någon etikett på vare sig sexuell läggning eller könsidentitet. För X-generationen är denna kategorilöshet ett ideal, för Z-generationen en självklarhet.

Detta är förstås till övervägande del trams. Den lilla klick av människor som verkligen upplever världen och sig själva så här, torde vara försvinnande liten. Men själva ambitionen att definiera en hel generation utifrån denna extrema verklighetsuppfattning, säger något om vad tidigare generationer har förmedlat, och om hur vi förstår och bemöter de unga människor som håller på att bli vuxna just nu.

För detta är vad vi signalerar till dem: Allt, precis allt, är upp till dig själv. Du definierar dig själv. Inget är givet, inget är fast. Moral är att göra allt det du upplever är bra för dig, och att säga nej till det du inte vill.

Ja, varför inte? Är inte detta förlängningen av det den just nu så populäre filosofen Martin Hägglund kallar ”andlig frihet”, alltså möjligheten att bestämma, utvärdera och ompröva vad som är allra viktigast i livet, dess mening och ändamål? Är inte det som ”generation Z” står för, i grunden den allra mänskligaste av alla mänskliga aktiviteter?

Kanske. Men vi kan låta en barnmorska som arbetar på en ungdomsmottagning förklara vad den solkiga konsekvensen av ett sådant tänkesätt i praktiken är. Hon berättar att en allt större andel av de ungdomar som kommer till hennes mottagning är flickor som söker hjälp för att de upplever sex som smärtsamt. Naturligt nog – för det de berättar om är som hämtat från porren. Barnmorskan är uppgiven: ”Det är som att det inte går in när jag säger att de har rätt att säga nej till sådant de själva inte vill.”

Nej, självklart går det inte in!

Det är inte särskilt troligt att en flicka på 14, 16 eller kanske ens 18 år är kapabel att avgöra ”vad hon själv vill”. Eller, vad hon själv vill är kanske inte alls bra för henne. Önskan om att vara åtråvärd kan få människor att göra de mest destruktiva saker. Och pojkarna, de som fått lära sig hur sex går till genom att titta på porr kanske redan innan de ens nått puberteten, vet de vad de vill? Och är det verkligen bra för dem, det de nog i och för sig gärna för stunden vill? Givetvis inte.

Men vuxenvärlden fortsätter, via sexualundervisningen, populärkulturen och normkritiken, att predika att det allt avgörande är att göra det man vill, experimentera hur man vill och med vem man vill, i vilket slags förhållande som helst – så länge ingen säger nej. Som om tonåringar kan skyddas mot fysisk och psykisk skada bara de vet vad de vill och vågar säga nej till det de inte vill.

Som om det att lära sig vad man vill inte är en oerhört lång och krånglig process, särskilt vad gäller sexuella relationer.

Det är möjligt att de som intervjuas i de upprymda artiklarna om generation Z tror sig vara små gudar som kan skapa sig själva. Det kan de få tro. Vi som är vuxna borde däremot inte underblåsa dessa idéer, utan tvärtom utmana normlösheten. Barnmorskan på ungdomsmottagningen borde titta flickorna djupt i ögonen, och med bestämd röst säga: Du, utsätt dig inte för det där. Du vet inte vad du vill. Du är värd något bättre, vänta lite, vänta tills du träffar någon som är intresserad av hela dig, någon som vill dig väl.