Världens gång

I ett slag gjordes varje regering helt oberoende av bådadera, åtminstone så länge Sverigedemokraterna inte erhöll egen majoritet i riksdagen.

Nu, som varje politisk kommentator upprepat till leda, kan vad som helst hända. Kanske till och med ingenting. Just detta, i bokstavlig bemärkelse, är nog för mycket att hoppas på, men när höstmörkret sänker sig måste man vårda varje flämtande låga.

Sedd ur den vinkeln är Decemberöverenskommelsens bortgång, strax före sin ettårsdag, en välsignelse.

Det är förstås begripligt att politiker själva drömmer om att leda ”starka regeringar”. Vi kan alla falla tillbaka i de fantasier om omnipotens vi hade som barn. Men nu är de flesta av oss vuxna. Vi bör uppföra oss därefter. Sanningen är att behovet av ”starka regeringar” nästan uteslutande uppstår på grund av missgrepp och dumheter som tidigare ”starka regeringar” gjort och hittat på. Det är en själv­genererande process, där ett utbrott av maktgalenskap kräver ett annat. Det som behövs, om något, är en uppgörelse som sätter stopp för den onda cirkeln.

Det vore oansvarigt att kasta ut Sverige i det kaos som en stark regering med en massa idéer innebär. Därför föreslår jag Novemberöverenskommelsen: ett heligt löfte från samtliga partier att under inga omständigheter släppa igenom något som helst förslag som något parti, inklusive det egna, lägger fram i parlamentet.

Det är hög tid att låta partiintresset stå tillbaka för det som är bäst för Sverige.

                                                    *

Det var omskakande att häromveckan läsa Expressens kulturchef Karin Olssons kritik av vad kvinnor talar om numera. Kvinnor, förklarade hon, ägnar sig nästan uteslutande åt att diskutera, analysera och beskriva sina menstruationer. De är uppslukade av ”kroppsaktivism och mensmyteri” på ett sätt som fått dem att fastna i den ”fiffiga patriarkala mensfällan”.

”En kvinna som talar kvantfysik, någon?” vädjade kulturchefen uppgivet.

Efter att ha tagit del av den rapporten var det med viss bävan jag klev utanför dörren. Vad i all världen skulle jag ta mig till om någon av dessa typiska kvinnor försökte inleda en konversation med mig?

Så länge de höll sig vid sin läst, så att säga, skulle det möjligen fungera. Jag har visserligen mycket lite att tillföra om menstruationscykeln, hur fascinerande den än är, men jag antar att jag skulle kunna komma undan med några vaga artighetsfraser. Man behöver inte vara meteorolog för att tala om vädret. Dessutom måste varje man sköta sin del av underhållet av den fiffiga patriarkala mensfällan. Men tänk om kvinnorna hörsammat vädjandet och initierade ett samtal om kvantfysik?

Det skulle bli en ytterst pinsam historia för min del. Jag kan inte föreställa mig en enda lämplig fras i ämnet. Möjligen skulle jag rodnande kunna få ur mig något om att ”Gud spelar inte tärning”, men den formuleringen har i mina öron alltid låtit kälkborgerligt sipp.

Nu har några veckor gått och min nervositet har lagt sig. Under hela denna period har ingen kvinna jag talat med försökt styra in samtalet på Schrödinger­ekvationen eller Feynmandiagram. Ingen har heller nämnt sin menstruation med ett ord. Jag undrar i vilka kretsar Expressens kulturchef umgås.

                                                   *

Sju specialformgivna Aston Martin db 10 förstördes under inspelningen av den nya James Bondfilmen Spectre läser jag i den brittiska pressen. Kostnaden uppskattas till strax över 300 miljoner kronor. Biljettpriset på 145 kronor, eller däromkring, ter sig nästan skrattretande billigt i jämförelse.

Vi gör klokt i att njuta av vandalism på den här nivån så länge vi kan. Snart är den med säkerhet förbjuden.

Våra ting antar allt mänskligare former. Särskilt Bondbilarna har alltid haft egenskaper som gjort dem till mer än rekvisita. Likt Kulneff har de kysst och slagit ihjäl med samma varma själ. I vissa fall, som Lotus Esprin vars stöldskydd består i att spränga sig själv och tjuven i luften, har de till och med haft humor. Bilarna har ofta varit bättre skådespelare än respektive Bond.

Det senaste tecknet på bilarnas existentiella färdriktning är Folkvagns uppfinning, som till och med måste förbluffa Q: en bil som bara ljuger om sina utsläpp under förhör. Kan vi verkligen behandla en sådan bil som ett dött föremål?

Det är bara en tidsfråga innan varje film förses med små lismande eftertexter som, under överinseende av Motormännen, försäkrar att ”inga bilar tog skada vid inspelningen av filmen”.