Vänta på frälsning

Äntligen, ropar en del konservativa. Först ett halvsekel i skuggan av vänstern, sedan skymda av (och stundom förväxlade med) nyliberalerna. Nu är det väl äntligen deras tur? Men vad är det för höger som växer, egentligen? En amerikansk president som skryter om sina sexuella övergrepp. En svensk partistrateg som betraktar sig som utvald av ödet till att offra sig för nationen.

Vad skulle Edmund Burke ha sagt?

I Sverige används ”konservativ” oftare som en förolämpning än en ideologisk beteckning. Bristen på seriös idédebatt gör att många har svårt att skilja mellan olika nyanser av blått. Men konservatismen före populismen präglades varken nödvändigtvis av drömmar om starka ledare eller en fixering vid etnicitet.

Högern har växt – men också förändrats. Vad är det som har hänt?

En undersökning av republikanernas väljarbas ger en indikation. Det är väl känt att vita kristna närmast mangrant röstade för Trump 2016. Vad många däremot glömt är att de föredrog Ted Cruz i primärvalet. Det var den sekulära högern som gav Trump nomineringsbiljetten.

När forskare nu mäter attityder inom partiet finns den religiösa klyftan kvar. Av republikaner som inte går i kyrkan anser en fjärdedel att identiteten som vit är ”mycket viktig” för dem. Samma siffra för de kyrksamma är nio procent. Kyrkligt aktiva är dessutom långt mer positiva till afroamerikaner, latinos och judar än vad de sekulära är.

Många har antagit att USA:s kulturkrig kommer att mattas av så snart högern sekulariseras. Men när nu kyrksamheten minskar högerut tycks följden istället bli ökad polarisering. Idag handlar debatterna dock sällan om moral, utan om annat. Något förenklat, men ändå: Kristna republikaner är tveksamma till avvikande sexualiteter, medan de sekulära är skeptiska mot icke-vita etniciteter.

Kolumnisten Ross Douthat menar att det vi ser är ”konservatism efter kristendomen”. Konservatismen har hämtat näring ur kristen tradition, men med sekulariseringen av högern klipps detta band. Tar du kristendomen ur konservatismen får du istället trumpism och etnonationalism.

Liknande mönster syns i Sverige. SD profilerar sig gärna som kristet, men har svårt att locka kyrkliga väljare. Deras väljare tillhör de minst kyrksamma, och ingen i ”de fyras gäng” är kyrkligt aktiv. De utläggningar av kristen tro som Åkesson, Jomshof och Karlsson gjort i olika sammanhang visar på en ytlig förståelse av denna tradition.

I SD:s vision underordnas allting nationen – även kyrkan, som ska spela rollen av nationellt kitt. Det är kristendom som ideologi och kyrkan som politikernas redskap; naturligtvis en otänkbar ordning för någon kristen teologi.

På så sätt liknar SD:s attityd till kyrkan snarare vänsterns. Klassisk konservatism betonar däremot att samhället består av olika sfärer, och är skeptisk mot totala politiska projekt. Denna vaksamhet mot utopier bottnar i en medvetenhet om människans brister – ”synd” – vilket leder till en skepsis mot klåfingriga politiker som överträder sina domäner.

Högern går framåt, men de konservativa får ge sig till tåls lite till. Varken Trump eller Åkesson är de frälsare de väntat på. Det behövs någon annan. Någon som kan fånga upp högervågen i en vision där kristendom och konservatism åter smälts samman. Till sist är det nog bara så populismen kan hindras.