Världens gång

Med ett år till riksdagsvalet bjuder kandidaterna redan ut sig, svultna på kärlek efter tre år i uppmärksamhetens dunklaste utmarker.

Många är visserligen lika svultna på att få visa kärlek, inte minst bland mina kollegor inom pres-sen. Deras passioner är starka, men ombytliga. Jag är själv, i ärlighetens namn, inte immun. Den goda smaken sätter vissa gränser – jag bidrog aldrig till ”Westerbergeffekten” – men minns fortfarande hur ”Leijonkungen” fick min kropp att pirra, det hemliga begär ”Maudan” väckte och den lågintensiva rysning som strömmade igenom mig när jag såg Alf Svensson i badbyxor.

Ack! Nu är de alla uttjänta. I de flesta fall avgick vår åtrå innan de själva gjorde det. Sin sista tid i offentligheten tvingades de se hur vi vände bort blicken i lika delar genans och medlidande, som inför en avlagd älskare.

Skröplighet, ditt namn är journalist!

Jag tror att det är den upplevelsen som gör att vår statsminister ser så butter ut. Jag minns som igår hur de där bruna ögonen fick mig att smälta, hur inbjudande mjuka de små stråna på skulten verkade och hur hans leende hade ett drag av läcker osäkerhet. Men även om minnet är levande, är känslorna borta.

Det är melankoliskt, men mister du en …

Häromdagen blev jag ombedd att beskriva socialdemokraternas oprövade partiledare, Stefan Löfven. Tankarna vandrade och när jag läste vad jag skrivit fann jag att det var detta:

”Hans ögon liknar duvor invid vattenbäckar, duvor som badar sig i mjölk och sitter invid bräddfull rand. Hans kinder liknar välluktrika blomsterängar, skrin med doftande kryddor. Hans läppar är röda liljor, de dryper av flytande myrra. Hans händer är stavar av guld, besatta med krysoliter. Hans midja är formad av elfenben, övertäckt med safirer.”

Det är en aning för blommigt för att gå i tryck utan redigering, men på det stora hela tror jag att det fångar stämningen i presskåren just nu. Jag hoppas att känslan håller i sig ända till valet. Att piska fram något liknande för Gustav Fridolin vore alltför smärtsamt.

som alla vet finns numera allt vi gör, säger och tänker lagrat hos amerikanska underrättelsetjänster. Det är ingen idé att protestera. Det enda rationella är att samarbeta och ställa sig in hos amerikanerna. Därför var beslutet att stänga riksinternatet Lundsberg både förhastat och kortsynt.

Lundsbergs läge är idealiskt för förvar av misstänkta antiamerikaner. Rymmare har ingenstans att ta vägen. Vill man plåga de intagna med Metallica på högsta volym, finns få grannar att störa. I den mån grannar finns i den värmländska skogen, lyssnar de själva till Metallica på högsta volym.

En del av den amerikanska charmen är att respektlöst blanda gammalt och nytt. Vad som börjar med avancerad signalspaning kan mycket väl sluta med medeltida tortyr. Det gör Lundsberg än mer passande. Kanske kan amerikanerna till och med lära sig ett och annat. ”Ubåten”, dvs att tvinga i yngre elever vatten med hjälp av slang, verkar vara en raffinerad utveckling av så kallad waterboarding. Bruk av strykjärn måste anses mer avancerat än vanliga, avskalade elledningar.

En och annan skulle kanske invända på humanitära grunder, men svartmuskiga personer som twittrar oförsiktigt, eller på annat sätt agerar misstänkt, kan inte förvänta sig att gå fria i vår nya, integritetsfria värld. Att fostra dem till nästa generations ambassadörer, företagsledare och godsägare är precis vad de förtjänar.

det har alltid varit svårt att tro på de officiella förklaringarna av hur Sovjetunionen föll. Den ena – att allt bara hände – har prövats av otaliga tonåringar genom alla tider. Varför skulle vi tro på den i det här fallet? Den andra – att Michail Gorbatjov och Boris Jeltsin planerade alltihop – är än mer befängd. I skydd av Sovjetunionen kunde Gorbatjov och Jeltsin simulera viss värdighet, men så snart imperiet föll visade sig Jeltsin vara en vanlig fyllerist och Gorbatjovs karriärhöjdpunkt att få göra reklam för Louis Vuitton.

Därför var det med stort intresse jag nyligen tog del av förre spionchefen Olof Frånstedts redogörelser iDagens Nyheter. Särskilt vad gäller mötena mellan ”Källa 1152”, det vill säga Pierre Schori, och KGB-officeren Michail Streltsov.

Schori försökte ”dämpa Streltsovs oro” över den fria svenska pressen, en oro som många av oss delar. Men det intressanta är Schoris egen kommentar: hans livliga och innerliga utbyte med Sovjet syftade till att ”underminera kommunismen med kontakter”.

Schoris strategi var bevisligen extremt effektiv. Som svensk fylls man av stolthet.