Valhänta inför livet

Var lugn, mitt barn, det finnes ingenting, och allt är som du ser: skogen, röken och skenornas flykt.

Orden är Edith Södergrans ur dikten ”Ingenting”, som ingår i den postuma samlingen Landet som icke är från år 1925. Södergran ska ha fått inspiration till den såväl hugsvalande som existentiellt mörka dikten när hon såg sin mor Helena trösta ett av de många krigsbarnen under första världskriget på tågstationen i Raivola.

Jag påminns om diktraderna när jag försöker förstå den svenska oförmågan att tro att något ont kan hända och att kunna fatta beslut i skarpa och osäkra lägen. I skrivande stund växer kritiken mot att svenska myndigheter och politiker tycks uppfatta sin roll som att lugna istället för att ge raka och entydiga besked i coronavirusets kölvatten.

Den svenska valhäntheten löper i själva verket som en röd tråd genom decennier. Liknande tycks ske varje gång livets villkor bankar på dörren och tar sig in: Myndigheter svajar, experter levererar motstridiga besked och politiker hukar. Vi matas med lugnande besked istället för att delges hårda fakta och tillerkännas att klara av vår egen oro. Vi blir helt enkelt infantiliserade.

Jag minns en blåsig septembermorgon för 26 år sedan. Under natten hade M/S Estonia förlist under sin färd från Tallinn till Stockholm och 852 människor miste livet. Få kunde då föreställa sig att politiker och myndigheter senare skulle ägna sig åt motstridiga besked om vad som skulle hända med de omkomna. Få, om ens någon, tänkte på annat vis än att de döda skulle bärgas, komma iland och till sin sista vila.

Så blev det inte, istället levererades krystade förslag för att legitimera att de döda skulle förbli på havsbotten; som att platsen kunde täckas över med cement, havet var en grav och att dykarna kunde erhålla trauman om de utförde sina jobb (som de var tränade för). Vi präster höll begravningsgudstjänster utan kroppar, hos många anhöriga försvårade bristen på de anhörigas stoft sorgen.

”Djupdimensionen i oförmågan behöver tolkas på fler sätt.”

En del menar att den svenska oförmågan beror på att det var länge sedan Sverige befann sig i strid och nöd. Vi har inget kollektivt minne, inga berättelser och nedärvda erfarenheter som gör oss jordade i realiteterna och därmed förberedda. Det ligger en hel del i det. Men så sockersött har livet trots allt inte varit här, kris finns det en annan ännu levande svensk som erfarit. Det var inte så länge sedan fattigdom, hårda omständigheter och tillvarons strid och oberäknelighet dominerade många människors liv även i Sverige.

Djupdimensionen i oförmågan behöver tolkas på fler sätt. En förklaring är att vi har avskaffat ondskan. Var lugn mitt barn, det finnes ingenting, och allt är som du ser. Så tröstas barn: det finns ingen under sängen, ingenting ont kommer att hända, allt är bra. Men vi som är vuxna vet – eller borde veta – att det mänskliga livet inte kommer i sådan form, utan består av revor och svärta.

Vuxenblivande och mognad handlar om att vara förberedd på och kunna hantera och härbärgera mörker. Existentiell och andlig utveckling är en fråga om att ha redskapen för att möta ofullkomligheten: sin egen, andras och tillvarons. Allt blir nämligen inte bra, utan det kan bli svårt, smärtsamt, dramatiskt och bortom kontroll. Det kan ske onda ting som inte går att ställa till rätta. Livet kan vändas upp och ned och det förgivettagna spricka sönder.

I ett land där inget ont kan hända och där sagan alltid får ett lyckligt slut kommer vi evinnerligen att förbli oförberedda på ondskan. Vi behöver uppgradera vår andliga och existentiella rustning och klarsyn. Hur det ska gå till i landet som avskaffat ondskan är sannerligen en så kallad utmaning. Tur att teologi- och filosofihistorien är fylld av verktygslådor. Ett kit utsänt av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, kanske vore en idé?