Brexit oroar irländarna

”En fruktansvärd skönhet är född”, var rubriken över kapitlet om första världskriget i den lärobok i historia vi hade i realskolan 1965. Formuleringen är hämtad ur den berömda dikt William Butler Yeats skrev om påskupproret, ”Easter 1916”, där omkvädet lyder ”A terrible beauty is born”.

En grupp frihetskämpar reste vapen mot britterna och den koloniala övermakt som hade förtryckt Irland ända sedan Oliver Cromwells skräckregemente på 1600-talet. Rebellerna var en märklig blandning av alltifrån kommunister till patriotiskt sinnade högermän och frihetsvurmande liberaler. Den som avlossade första skottet var grevinnan Constance Markievicz, som på nära håll sköt en brittisk polis i pannan.

Efter en veckas strid i centrala Dublin lyckades engelska trupper kväsa upproret. Frihetskämpar som sträckt vapen arkebuserades. Före upproret lär en minoritet av Dublinborna ha varit benägen att stödja kampen för frigörelse. Efter de brittiska repressalierna förändrades opinionsläget radikalt. En våg av indignation svepte över hela landet. Kampen fortsatte, delvis i form av bombattentat mot britterna, delvis med hjälp av parlamentariska metoder och med förhandlingar i London. År 1921 tillkom så den självständiga republiken Irland.

I den patriotiska mytologin är Irland den första nation som i kraft av väpnad kamp har lyckats slå sig fri från en kolonial förtryckare. Det ligger högst ett uns av sanning i detta, eftersom självständigheten trumfades igenom vid ett förhandlingsbord, men myten om att friheten erövrades med vapen är en propagandistisk överdrift som i snart hundra år har spelat en destruktiv roll i den blodiga konflikt som har kastat sin dystra skugga över tillvaron i de sex grevskapen längst uppe i norr, de som tillsammans utgör Nordirland, alltså den lilla del av ön som fortfarande ingår i Storbritannien och där mycket blod har spillts genom åren i vad som kallas The Troubles.

Formellt sett råder numera vapenvila även på gatorna i Belfast. Vad som ibland beskrivs som ett hundraårigt inbördeskrig i norr tycks ha kommit av sig, åtminstone tills vidare. Det kan vara inbillning, men jag tror inte att den konflikten kommer att blossa upp på ett bra tag, annat än i form av sporadiska gatuslagsmål och en eller annan brandbomb i Belfast.

Ungdomar i Irland är inte längre så intresserade av de gamla konflikterna, i varje fall inte med något brinnande engagemang. De är inte fixerade vid den konflikt som har sugit så mycket kraft ur de närmast föregående generationerna. Partiet Sinn Fein har under det gångna året gjort vad det har kunnat för att högtidlighålla minnet av påsk-upproret, men de gamla martyrerna tycks numera huvudsakligen leva vidare i sinnena hos grånade herrar och damer. Evenemangen till hundraårsminnet av påskupproret har därför blivit ganska sömniga tillställningar.

Viktigare än 1916 och påskupproret är nu 2016 och Storbritanniens utträde ur EU. Unga irländare är främst upptagna av brexit och av vad detta kan komma att få för konsekvenser för den känsliga ekonomin i republiken. Storbritannien är en viktig handelspartner. Kommer exporten till England att fungera i framtiden? Under 1990-talet och de första åren av 2000-talet talades det ofta om den keltiska tigern och den offensiva ekonomiska utvecklingen i landet. Men det kom en kris 2008, i Irland liksom i det övriga Europa. Sedan 2013 är en gynnsam ekonomisk utveckling åter i gång på Guds gröna ö. Men vad ska nu hända?

I dagstidningen Irish Independent intervjuas tyska affärsmän, som förutspår att ”Ireland will suffer most from Brexit” och att landet kan komma att behöva få särskilt stöd för att komma över de komplikationer som det brittiska utträdet ur EU kan förväntas medföra för Irland.

Att Tyskland kommer att utgöra ett stöd kan Irland lita på, som vanligt. Det var tyskarna som 1916, under pågående världskrig, såg till att smuggla vapen till de irländska rebellerna. Det var Tyskland som gjorde den första stora beställningen när Irland 1973 hade blivit medlem i EEC. Vänskapen mellan Irland och Tyskland kommer sig historiskt av att de hade en gemensam fiende, Storbritannien, men den har genom årtiondena utvecklats till något som går betydligt djupare.

I folkmun heter det att det i USA bor dubbelt så många irländare som i republiken Irland och att varenda polis i New York och Chicago är irländare och älskar att dricka öl och skjuta skarpt, men i realiteten och från ett europeiskt perspektiv är och förblir relationen till Tyskland den viktigaste för irländarna, inte bara ekonomiskt och i realpolitiskt hänseende utan även i en rad andra mer eller mindre ömtåliga angelägenheter, inte minst inom den kulturella sfären.

Hans Walter Gabler i München är en av vår samtids mest framstående Joyceforskare. Han publicerade 1984 en textkritisk utgåva av Ulysses, en utgåva som ledde till en mångårig akademisk strid. År 1993 följde textkritiska utgåvor av såväl novellsamlingen Dubliners som Joyces första roman A Portrait of the Artist as a Young Man.

Gabler gavs äran att avsluta den serie av föreläsningar om 1916 som under förra året hölls vid National Library i Dublin. Valet av föredragshållare och av ämne ter sig naturligt, men man kan ändå ana en undermening. Jag tänker då i första hand på att det inte är påskupprorets hjältar som ställs i fokus för den sista föreläsningen under jubileumsåret. Vad som uppmärksammas är istället att det den 29 december var exakt hundra år sedan James Joyces roman A Portrait of the Artist as a Young Man gavs ut första gången. Under pågående krig i Europa gavs den ut av ett bokförlag i New York. Den trycktes i 1 500 exemplar. 750 av dessa skeppades över till Europa.

James Joyce representerar ett annat Irland än det som Sinn Fein och de grånade patrioterna vill högtidlighålla och dra ideologiska växlar på. I den roman som gavs ut för hundra år sedan finns tre företeelser som Joyce angriper: kyrkan, fosterlandet och kärnfamiljen. Den katolska kyrkan liknas vid ”a cow milked by priests”. Fosterlandet ges en ännu mer motbjudande beskrivning, nämligen som en gammal sugga som äter upp sin egen avkomma.

Joyce lämnade Irland vid 22 års ålder. De följande trettiofem åren bodde han omväxlande i Trieste, Rom, Paris och Zürich. Han blev europé och internationalist, men som författare var han ändå alltid trogen sin hemstad och lät alla sina berättelser utspelas där.

Efter föredraget blir det utrymme för frågor från åhörarna. Jag ställer själv en fråga och råkar i den avslöja att jag är svensk. När frågestunden är förbi går Hans Walter Gabler fram till mig och säger på perfekt svenska utan tysk brütning:

– Jaså, du är från Sverige. Vad gör du här i Dublin i december?

Dagen därpå träffas vi för att ta en kopp kaffe på Buswells mittemot National Library. Den i Joycekretsar legendariske professorn berättar då att han är uppvuxen i Stockholm, att han var 2 år gammal när hans familj flyttade dit 1940, eftersom hans far blev utnämnd till chef för den svenska sektionen av det tyska optikföretaget Zeiss. Först vid elva års ålder och efter att ha hunnit börja i första årskursen i realskolan, flyttade han 1951 tillbaka till Tyskland med sina föräldrar. Läsåret 1959–60 återvände han till Sverige och studerade litteraturhistoria vid Uppsala universitet.

Europa är mindre än de flesta tycks tro. Vikingar grundade Irlands två största städer, Dublin och Cork. När islänningarna på 1990-talet lät analysera sin genpool, visade det sig att denna bestod av en blandning av skandinaviska och keltiska gener. Vigdís Finnbogadóttir, Islands president 1980–1996, har uttryckt sin övertygelse om att den isländska vitterheten och Sagalitteraturen har keltiska rötter. I ett tal hon höll i Sverige 2012 uttryckte hon tacksamhet över att vikingarna hade blandat sitt ”barbarblod” med de keltiska slavar de tagit med sig hem från Irland och hävdade, att ”det är de keltiska generna från slavarna som har givit Island sagorna”.

När Nora Barnacle första gången såg sin blivande man trodde hon att han var en svensk sjöman. Vid det laget var det annars en norrman som var Joyces favoritförfattare, Henrik Ibsen. Några år senare lärde sig Joyce norska för att kunna läsa Ibsen i original. I samband med familjens flytt från Trieste till Paris gick han miste om sin lärare i norska, men lyckades skaffa en privatlärare i danska. När han besökte Köpenhamn under tre veckor 1936 talade Joyce danska.

Joyce var irländare, men han var också europé. Det är som sådan han är en förebild för dagens unga, för dem som hoppas på Europa och har tröttnat på The Troubles.