Bröderna som blev ett pris

Edmond Goncourt har givit en mycket träffande karakteristik av sig själv och sin bror Jules:

”Jag tror att det sedan världens begynnelse knappast funnits några levande varelser, så uppslukade av, så försänkta som vi i sådant som rör konst och intelligens. Det är böcker, teckningar, gravyrer som begränsa synranden för oss. Att bläddra och betrakta, detta utgör hela vår tillvaro. Vi är fullkomligt blottade på sådana lidelser som kunna driva en människa ut från bibliotek eller från ett museum. Den politiska ärelystnaden är för oss något fullkomligt okänt, och kärleken icke annat än beröringen mellan två överhudar.”

Brödernas största passion var det egna författarskapet, konsten och litteraturen. Av konsten gjorde de närmast en kult, talade om den i sakrala ordalag och var från början inställda på att inte göra någon borgerlig karriär. Skapandet betydde allt för dem, till den grad att man kan hävda att historien om deras liv sammanfaller med historien om deras verk. Ett märkligt liv levde de förvisso, dessa bröder, ett liv där de delade allt: våning, smak, tankar, idéer, vanor – till och med älskarinna.

Edmond föddes 1822 och Jules åtta år senare, 1830. Ändå var de som ett slags tvillingar, led samma nederlag, fick migrän samtidigt och var nästan aldrig skilda åt. Inför samma företeelser och personer uppfylldes de av samma hat och avsmak, betydligt mer sällan av beundran, ty de var inte speciellt lättcharmade. Tillsammans gjorde de i yngre år resor till Italien, Algeriet, Schweiz och Belgien. Tillsammans skrev de också sina romaner, teaterpjäser och de berömda dagböckerna fram till den yngre brodern Jules bortgång 1870, troligen i syfilis. Edmond dog först 1896.

Bröderna, djupt bildade och lärda, vurmade för 1700-talet och för japansk konst. De skrev historiska skildringar om franska revolutionen, Histoire de la société française pendant la révolution et pendant le directoire (1854–55) och en biografi om drottning Marie Antoinette (1858). Det banbrytande verket L’art du XVIIIe siècle, (tolv häften, utgivna 1859–75) innehåller ett antal monografier över vid den tiden okända 1700-talskonstnärer som Chardin, Courbet och Watteau. Särskild uppmärksamhet ägnade de kvinnan på 1700-talet i arbeten som Les Maîtresses de Louis XV (1860, två band) och Les femmes au dixhuitième siècle (1862). Utan tvivel har de äran av att ha nyupptäckt och omvärderat 1700-talet, som när de levde var ett bortglömt och föraktat sekel, särskilt av romantikerna. Deras skrifter grundar sig på ett tålmodigt materialsökande och kännetecknas av en impressionistisk stil som ger utrymme åt det pittoreska och anekdotiska, samt för belysande detaljer.

”Bröderna började skriva dagbok 1851. Efter Jules död publicerade Edmond 1887 ett urval, vilket bland kritiker och läsare väckte både förvåning och ilska.”

I sin egenskap av historiker kan de sägas ha föregripit 1900-talets franska Annales-skola som i sin historieskrivning utgår från sociala och mentala mönster i samhället snarare än från politiska händelser. Istället för att lägga fokus på regenter och kungar lyfter man fram enskilda människor och deras öden. På samma sätt intresserade sig bröderna Goncourt främst för vardagens historia och intimsfären. De var även pionjärer för naturalismen och inspirerade Strindberg. Men den berömmelse de eftertraktat nådde de aldrig. Edmond de Goncourt var vid slutet av sitt liv tämligen bitter över att bröderna inte blivit mer omskrivna och hyllade. Marcel Proust såg dock i Edmond en begåvad författare som aldrig lyckades komma till sin rätt, och i Sverige var Oscar Levertin full av beundran inför brödernas verk, särskilt för deras arbeten om 1700-talet.

Numera är det inte många som läser brödernas skrifter. Trots att det finns ett bröderna Goncourt-sällskap i Frankrike och trots att det bedrivs forskning om deras författarskap, hade deras namn nog fallit i glömska om inte Edmond Goncourt instiftat det pris som bär brödernas namn och delas ut varje år i början av november till en fransk romanförfattare. I sitt testamente hade han förordat att en akademi skulle bildas för att belöna unga, lovande prosaförfattare som stod för något nytt och originellt i fråga om såväl stil som tankeinnehåll. En jury på tio personer fick som uppgift inte bara att utse pristagare. Den skulle även fungera som ett slags litterärt och spirituellt sällskap i likhet med Paris berömda salonger.

Priset tillkom delvis i protest mot Franska akademin och kan kopplas till den konflikt som rådde mellan den i snäv mening ”akademiska” litteraturen och de mer populära författarna, som hade publikens gunst. Bröderna Goncourt var de drivande i angreppen på akademin som för dem stod för det de avskydde mest av allt, nämligen att litteraturen underställde sig politiken och att poesin ansågs för mer än romanen. De menade också att akademin hade försummat stora författare som Balzac, Flaubert, Maupassant och Zola.

Det första Goncourtpriset utdelades inte förrän 1903, sex år efter Edmond Goncourts död, på grund av utdragna arvstvister i samband med testamentet. Själva priset gör knappast sin mottagare förmögen – idag får den lycklige endast 10 euro. Men då det ger prestige är det mycket eftertraktat och tilldrar sig stor massmedial uppmärksamhet. Varje höst spekuleras det vilt om vem som ska bli årets pristagare. Denne kan räkna med att få sin roman tryckt i en ansenlig upplaga på 100 000–500 000 exemplar. En normalupplaga brukar i Frankrike ligga på runt 30 000 exemplar. Således blir författaren ifråga långt ifrån ekonomiskt lottlös.

Till en början var det en starkt manlig dominans både bland juryns medlemmar och bland pristagarna. Den första kvinna som 1910 fick säte i juryn var Judith Gautier, dotter till författaren Théophile Gautier. Först 1944 blev en kvinna, Elsa Triolet, mottagare av Goncourtpriset. Totalt är det endast åtta kvinnor som blivit belönade under den tid som priset getts ut, det vill säga nästan 120 år. Inte utan skäl har man ansett att juryn haft en kvinnofientlig tendens. Det har likaså hävdats att både författare och förläggare försökt påverka juryn. Marcel Proust lär ha agerat både själv och med hjälp av sina vänner, och det påstås att han rentav mutade juryn. Tre år före sin död 1919 belönades han för I skuggan av unga flickor i blom, andra delen av hans romansvit. På 1930-talet ryktades det att kommissarie Maigrets skapare Georges Simenon skulle få priset. Simenon som trodde på ryktena blev djupt besviken när priset gick hans näsa förbi. Besviken blev också Simone de Beauvoir 1943, då det allmänt ansågs att hon skulle bli belönad för romanen Den inbjudna. Hon köpte sig en ny klänning och inväntade nervöst en telefonsignal. Men priset gick till en annan. de Beauvoir fick vänta till 1954 då hon med Mandarinerna äntligen kom i fråga. Det finns också de som, i likhet med Françoise Sagan, har tackat nej till priset.

”Ett märkligt liv levde de förvisso, dessa bröder, ett liv där de delade allt: våning, smak, tankar, idéer, vanor – till och med älskarinna.”

Juryn som diskuterar fram lämpliga pristagare sammanträder första tisdagen i varje månad på restaurang Drouant i centrala Paris, där man intar lunch. Bernard Pivot, den kände tv-profilen har länge suttit i juryn, men har i år avgått. Det har även hänt att landets president, till exempel Mitterrand och Chirac, någon gång varit gäst vid lunchen. Jurymedlemmarnas litteraturuppfattning ska enligt testamentet präglas av den realistiska, franska romantraditionen, det vill säga en mer klassisk berättarkonst. Något verk som vetter mot symbolism och surrealism har hittills inte heller prisbelönats. Goncourtprisets historia innehåller förvisso sina skandaler och ”affärer”. Juryn har bland annat anklagats för vänskapskorruption, och det anses också att man har förbisett betydande författare som Camus, Gide, Sartre, Colette och Yourcenar.

Men åter till brödernas liv och verksamhet. Vad gäller härstamning kan de betecknas som halvaristokratiska storborgare. Fadern, som var officer, dog när barnen var små och modern, som de kom att stå mycket nära, svarade för deras uppfostran. Hon gick bort 1848, och den då 26-årige Edmond ansåg sig ansvarig för sin yngre bror, som var svag och sjuklig och hade omhuldats av modern. Fram till broderns död var Edmond som en far för Jules. Till sinnet var bröderna tämligen olika, Edmond dyster och Jules glad, men de tycks ha kompletterat varandra i det gemensamma arbetet.

Tack vare att bröderna hade en viss förmögenhet kunde de odelat ägna sig åt sitt stora intresse för konst och litteratur. De blev konnässörer och samlare av konstföremål av olika slag. Båda var skickliga tecknare, och Jules illustrerade en del av deras verk. Vid sidan av att skriva historiska verk och romaner verkade de som journalister och kåsörer, och flera av deras tidningsartiklar finns samlade i utgåvor som Salon de 1862 (1851) och La Lorette (1853). De skrev sex romaner tillsammans och Edmond gav efter broderns död ut fyra. Handlingen i flertalet är förlagd till 1800-talet. Som romanförfattare går de i Balzacs fotspår, men de ville komma verkligheten än närmare än den store mästaren. Deras romaner kan karakteriseras som sedeskildringar, ett slags själshistorier, rika på dialoger men med mindre tydliga intriger.

Romanen Germinie Lacerteux (1865), ett slags kriminalhistoria om en tjänstekvinna som bedrar sin husmor och visar sig leva ett dubbelliv, fick relativt stor uppmärksamhet. Den anses vara en av de första franska romaner som skildrar arbetarklassen. Förordet till denna roman är ett av realismens viktiga manifest. Bröderna ansåg att det var de, och inte Émile Zola, som hade uppfunnit naturalismen. Då deras romaner till stor del är vetenskapligt dokumenterade fallstudier, kliniska skildringar av sociala miljöer, kan man med visst fog hävda att de åtminstone förberedde naturalismens program och metod. Zola lär ha inspirerats av Germinie Lacerteux när han tog upp brottslighet i L’Assommoir.

Men när bröderna behandlar samhällsproblem drevs de inte, som Zola, av ett socialt engagemang. De hade enbart estetiska skäl för sitt skrivande. Konsten skulle, enligt deras estetik, inte tjäna något ändamål. Överhuvudtaget visste de inte mycket om de lägre klassernas förhållanden. De fattiga var för dem något exotiskt, och det fula, det patologiska och det frånstötande utgjorde för dem framförallt en sinnlig lockelse. På samma sätt lockades Baudelaire av det som var smutsigt och avskräckande, vilket hans diktsamling Det ondas blommor är ett exempel på. Men bröderna Goncourt var först med att föra in detta tema i litteraturen.

I sedeskildringen Renée Mauperin, som kom ut 1864 och handlar om dåtidens moderna unga kvinna, ville författarna visa hur människan formas av rådande tids- och samhällsförhållanden. Renée har en bror, som är karriärist ut i fingerspetsarna och lånar sig till vad som helst för att komma fram i världen. Tidsmässigt omfattar romanen epoken från borgarkungen Ludvig Filips tronbestigning 1830 till 1850-talets början. Edmond Goncourt gav 1879 ut Frères Zemganno, en roman om två clowners liv. Den kan läsas som en mycket personligt färgad berättelse, poetisk och sorgset melankolisk, som i förtäckt form skildrar brödernas livslånga gemenskap och samarbete.

Språkligt utmärks de flesta romanerna av en manierad, elegant stil som beskriver en oftast mycket rå verklighet. En litterär krock uppstår när det brutala innehållet uttrycks med formfulländat utmejslade meningar, något som säkert bidrog till att romanerna inte fick något större genomslag.

Bröderna Goncourts samhällssyn var reaktionär. De såg olikheten som en naturens lag. De tog avstånd från samtidens kultur och politiker och vände sig bort från all tidsproblematik. Några demokrater var de inte. De hyllade inte republiken, ”denna lögnaktiga bild av mänsklighetens allmänna broderskap, är den naturstridigaste av alla utopier”.

”Dagböckerna är tveklöst ett historiskt och sociologiskt värdefullt dokument. Samtidigt som de levandegör en epok, fångar en tidsanda och en kultur, kan de läsas som brödernas självbiografi.”

De hade inte heller några höga tankar om kvinnan, som de uppfattade som en lägre stående varelse. Kvinnan skulle inte ha några anspråk. Men man kunde fästa sig vid henne på samma sätt som man kan tycka om ett trevligt husdjur, ansåg de. Enligt bröderna Goncourt har de flesta kvinnor inte heller någon förståelse för det sköna, eftersom de saknade uppfostran. ”Det sköna är det som ens älskarinna eller piga instinktivt finna rysligt”, lyder deras misogyna definition av skönhet. När Edmond en gång stötte på en gammal älskarinna som hade gift sig och levde ett borgerligt liv konstaterade han nedlåtande: ”Hushållet har fläckat av sig på henne. Skuggan av en sparbanksbok vilar över hennes panna.”

Det verk som har visat sig mest livskraftigt är deras dagböcker, som till en början inte var avsedda att ges ut. Bröderna började skriva dagbok 1851. Efter Jules död publicerade Edmond 1887 ett urval, vilket bland kritiker och läsare väckte både förvåning och ilska. Man reagerade inför de bitska och avslöjande porträtten av författarkolleger och andra kända personer. De beskrev till exempel Balzac som obildad och avskyvärd och med en bodknodds fåfänga. Många kom nu att betrakta bröderna som inbitna skvallertackor, med en vass penna. Först 1956 utgavs dagböckerna i sin helhet.

Bröderna deltog aktivt i det parisiska umgängeslivet, vilket gav dem rikligt med stoff för dagböckerna. De gick på restauranger och kaféer och var flitiga besökare i prinsessan Mathildes salong, som spelade en betydande roll i dåtidens litterära liv i Paris. Deras ögon var vidöppna för allt, och de kommenterade öppenhjärtigt, ofta både grymt och elakt, det som var på gång i den litterära världen. Dagböckerna är tveklöst ett historiskt och sociologiskt värdefullt dokument. Samtidigt som de levandegör en epok, fångar en tidsanda och en kultur, kan de läsas som brödernas självbiografi.

Edmond skriver även om broderns bortgång, vilken inträffade samtidigt som kriget mellan Preussen och Frankrike pågick, Kommunen bildades och Paris var belägrat. Den nationella tragedin ställs mot den privata. Edmond vandrar nedstämd runt i staden, sörjande sin bror, och tar med alla sinnen in den uppjagade, ångestfyllda stämning som råder. Här är det reportern som håller i pennan och noterar förvirringen och skräcken: ”Det är inte att leva – detta att leva i det stora och skrämmande okända som omger oss och håller oss i sin gastkramning.”

Han beskriver hur folk tar skydd mot bomberna som faller. Man väcks av kanondunder, hör ständigt ett dånande i fjärran och ser dödsbleka, sjuka soldater bäras förbi på bårar. Boulevard Montparnasse kan plötsligt fyllas av kanoner och ammunitionsvagnar som vänder hem till Paris. Det är svårt att få tag på mat, köerna ringlar ändlösa utanför affärerna och man tvingas rentav slakta djuren i Jardin des Plantes för att få föda. Hungersnöden hägrar vid horisonten, och de eleganta parisiskorna förvandlar sina toalettrum till hönsgårdar, noterar Edmond. Men hans estetiska sinne förnekar sig inte ens i krigsskildringarna. De olika scener han bevittnar jämför han gärna med tavlor. Hästarna som kråmar sig får honom att tänka på en målning av Géricault. I rapporteringen från det krigshärjade Paris jämförs verkligheten genomgående med konstverk, som om det vore i konsten man fann det sanna och det verkliga.

Författarnas livsleda och förakt gentemot samtiden framträder inte sällan i dagböckerna. ”Allt har sammansvurit sig för att över vår litterära bana strö missräkningar, nederlag och bittra erfarenheter, göra den hårdare än någon annans”, skriver de. Tristessen var ett slags organiskt tillstånd hos bröderna, särskilt hos Edmond. Kanske bottnade den i det faktum att de aldrig fick något riktigt genombrott som författare. När kritiken var ljum och publiken svek isolerade de sig och rationaliserade sitt misslyckande genom att betrakta sig som överlägsna andra. Deras tänkande var i hög grad elitistiskt. Framgång är endast för medelmåttorna, resonerade de. Men det fanns en dubbelhet hos dem. Trots deras förakt för det mesta i tillvaron, var de till exempel djupt besvikna över att de inte fick hederslegionen. Deras fixa idé om en allmän ovilja gentemot dem blev närmast patologisk. Övertygelsen om att livet är fientligt mot dem som inte följer den breda allfarvägen löper som en röd tråd genom dagböckerna.

Bröderna framförde i dagböckerna gärna kritiska synpunkter även på den litterära marknaden i stort och kulturens villkor. De uttrycker sig överlägset om publikens i deras ögon fördärvade litterära smak, till exempel dess förkärlek för slippriga verk och erotiska snaskigheter. De menade också att författarens ställning var hotad på grund av pressens framväxt. År 1867 skriver de: ”Denna tid ser vi början till bokens försvinnande på grund av dagstidningen. Författaren kommer att trängas undan av journalisten. Ingen kommer att hänge sig åt konsten, åt idealen. Den sanne författaren kommer att betraktas som en kuriositet eller som en idiot.”

Bröderna Goncourt var ett par pessimistiska skeptiker, som skarpögt observerade en samtid de uppfattade som vulgär och materialistisk. De upphörde aldrig att fascineras av det som tilldrog sig i det kulturella Paris. Åtskilligt fyllde dem med avsmak. ”Jag känner vämjelse över mina samtida”, står det i dagboken 1867. Ändå noterade de oförtrutet dag för dag det som hände omkring dem. Konstens mål, som enligt bröderna Goncourt var att vinna evighet, kunde endast nås genom att i ord fixera det flyktiga, fånga strimmor av mänskligt liv och beteende.