”Dante, Leopardi och jag”

Om någon mot förmodan nämner poeten Gabriele D’Annunzio i Sverige idag är det antagligen i nedsättande ordalag. Man vet att han som ”lyrisk diktator” i staden Fiume 1919-21 uppfann fascismens yttre åthävor: hälsning med uppsträckt högerhand och dylikt. Få vet att poetens regim i Fiume var den enda stat i världshistorien som haft syndikalismen som statsskick. Han hånade Mussolini och hatade Hitler över allt på jorden. D’Annunzio älskade och hyllade kriget på samma sätt som fascisterna skulle komma att göra. Men det gjorde även syndikalister och dåtida kommunister, liksom än idag hyllade sämre författare som Heidenstam. Eller, för att tala om något trevligare, Ernest Hemingway, som mycket riktigt beundrade D’Annunzio och hoppades att han skulle kunna beröva Mussolini makten. I likhet med Hemingway och till skillnad från figurer som Heidenstam utsatte D’Annunzio sig själv för de faror han anbefallde. Låt vara att det också var bra bokreklam. Men framförallt var han en stor diktare. Detta har förblivit okänt för svenskar som utan att ha kunnat läsa honom fördömt hans verk. I dagens Italien är han numera föremål för kraftig uppvärdering. Il Vate, ”Siaren”, som han kom att kallas föddes 1863 i småborgerlig miljö i Pescara. Som 16-årigt skolljus vid gymnasiet i Prato debuterade han med en förbluffande mogen diktsamling i antikiserande stil, vars upplagesuccé ökades när upphovsmannen rapporterade sin egen död till tidningarna. I D’Annunzios ständiga reklamkupper och fräcka framtoning fanns hela tiden en sorts självironi. Tillfrågad av en fransk journalist om vilka som varit Italiens främsta poeter svarade han: ”Dante, Leopardi och jag. Alla de andra är gitarrister.” Faktum är att han, åtminstone från dåtidens horisont, nog hade rätt. Extremt småvuxen och långtifrån någon Adonis hade han en förbluffande dragningskraft på kvinnor. Som poet på modet listade han sig in i Roms aristokratiska salonger, förförde dottern i en hertigfamilj, rymde med henne och tvingade familjen att acceptera äktenskap då flickan blivit med barn. Äktenskapet upphörde i praktiken efter ytterligare några år och barn, medan D’Annunzio fortsatte sin karriär med aristokratiska älskarinnor. Grevinnan Elvira Leoni inspirerade till dikterna i Elegie romane – ett sällsamt möte mellan Goethe och Baudelaire. Dessutom romanen Il piacere 1889. Precis som Oscar Wildes Dorian Grays porträtt är det en uppföljare till Joris-Karl Huysmans’ Mot strömmen. Och precis som Wildes mästerverk oerhört mycket bättre än den franska förebilden. Huvudperson är den depraverade ädlingen Andrea Sperelli. Namnet har förblivit ett begrepp i italiensk kultur. Oförklarligt övergiven av sin älskarinna Eleonora Muti duellerar han, såras, förlustar sig med andra och möter slutligen Eleonoras nyförvärvade make, en engelsk markis som underhåller honom med sin perversa pornografisamling, som liknar Femtio nyanser av honom, eller värre. Varken vi eller Sperelli får veta om Eleonora deltar i de orgier som markisen praktiserar. Greppet med öppet slut av den sorten tycks ha uppfunnits av D’Annunzio. Det är omöjligt i andra länder, men odlas av stora italienska författare som Moravia, Calvino, Bassani och Maraini. Jag har läst italienska deckare där man inte fått veta vem som var mördaren. Precis som Sperelli i boken duellerade il Vate ­ibland själv med värja på liv och död. En annan höjdpunkt i D’Annunzios tidiga produktion är dikterna till ”Tystnadens städer” – Ferrara, Pisa och Ravenna – från sent 1890-tal. Hans litterära rykte gjorde honom 1897 till parlamentsledamot. Som estet sade han sig inte bry sig om höger och vänster. Väljarna torde ha trott att det innebar konservatism. Men 1898 inträffade en förfärlig massaker på arbetare i Milano. Hundratals strejkande sköts till döds med kanoner av generalen Bava Beccaris. En förvånad kammare fick se hur D’Annunzio reste sig från högerbänkarna och gick över och satte sig längst ut till vänster bland de fåtaliga socialisterna. ”Jag går från döden till livet!” förklarade siaren. Samtidigt tvekade han inte att slå mynt av sin berömmelse genom osannolika förskott och ­väldiga lån. Han levde som en renässansfurste i palatset La Capponcina ­utanför Florens och i Villa Pertoner vid havet i Marina di Pisa. Det är vid denna tid som hans mest berömda romans utspelas – med skådespelerskan Eleonora Duse. För henne skrev han dramat La città morta 1899 med incest och intriger kring utgrävningar i Mykene. Om kärlekshistoriens slut handlar den långa, aningen segdragna romanen Il fuoco 1900. Översatt som Elden har den nog bidragit till hans dåliga rykte hos oss. Men Duse inspirerade även till hans bästa dikter i en omfångsrik svit ”lovsånger till himlen havet, jorden och hjältarna”. Tredje delen Alcyone, 1903, är hans verkliga mästerverk. Modernistiska hymner på fri vers omväxlar med intrikat rimmade utbrott och antika diktformer. Kusten kring Marina di Pisa, havet och bergen besjungs med sensuell impressionism och ibland i erotiskt tvetydiga bilder, som i sången till flodmynningen Bocca d’Arno. I svensk litteratur tog Vilhelm Ekelund, som läste och översatte från italienska, intryck av il Vate i sina ”dithyramber”. Annars liknar det mycket vad Edith Södergran och Erik Lindegren senare åstadkommit. Aningar om våld och undergång gör naturdikternas idyll och extas mer prekär och markant. ”En falk som skriar högt i pärlefärgen”, får himlen att rämna som en slöja. ”En rysning över de tigande haven”, bebådar åskväder. De febersjuka träsken innanför kusten frammanas och siaren förkunnar: ”Din timma slår, min skördetid, din timma./ I middagshettans hjärta fasansfull/ den vilar tungt, o skördetid, din mognad.” Ett historiskt deklamationsdrama om Venedigs fornhistoria, La nave, ”Skeppet”, med premiär 1908 blev hans kanske största publiksuccé, men torde idag vara glömt utom i operaversion. Fascinerad av modernitet och teknik tog D’Annunzio tidigt flyglektioner. En av hans flyguppvisningar bevittnades 1909 i Brescia av både kungafamiljen och Franz Kafka. Stadens flygplats har på sistone döpts om till Aeroporto Gabriele D’Annunzio. Han blev den förs­ta att skildra flygning i litterär form, i romanen Forse che sì forse che no (”Kanske ja, kanske nej”) 1910, också den baserad i Marina di Pisa men med en senare älskarinnas tragiska öde som andra huvudmotiv. De kvinnor han förförde och övergav tycks i förbluffande grad ha förblivit förälskade och efteråt ha gått in i vansinne eller gått i kloster eller i några fall ha stannat som reserver i det harem han med tiden upprättade. Men varken hans upplagor eller det kuriösa faktum (först på sistone upptäckt av forskarna) att han vann en astronomisk summa i italienska statslotteriet kunde täcka kostnaderna för hans livsföring. Våren 1910 flydde han undan sina fordringsägare till Frankrike, där han fortsatte i samma stil med nya långivare och nya älskarinnor. Bland hans varierande födkrokar märks även manusarbete för det nya stumfilmsmediet, som han som teknikentusiast varmt uppskattade. I storfilmen Cabiria 1914, som handlade om romarnas krig mot Kartago, lät han sina hjältar hälsa på antikt vis med uppsträckt högerhand – utan att ännu ha några ytterligare avsikter med gesten. Italiens inträde i första världskriget på Frankrikes och västmakternas sida 1915 förändrade i ett slag hans villkor. Han kunde återvända till fosterlandet, hålla flammande tal för ”det latinska kriget” mot de germanska barbarerna, samt själv kasta sig ut i striden. Knuten till hertigen av Aostas stab fick den 52-årige kämpen välja vilka uppdrag han ville åta sig. Först flygattacker. Sedan torpedbåt i Panzanobuktern, mer flygbombning, samt markstrid vid Isonzo-floden, där han befordrades till kapten och dekorerades för tapperhet i fält. Under en flygattack mot Dalmatien 1916 sårades han. Han förlorade synen han på ena ögat för gott och låg helt blind i månader, men dikterade under tiden sin sista betydande prosabok, Notturno (”Nattboken”). Den 10–11 februari 1918 begav han sig tillsammans med amiralen Costanzo Ciano och ytterligare 28 kämpar på tre små motortorpedbåtar över havet från Venedig in i österrikiska flottans hamn Bùccari i Carnarobukten och avlossade torpeder mot slagskeppen. På återvägen diktade han en folklig kampsång om dådet, ”Canzone del Carnaro”, vilken trycktes i Corriere della sera och senare i diktsamlingen Canti della guerra latina. (Den tonsättning som avsjungs till krigsbilder i ett flertal Youtubeklipp torde dock vara av långt senare datum.) Refrängen ”Eia! Alalà!” var ett antikinspirerat, revolutionärt stridsrop han uppfunnit för sina trogna. Det kom senare att övertas av fascisterna, men ”Bùccari-sprattet” är än idag en källa till stolthet i seriös italiensk historia. Den 9 augusti samma år flög D’Annunzio till Wien och bombarderade den fientliga huvudstaden med flygblad. Han hade vid det ­laget även hunnit befordras till kavalleriöverste. Kriget hade stegrat hans våldsdyrkan och övermänniskolater. Den av italiensk nationalliberalism och extremvänster delade tron på ett stort blodsdop som skulle ena nationen och klasserna fick sin mest vältalige företrädare i honom. ”Jag känner stanken av fred!” utbrast han besviket då krigsslutet närmade sig. Besvikelsen växte då Italien inte alls fick vad man ansåg att västmakterna lovat. Il ­Vate myntade uttrycket la pace mutilata, ”den lemlästade freden”, och kallade den amerikanske presidenten Wilson för ”en man med munnen full av falska tänder och falska löften”. Bland de uteblivna vinsterna märktes den italiensktalande staden Fiume, dagens Rijeka, vid Carnarobukten, som istället tilldelades det nybildade Jugoslavien. I september 1919 drogs det grenadjärförband som skyddat Italiens intressen och fört ett behagligt liv på platsen tillbaka till Ronchi norr om Trieste. Ursinnet bland manskap och officerare var enormt. Olika nationalistledare tillfrågades, men bara D’Annunzio, som för tillfället inrättat sitt högkvarter och harem i La casetta rossa vid Canal Grande i Venedig, nappade på erbjudandet att leda en marsch mot Fiume. Natten till den 11 september, som han ansåg som en lyckodag, begav sig il Vate till Ronchi, trots influensa och hög feber. Med 196 grenadjärer på stulna armélastbilar färdades il Commandante, som han nu började kallas, under Alalà!-rop mot Fiume den 12 september 1919. Förband som sändes ut för att hejda marschen, gjorde myteri och gick över, praktiskt nog utrustade med pansarfordon. Generalen Pittaluga som fått i uppgift att bevaka gränsen tvingades bevittna hur D’Annunzio, precis som en gång Napoleon gjort, slet upp sin militärkappa och erbjöd soldaterna att öppna eld mot hans medaljöversållade bröst. Myteriet spred sig, och i spetsen för 2 500 man tågade il Commandante i sin öppna Fiat under befolkningens jubel in i Fiume. En nationalförsamling valde honom till stadens regent, och från det österrikiska guvernörspalatsets balkong förklarade han Fiume annekterat av Italien. Problemet var att den italienska regeringen under Francesco Saverio Nitti på inga villkor ville acceptera gåvan inför risken för repressalier från de forna allierade. Den ”lyriska diktaturen” blev en sorts fristat. Entusiaster strömmade till – anarkister, syndikalister, högernationalister och vanliga äventyrare. Demokratiska kommunalval hölls och bekräftade regimen. Kvinnorna fick rösträtt, något som vid tillfället bara fanns på ett fåtal avlägsna platser och som skulle dröja ytterligare ett kvartssekel i själva Italien. Skilsmässa blev tillåten. Man erkände, före alla andra stater, Sovjetunionen. Lenin hyllade D’Annunzio som stor revolutionär. Extatiska möten framför guvernörspalatset gav uttryck åt demokratisk eller anarkistisk hänförelse. Kampsånger som den tyskfientliga Piave-marschen, Garibaldi-hymnen och den senare av fascisterna annekterade ”Gio­vinezza” drev upp stämningen. D’Annunzio talade i poetisk extas, och publiken svarade, i en märklig massdialog. För folket blev D’Annunzio nu Duce, en gammal titel för folkledare. Han erinrade sig Cabiria och införde ”romersk hälsning” som påminnelse om Italiens storhet. Varu- och vapenbrist åtgärdades genom piraträder. D’Annunzio företog i november 1919 en sjöexpedition till den dalmatisk-italienska staden Zara som anslöt sig till fristaten. Pianisten Luisa Bàccara kom till Fiume och blev il Vates sista mer prominenta älskarinna men misstänks ibland ha varit spion för Italiens regering. Bland dem som sökte sig till ­Fiumes Duce märktes också syndikalistledaren Alceste De Ambris. Han hade 1914 tillsammans med vänstersocialisternas ledare Benito Mussolini lett ett blodigt arbetaruppror, ”den röda veckan”. Senare hade han slutit sig till Mussolinis fascister, men blivit besviken på den högersväng dessa gjort. Mötet mellan övermänniskan D’Annunzio och ultrademokraten avsatte märkliga resultat. De Ambris blev våren 1920 regeringschef och utarbetade, när Italien fortsatte att vägra annektera området, en författning för ”ståthållarskapet” Fiume eller Carnaro. Denna Carta di Carnaro överarbetades, mystifierades och poetiserades av D’Annunzio, som även lade till kapitel om arkitektur och musik. Men i grunden förblev det ett syndikalistiskt Utopia. Med tvåkammarparlament. Representanthuset valdes direkt och styrde över kriminallagar, polis, militär, universitet, kulturstöd med mera, samt utsåg hit­hörande ministrar. Ekonomiska rådet valdes av medlemmar i fackförbunden, ”korporationerna”. Det stiftade lagar på ekonomins och civilrättens område samt reglerade arbetarskydd, löneavtal, tullar och dylikt. Samt utsåg hithörande ministrar. Båda kamrarna röstade i författnings- och utrikesfrågor samt utsåg regeringschef. En längre gående demokrati än vanlig parlamentarism. Men man ville ändå förena utopin med privat företagande. En korporation för privata arbetsgivare existerade vid sidan av korporationer för industriarbetare, statstjänstemän, sjöfolk, egenföretagare, konstnärer och andra. Snarast liknade det den ordning som senare rådde i Sverige med centrala förhandlingar mellan fack och företagarorganisationer. Den nya statens flagga pryddes av Karlavagnens stjärnbild samt det från S:ta Katarina av Siena hämtade mottot Quis contra nos (Vem kan stå emot oss). D’Annunzio hade även kläckt idén att legionärer från Fiume skulle skeppas över till Italien, marschera mot Rom och införa Carnaro-författningen. Men stödet i hemlandet uteblev. Istället beseglade de utopiska projekten Fiumes öde. Italiens regering vågade äntligen låta armén ingripa under ”den blodiga julen” 1920. D’Annunzios legionärer försvarade sig framgångsrikt. Men sedan slagskeppet Andrea Doria kunnat precisionsbeskjuta D’Annunzios arbetsrum i guvernörspalatset och börjat bombardera civilbefolkningen tvingades man kapitulera på nyåret 1921. Legenden talar om anarki, kokain och sexorgier i D’Annuzios ­Fiume. Men det ljuva livet fanns där redan, anarkin kom efter ståthållarskapets fall. Mussolini och fascismen övertog den romerska hälsningen samt termerna Duce och ”korporation” samt fyllde dem med annat innehåll. Il Commandante fick överta en konfiskerad tysk jättevilla i Gardone med utsikt över Gardasjön. Fortfarande odlade han utom lyriska och erotiska intressen även drömmen om införande av Carnaroförfattningen efter en marsch mot Rom. Sensommaren 1922 var det tydligt att den liberala staten stod inför sitt fall. Gatustrider pågick. En plan för maktövertagande kläcktes. D’Annunzio skulle när han ledde segerjubileet i Rom på hösten låta arrestera regeringen och införa Carnaroförfattningen. Hans tidigare dödsfiende Nitti skulle leverera parlamentariskt stöd. Mussolinis fascister skulle ta kontroll ute i landet. Ett möte mellan de tre skulle äga rum utanför Florens i augusti. Natten innan meddelades dock att D’Annunzio fallit ut genom ett fönster i Gardone och medvetslös svävade mellan liv och död. Händelsen tillhör de mest gåtfulla i Italiens historia. Kuppen skulle givit Mussolini viss makt, men förvandlat honom till en milisbefälhavare i il Vates rike. Men han hade knappast kunnat neka till att medverka. Allt talar för att fascisterna iscensatte olyckan. Men saken kan knappast diskuteras eftersom Mussolinis ombud, som befann sig i huset vid fallet, senare blivit en sorts nationalhjälte, mördad av tyskarna under motståndskampen 1944. Det är efter fallet som D’Annunzio förvandlas till den patetiske lille gubbe vi kan se på journalfilmer. Mussolini kunde på egen hand gå mot Rom i oktober. Tillfrågad om vad man skulle ta sig till med il Vate svarade han: ”En rutten tand drar man ut, eller också klär man in den i guld!” Det senare skedde. D’Annunzio befordrades till ”Furste av Montenevoso”. Villan i Gardone förvandlades till Il Vittoriale, ett författarhem utan like i världen. Amfiteater, en kupol där planet från Wien svävar, en liten simhall för torpedbåten från Bùccari, förskeppet till en kryssare inbyggt i trädgården med kanoner för salut över sjön. D’Annunzios sarkofag på pelare på en konstgjord kulle. Absolut värt en dagsutflykt från Verona eller Milano. Efter att som andra italienare ur de mest motsatta läger ha hyllat Mussolini för erövringen av Etiopien men sedan blivit ursinnig över alliansen med ”målarkludden” och barbaren Adolf Hitler avled Gabriele D’Annunzio vid sitt skrivbord den 1 mars 1938. Han begravdes under bisarra militära hedersbetygelser med änkan – som han inte träffat på årtionden – stödd på Mussolinis arm. Men orkestern spelade, tydligen i enlighet med il Vates önskan, den efter alliansen med den tyske barbaren förbjudna Piavemarschen.