Antidemokraten Sokrates

I det krisdrabbade Grekland har Sokrates blivit ett slagträ i den politiska debatten. Till det som verkar ha triggat igång diskussionen hör märkligt nog en serie detektivromaner av en av landets mera betydande kulturpersonligheter, Petros Markaris. För en internationell publik är han nog mest känd som manusförfattaren bakom flera av Theo Angelopoulos filmer, bland andra Odysseus blick. Men han är också upphovsman till ett stort antal tv-serier, romaner, teaterpjäser och debattböcker.

Den för ögonblicket mest uppmärksammade delen av Markaris författarskap är dock två kriminalromaner som utgör de båda första delarna i en trilogi. De utkom på grekiska 2010 och 2011. I tysk översättning kallas de Faule Kredite och Zahltag, och till svenska skulle titlarna kunna översättas med något i stil med ”förfallna skulder” respektive ”skuldberäkning” eller ”avräkning”.

Poliskommissarien Kostas Charitos står i centrum för båda berättelserna. I början av den första romanen kallas han till en lyxvilla, där man hittat liket efter en förmögen bankman som mördats genom halshuggning. Detta visar sig bli upptakten till en hel serie liknande mord: rika finansmän hittas utan huvuden under omständigheter som visar att den okände mördaren velat ställa dem till svars för skattefusk och andra ekonomiska oegentligheter.

I den andra romanen får Kostas Charitos ta hand om ett annat besynnerligt mordfall. Vid ett av Atens arkeologiska minnesmärken – den antika Kerameikos-kyrkogården – hittas liket efter en förmögen kirurg som efter hand visar sig ha varit en samvetslös skattesmitare. Av obduktionen framgår att han mördats genom att någon injicerat ett gift med historiska associationer. Vad som tagit livet av den förmögne kirurgen visar sig vara ett extrakt på odört (Conium maculatum) av den typ som år 399 f Kr användes för att avrätta filosofen Sokrates.

Att Charitos till sist lyckas lösa fallet beror på att han har tillgång till kulturhistorisk expertis av ett slag man knappast väntar sig att finna bland anställda inom polisväsendet. Liksom i Dan Browns böcker består de avgörande ledtrådarna sålunda av godbitar från det västerländska kulturarvet. Dessa ledtrådar dechiffreras i Markaris roman av en av Charitos kvinnliga medarbetare, en ung expert på gärningsmannaprofiler med osedvanliga kunskaper om den grekiska antiken. I kraft av sin klassiska bildning upptäcker hon att en passage i brevet till den mördade företagsledaren är hämtad från en sällsynt översättning av det inledande parti i Homeros Iliaden, som berättar om hur guden Apollon under trojanska kriget angrep grekerna med pestsmittade pilar. Utifrån ett så exklusivt val av översättning kan kretsen av misstänkta krympas till en så liten skara av antikexperter att mördaren kan identifieras.

Så långt har läsaren fått utförliga förklaringar till de flesta av berättelsens mysterier. Likväl återstår en gåta, vars lösning författaren verkar vilja överlåta åt läsaren. Sålunda ger han aldrig någon explicit förklaring till att mordet på en skattesmitare framställs som en parallell till avrättningen av Sokrates år 399 f Kr. En lösning på det problemet skulle vi dock kunna få genom att fråga oss vilken roll Sokrates spelat i grekisk politik.

Först och främst måste vi komma ihåg att Sokrates – i motsats till dramatiker som Aischylos, Sofokles och Euripides – var en fanatisk motståndare till demokratin. Åtminstone är det så han framställs i den viktigaste källan till kunskap om honom, Platons dialoger.

Sokrates hätska propaganda mot de atenska demokraterna tycks ha inspirerat de båda blodiga militärkupper som 411 och 404 f Kr, iscensatta av lärjungar till honom. Med en brutalitet som erinrar om sentida militärdiktaturer krossade dessa kupper tillfälligt demokratin, och i dess ställe inrättades diktatoriska regimer, som utövade terror mot meningsmotståndare.

Mot den bakgrunden är det inte förvånande att arvet efter Sokrates var något som omhuldades av ledarna för den militärjunta som styrde Grekland under åren 1967-1974. I särskilt hög grad gällde detta juntans mäktigaste man, Dimitrios Ioannides. Han ska, enligt egen uppgift, ha ägnat merparten av sin fritid åt studiet av Platon. Ett annat exempel var juntaledaren Georgios Papadopoulos, som i en intervju förklarade att hela hans politiska tänkande formats av Sokrates och hans lärjunge Platon. Sannolikt är detta en viktig orsak till att Markaris förknippar Sokrates med de antidemokratiska eliterna i tjugohundratalets Grekland.

Markaris sätt att knyta an till Sokrates tycks ha fått starkt genomslag. I varje fall har denne filosof på senare år spelat en framträdande roll i grekiska medier. Sedan Markaris bok kom ut har tidningar och tidskrifter rapporterat om animerade debatter, där man gång på gång tagit Sokrates och hans efterföljare som utgångspunkt för åsiktsyttringar om krisen i dagens Grekland.

Mot den bakgrunden ska vi nog också se en märklig manifestation som utspelades i Aten 2012. Då avkunnades nämligen en ny dom i den rättegång mot Sokrates, som ledde till att han år 399 f Kr dömdes till döden.

Domen mot Sokrates motiverades ursprungligen med att han skulle ha förnekat stadens gudar. Men det verkliga skälet var säkert ett annat. Att han dömdes till döden berodde med största sannolikhet på att hans antidemokratiska propaganda inspirerat de blodiga militärkupperna 411 och 404 f Kr.

Förmodligen är det just detta som är bakgrunden till att domen efter nästan 2 500 år har upphävts i en ny rättegång. Den frikännande domen avkunnades av en nyinrättad domstol, tillsatt av en stiftelse som vårdar minnet av den grekiske skeppsredaren Aristoteles Sokrates Onassis (1900–1975). Domare var tio professionella jurister samt några hundra grekiska medborgare som hade inkallats som nämndemän.

Frågan är nu varför Onassisstiftelsen gjort sig så stort besvär för att få Sokrates ”frikänd”. Det kan i förstone förefalla som ett överflödigt projekt. För de flesta människor framstår ju denne beundrade filosof som en idealgestalt i klass med Jesus eller Buddha. Ett svar får vi kanske, om vi vänder blicken mot stiftelsens grundare. Denne så välkände skeppsredare hade ett förflutet som gör saken lättare att förstå. Under diktaturen 1967–1974 var han nämligen nära lierad med juntaledaren Papadopoulos.

Nu återstår att se om Onassisstiftelsens rättfärdigande av antidemokraten Sokrates ska visa sig vara ett tecken i tiden. Kanske är det ingen tillfällighet att det postuma frikännandet inträffar vid en tidpunkt då det finns greker som drömmer om en återgång till ett diktatoriskt statsskick av den typ Sokrates pläderade för. För det talar i varje fall en rad inlägg från representanter för det nynazistiska partiet Gyllene gryning. I samma riktning pekar också partiets hemsida, där den antidemokratiske Sokrates enstämmigt hyllats som en föregångare.

Liknande opinionsyttringar finner vi emellertid också i mera etablerade medier. Ett exempel kom i högertidningen To Vima i maj 2015. Där menar man att avrättningen av Sokrates år 399 f Kr var en lika stor olycka för Grekland som den nu aktuella krisen. Det påståendet kan tyckas extremt, med tanke på den självmordsvåg och de sociala katastrofer som följt i krisens spår. Likväl blir det något mer förståeligt mot bakgrund av den polariserade debatt om Sokrates som initierats av Markaris deckarserie.