Även britter känner skadeglädje

Att det är möjligt att på stående fot göra en ordagrann översättning av påståendet är naturligtvis nog för att också avfärda det – norskan har ju för övrigt ”skadefryd” och holländarna kan ägna sig åt ”leedvermaak”. Och så vidare.

Men alla oss förnumstiga mytmarodörer till trots – föreställningen om ordet Schadenfreude som något typiskt tyskt tycks ändå seglivat dröja sig kvar hos många tyskar. Faktum är också att det verkligen är ett populärt låneord: för den som känner sig ovanligt maliciöst sinnad är det möjligt att uttrycka sin Schadenfreude på såväl engelska, franska, portugisiska, polska som italienska. Något man kan dra mer eller mindre stora växlar på, och för en och annan kulturskribent blir till bevis på att själva egenskapen skadeglädje är en typiskt tysk egenskap. För hur skulle det annars komma sig att andra språk saknar ett eget begrepp för detta och behöver låna in ordet? Vill man återigen agera glädjedödare kan man förstås påpeka att användandet avSchadenfreude åtminstone på det engelska språket är en rätt sen företeelse – och att det väl heller aldrig har varit särskilt fint att hänge sig åt lite urbrittisk gloating åt andras olycka.

Den här typen av nationella vandringssägner om det påstått urtypiska i det ena eller det andra begreppet visar nästan alltid fel – men uppenbarligen finns det något lockande i löftet om att ett ord eller samhällelig företeelse skulle kunna fungera som en genväg in i de mest förborgade delarna av en kulturs föreställningsvärld. Och intressant nog tar sig denna nationella populärpsykologi nästan alltid uttryck som ett slags masochistisk exceptionalism. Tyskarna är de mest skadeglada och svenskarna annekterar glatt den norsk-danske författaren Sandemoses jantelag som en term skräddarsydd för oss.

Veterankorrespondenten Kjell Albin Abrahamson har någon gång roat konstaterat att människor från samtliga nationer han bevakat förklarat för den svenske journalisten att just de är det mest avundsjuka av alla folk på jorden. Missunnsamhetens sanna hemland har tydligen ytterst rörliga gränser.

Själv var jag länge förtjust i att hävda att ett så märkligt ord som ”rättshaverist” vore otänkbart utanför en så utpräglad konsensuskultur som den svenska. Bara här betraktas stridbart sanningssökande som löjeväckande! Det kändes som en vass iakttagelse fram tills att jag kom på att tyska tillmälet ”Rechthaber” faktiskt lät oroväckande likt… Men nästa gång!

Är det någon som sitter inne på en bra översättning på ”ankdammsmentalitet”, denna tillintetgörande anklagelse som gör svenska kulturjournalister fogliga av skräck för att inte vara riktigt kontinentala?Förmodligen. Men till dess tänker jag njuta av att spela rollen av riktigt skarpsynt samtidsanalytiker.