Vi sköter oss – och betalar

Det är vi som skälls för att leva förljugna liv, blomma ut som populister, släpa på sällsynt unkna värderingar, förakta fattigdom och döva vår ångest med konsumtion. Dubbelmoralen är vårt särmärke och vi håller undan klimatpaniken genom att svepa en rejäl whisky eller tre på flygresan till semesterparadisen på andra sidan jordklotet. Det är vi som vill ha vackra hus omkring oss istället för brutal betongarkitektur, vi som önskar rena gator och att nationalscenerna spelar klassiker.

Från mitt medelklassreservat kan jag rapportera en iakttagelse i kölvattnet av det otäcka coronaviruset. På gator, torg och i gränder kommer jag nu fram med mina matkassar och behöver inte plinga högljutt på cykelns ringklocka och addera rop som I need to pass, thank you! och (det mer desperata) Please, let me pass! för att skingra stora grupper av turister från Kina och andra delar av Asien.

I medelklassreservatet anser vi att det är en märklig kullerbytta i klimatångestdebatten att hitflugna turister uppfattas som bra och avgörande för Sverige, samtidigt som svenska flygturister ska skämmas. Klimatskam gäller tydligen inte för besöksnäringen. Det finns en besvärande motsägelse i uppfattningen att det skulle slita mindre på klimatet att flyga Peking-Stockholm tur och retur än vice versa, önskar medelklassvän av ordning påpeka.

Vi i reservatet reflekterar även över coronavirusets ekonomiska och sociala konsekvenser, den så kallade coronaeffekten. Lyxmodemärket Burberry, exempelvis, erhåller 40 procent av sin omsättning från kinesiska konsumenter och försäljningen har nu störtdykt med över 70 procent. Den kinesiska medelklassen drabbas av minskade möjligheter till resor och konsumtion. Styrkan i den känsla av frihet som lyxkonsumtion alstrar ska inte underskattas. Är coronaeffekten gnistan, den faktor X som till slut får människor i kommunistiska Kina att resa sig mot den totalitära regimen? Är det nu medelklassen får nog?

”Fast skammen kanske snart kommer på skam, trots allt.”

Över disken i brödboden, där vi medelklassare inhandlar vårt surdegsbröd, konstaterar bagerismåföretagaren, vars verksamhet skapar fem arbetstillfällen, och jag att en diktatur alltid är en diktatur. Läkaren som slog larm om viruset sattes i fängelse av regimen, i repressiv sovjetisk katastrofförnekarstil. Vad var det vi sa, nickar vi i samförstånd. Vi låter oss inte luras som nyligen Utbildningsradion UR, vars ansvariga inte insåg att inköpta program om det av Kina ockuperade Tibet inte bör ha den kinesiska regimen som avsändare. Vad f-n får vi egentligen för skattepengarna, sammanfattade bagaren. Vi är känsliga för det där, vi i reservatet, vi tycker inte om propaganda och osynliggjorda politiska agendor under förment neutral flagg. I synnerhet inte när vi betalar för det.

För det är precis detta medelklassmänniskor som vi gör: Vi betalar. Vi sköter oss, vi skäms – och vi betalar. Vi vet att ingenting är ”gratis”, utan att all offentlig verksamhet utgår från skattebetalarna. Det är därför bekymmersamt att medelklassen i hela västvärlden krymper och att Sverige är bäst, eller värst, i klassen. Häromåret visade en OECD-rapport att medelklassen krympt i högre utsträckning i Sverige än i andra jämförbara länder sedan 1980-talet, från 72,6 till 65,2 procent. Det rör sig förvisso om en minskning från en hög nivå, men det är i all sin stillsamhet en alarmerande utveckling.

Vi i reservatet funderar över hur färre ska kunna försörja det ökande antalet i arbetsför ålder som inte klarar sitt eget uppehälle och inte heller bidrar till det gemensamma. Det där med ekvationer som inte går ihop vet vi allt om. Och vi undrar hur det blir med folkräkningen nu när antalet boende i landet är höljt i dunkel (och försöker hämta oss från chocken att det förhåller sig så). Vi fortsätter förvisso att sköta oss och att betala. Fast skammen kanske snart kommer på skam, trots allt. Klart slut.