När villorna ska integreras

Jag går förbi ett grannhus. Det är vackert. Byggt 1915. Någon arkitekt har för hundratio år sedan skapat något som är behagligt att titta på och högst sannolikt trivsamt att bo i. Framför huset utbreder sig en gräsmatta, genom vilken det går en grusgång upp till trappan och entrédörren. Flera andra hus i området är också hundra år gamla. När de byggdes var detta ”på landet”. Idag är det en del av staden.

Men här finns också hus från andra tider. Jugendvillor från tjugotalet. Mexitegelschabrak från sjuttiotalet. Modernistiska historier från 2000-­talet. Men också radhus från 1950-talet med en hungrig publik av designmedvetna redo att fylla sina hem med danska fåtöljer.

Det är ett område som vuxit över tid. Utifrån växlingar i efterfrågan, konjunkturer och smak.

Jag tror inte ägarna till grannhuset känner till det, men på Hyresgästföreningen har man långt framskridna planer på att bygga ytterligare ett hus på deras tomt. Nej, två hus visar det sig.

Byggplanerna finns i rapporten ”Sveriges bästa villaområden – Här finns potential för verklig trädgårdsstad.” Den nog fortfarande lyckligt ovetande husägaren är ännu inte informerad om att det ska byggas stad i just hans trädgård.

Inget ska uteslutas. Men jag är tämligen säker på att ägaren inte är medlem i Hyresgästföreningen. Jag är än mer säker på att Hyresgästföreningen vet att han inte är det. De kan med bevarat lugn fortsätta att betrakta ”potentialen” i hans boende.

Hyresgästföreningen är en löjligt välfinansierad verksamhet vars roll är att kollektivförhandla hyror åt svenska hyresgäster. Innehavaren av varje lägenhet i Sverige betalar femton kronor i ”hyressättningsavgift” till Hyresgästföreningen. Detta oavsett om man är medlem i föreningen eller inte. Femton kronor. Inte varje år. Utan varje månad.

Det innebär att Hyresgästföreningen 2025 kommer att raka in knappt trehundra miljoner. Utan att lyfta ett finger. Pengarna är hyresvärdarna skyldiga att samla in. Eller rättare sagt, de måste tas in som en del av hyran. Att debitera hyresgästerna separat för de stålar som Hyresgästföreningen ska ha går inte. Upplägget är genialt.

Enligt en Demoskopundersökning från 2021 kände 84 procent av de tillfrågade inte till att de betalar denna avgift till Hyresgästföreningen.

Att bygga två hus i någon annans trädgård är små­potatis för den som kommer undan med något sådant.

Efter att i många decennier nitiskt arbetat för att den svenska marknaden för hyresbostäder inte ska fungera, riktar Hyresgästföreningen nu in sig på landets villor.

I ambitionen att åstadkomma största möjliga skada har man enrollerat ett gäng ”stadsplanerare”. Med ett hemmasnickrat index (problemet med de utpekade områdena är en förfärlig kombination av för hög livskvalitet och ”ohållbarhet”), stads­kartor och ett gränslöst självförtroende går de mentala schaktmaskinerna fram över villakvarteren. Tre områden i respektive Stockholm, Göteborg och Malmö pekas ut som särskilt lovande. Det är stadsdelar där människor trivs, men har för stora tomter, egen bil och annat som kännetecknar den moderna tidens djupaste moraliska förfall.

Ur ett ”systemperspektiv” kan vi inte ha det så här. Menar Hyresgästföreningen och dess stadsplanerare.

Med rapporten i hand går jag runt tillsammans med min hund och försöker föreställa mig ”potentialen”.

En fristående kyrkobyggnad från sextiotalet ska boxas in med ett mindre och två större nya hus. På köpet kommer man genom Hyresgästföreningens planer äntligen kunna hugga ner fem tjugofem meter höga lindar som med sina majestätiska kronor och svalkande grönska får antas ha provocerat lokalbefolkningen i många decennier.

En villaägare kommer att slippa problemen med att sköta sin tämligen nyanlagda pool och istället få fyra radhus på tomten, kloss an mot terrassen. Han kommer också att slippa klippa en tät tremetershäck. På ett annat ställe ryker en säkert femtioårig blandad häckväxtlighet med interfolierade rosenbuskar och fruktträd. Där ska det byggas fem nya kåkar.

I rapportens ”scenario 2” river 22 procent av villa­ägarna i ”de femtio procent bästa villaområdena” sina hus och bygger istället sex nya bostäder på tomten. Det blir möjligen mer ”hållbart”, alldeles säkert mindre trivsamt. Gör susen för indexet.

En del tyder på att stadsplanerare är något man blir när storhetsvansinnet inte kan stillas genom att bli en simpel arkitekt och då möjligheterna att bli Lenin betraktas som uttömda.

Ordförande i Hyresgästföreningen blir man för övrigt genom att vara socialdemokrat.