Migrationskrisen är inte över

Sommaren 2003 arbetade jag på P1-programmet Studio Ett. Detta var på faxmaskinernas tid och nyheter från de stora byråerna matades ut som långa segel av papper. Det kom vid flera tillfällen rapporter om ”båtflyktingar” som drunknat på väg mot Europa. Emellertid var det inte ett ämne på agendan – dödsfallen noterades, men diskuterades knappt någonstans. Det är nästan svårt att föreställa sig idag, men migrationsfrågan generellt sågs inte som särskilt viktig.

Ung och alert som jag var på den tiden reagerade jag på mediernas ointresse för de afrikanska migranternas öden. Deras kroppar flöt iland på just de ställen där européer firade semester: spanska kusten och Kanarieöarna. Kontrasten var alltför drabbande för att inte undersökas, så några månader senare begav jag mig till Fuerteventura, Gran ­Canaria och det spanska fastlandet.

Det resulterade i reportageboken Gränsen som kom ut 2005. Den är bland det tyngsta jag gjort som journalist. Migranternas tillvaro var så tröstlös. En del hade strandat på en kanarieö utan att veta när de skulle få ta sig vidare: unga frustrerade män som gick sysslolösa trots att de borde vara på höjden av sin dådkraft. Andra hade lyckats komma till fastlandet och fått ett svartjobb vid de enorma spanska grönsaksodlingarna i Almeria, med kassa villkor och låg ersättning. Det blev inte alls som de hade tänkt sig.

De hade nått sina drömmars Europa, men var här illegalt. Alla jag mötte vid denna tid var ekonomiska migranter utan giltiga asylskäl. De som kunde spara ihop tillräckligt för att åka hem en sväng dolde dessutom hur svårt de hade det. Ingen ville framstå som en förlorare. Deras låtsade framgång och rikedom ledde till att fler därhemma inspirerades att ta sig an den livsfarliga resan till Europa.

År 2007 kom den italienske journalisten Fabrizio Gatti ut med den omskakande reportageboken Bilal, i vilken han wallraffar som irakiskkurdisk flykting genom Sahara till Europa. Den trycktes på svenska 2013 och var en ögonöppnare vad gäller de grava missförhållanden och övergrepp som migranterna utsätts för av cyniska, för att inte säga bestialiska, smugglare längs vägen.

Under 2010-talet började så migrationsfrågan sakteliga nå svenska mediers och politikers medvetande – och för exakt tio år sedan smällde det som bekant till rejält. Under migrationskrisen 2015 nådde den invandring till Sverige som ökat hela 2000-talet sin extrema höjdpunkt. Den hösten strömmade 10 000 migranter i veckan in i landet mer eller mindre okontrollerat. Det året hade
Sverige knappt 163 000 asylsökanden, runt sex gånger fler än 2010.

I en utförlig och mycket läsvärd essä i detta nummer av Axess nystar ­Thomas Gür i vad som ledde till att den svenska migrationspolitiken nådde en punkt då den havererade. Även idag är den samlade invandringen till Sverige på en väsentligt högre nivå än för tjugo år sedan, trots att politikerna ofta talar om åtstramning.

Migrationen till Europa behöver hanteras klokare. Av flera skäl: ett är att den bristande integrationen inte är hållbar för våra samhällen, ett annat är att så många far illa på vägen hit. Det är uppenbart att dagens system inte fungerar väl. Tusentals migranter dör varje år i Medelhavet och Atlanten. Även denna sommar kom rapporter om omkomna migranter som skickats ut i undermåliga båtar av samvetslösa smugglare. Men vi är där vi var 2003. Nyheterna om detta kommer i skymundan för annat, trots att det händer mitt ibland oss. 

PS. Axess har en ny grafisk form. Vad tycker ni? Skriv en rad till oss och berätta: red@axess.se

Jag har också nöjet att presentera några nytillskott bland våra krönikörer: Mikael Holmström skriver om försvar och säkerhet, Cecilia Nikpay om livet, Edward Blom hanterar vett och etikett och Lars Anders ­Johansson bevakar stadsplanering och arkitektur. Under den nya vinjetten ”Värt att minnas” kommer Carina Burman och några andra pennor att alternera, liksom under vinjetten ”Brev från…”, där Annika Borg är först ut med en text från ­Normandie.