Världens gång

Jag måste erkänna att resultatet av det amerikanska presidentvalet chockerar mig. När nästan en hel månad återstod av kampanjen presenterade basisten från musikgruppen Kiss, Gene Simmons, eller Chaim Witz som han egentligen heter, sitt valmanifest. Dess huvuddrag var dödsstraff för pedofiler, dödsstraff för knarklangare, samt dödsstraff för rånare som använder skjutvapen i sin yrkesutövning. Narkomaner skulle inte mördas, men väl skickas till Antarktis.

Det verkade uppenbart att Simmons robusta valmanifest, i kombination med att han är nykterist, kändis och har sitt eget program på tv, skulle te sig oemotståndligt för den amerikanska allmänheten, med sin charmfullt gammaltestamentliga ådra. Jag såg för mig hur gammal som ung, newyorkare som Iowabo, gick man ur huse, nynnandes på Detroit Rock City, för att lägga sin röst på president Witz. Endast den lilla klick amerikaner som koketterar med att skämmas för sitt land, för att ställa sig in hos oss européer, skulle välja någon annan.

Nu vet vi hur det gick. Det finns bara en rimlig förklaring. Uppenbarligen kan amerikaner tänka sig en svart president, eller en mormon som president, men vid tanken på en judisk president låter de fördomar gå före övertygelse. Det är en smärtsam slutsats, men fram till den dag då president Witz flyttar in i Vita huset och börjar avrätta och deportera befolkningen, måste Amerika betraktas som antisemitiskt.

* * *

mig veterligen har ingen undersökt i vad mån sportkommentatorer tagit till sig de senaste två seklernas rön inom teologin. De är mycket möjligt att de har varit alltför upptagna med alla idrottsmän som oupphörligt sparkar hockey, ”lirar” fotboll och spelar tennis, för att hinna studera andra vetenskaper. Om någon besvärade sig med att ta reda på fakta i detta avseende, kanske vi skulle kunna lägga en del upprivande konflikter bakom oss.

Jag tänker främst på Bo ”Bosse” Hansson och hans beklagliga uttalande om de mörklagda gentlemännen i fotbollslaget AIK:s trupp. Hans förklaring att den term han använde, för honom inte har minsta nedsättande klang, är inte alldeles övertygande. Den relevanta frågan är då vad ”Bosse” har emot personer med mörkare hy än det svenska genomsnittets.

Ett sannolikt svar är att han fått lära sig att människor med mörk hudfärg är ättlingar till brodermördaren Kain. Det var en vanlig föreställning inom kristendomen, i vissa fall ända in på 1900-talet.

Huruvida påståendet är sant eller inte är svårt att belägga så långt i efterhand. De första 24 timmarna är de mest centrala i varje mordutredning, som alla vet. Men även om påståendet vore sant har den moderna teologin sedan länge slagit fast att det är ointressant. Människan är numera individ, utan ansvar för sina förfäder. Vi lever i en meritokrati, där det enda som räknas är vad man själv presterar, oavsett bakgrund.

Ingen, inte heller ”Bosse” Hansson, har ifrågasatt att de utpekade spelarna vet hur man ”joxar med trasan”, som det heter på fackspråk. Hans uttalande var därför antagligen en följd av den själsliga frustration som oundvikligen blir resultatet då en princip – den bibliskt straffrättsliga – ställs mot en annan – den meritokratiska – utan synbar lösning.

Det vore en gudabehaglig gärning om ärkebiskop Wejryd lyfte på luren och gav Hansson en snabb uppdatering i teologi i allmänhet och den moderna tolkningen av historien om Kain och Abel i synnerhet. Min gissning är att ett sådant samtal skulle ställa allt tillrätta och åter förvandla vår nation till en enda harmonisk familj, där en skiftning i kulören gör väl ingenting.

* * *

Ett flertal förlag har på senare tid erbjudit mig ansenliga summor för att berätta om alla de kända kvinnor, män, kungligheter och brottare, som jag i yngre och vildare år kastat mat och kuddar på, under skojfriskt samkväm. Förlagsredaktörerna och deras kvällstidningskolleger försäkrar mig att det vore ett viktigt, modigt och angeläget tidsdokument, men jag tvekar ändå. Vem vet vad som kan dyka upp om man lyfter på barmhärtighetens slöja?

Någonstans i de omärkta och osorterade delarna av mitt minne finns till exempel en vag aning om att en fotograf en gång fick mig att posera naken, täckt av grillad korv, mosbrickor, räksallad och gurkmajonnäs. Jag minns inte vad tanken var, men den var tvivelsutan konstnärlig. Det må så vara, men en mindre nogräknad fotograf i behov av uppmärksamhet kunde likafullt få för sig att utnyttja bilden i kölvattnet av min bok. Vilka effekter skulle det ha på yngre, kräsmagade generationer, som enligt pressen redan lider av ätstörningar?

Det är svårt att tacka nej till dessa oförvitliga förlag, som drivs av den rena idealismens sanningsiver, men i just detta fall tror jag ändå att min tarvliga feghet kommer att vinna över allmänintresset.