Den orädde Rauschning

Hermann Rauschning – många känner nog idag inte ens till namnet. Men under något år i början av andra världskriget befann sig denne man i händelsernas absoluta centrum. Det var kring jul 1940 som Rauschning, tidigare senatspresident i fristaten Danzig, publicerade en artikelserie i tidningen Paris-Soir. Den utkom nästan samtidigt i bokform på franska, tyska och engelska, och senare även på svenska och många andra språk.

Dessa Samtal med Hitler gav en ögonöppnande bild av den tyske rikskanslern. För att stärka autenticiteten återgavs ett halvsuddigt gruppfoto som visade Rauschning bredvid Hitler på Obersalzberg. Till vänster på bilden syns Albert Forster, Danzigs tyske Gauleiter, som snart skulle bli en av Hermann Rauschnings bittraste fiender.

Man kan tycka vad man vill om Rauschning, men det går inte att förneka att han var en av de första som fäste världens uppmärksamhet på Tredje rikets laglöshet och Hitlers erövringsplaner. Till saken hör att avslöjandet kom från en konservativ tysk patriot som själv inledningsvis hade haft vissa förhoppningar på nationalsocialismen men som redan 1934 hade brutit med rörelsen och nu tvingats i landsflykt. Hans familj förföljdes och själv undgick han ett attentatsförsök med en hårsmån. Hermann Rauschning hade som de flesta andra människor i Tyskland kunnat anpassa sig i utbyte mot ett någorlunda drägligt liv för familjen. Han kunde ha gjort det – men gjorde det inte.

Sedan dess har Hermann Rauschnings stjärna befunnit sig i dalande, för att till slut nästan helt slockna. Goebbels var en av de första som ifrågasatte Rauschnings ”skickliga blandning av dikt och sanning”, och han fick snart en rad efterföljare som i olika tonfall och med olika tendens beskrev honom som en bedragare och allmänt otillförlitlig person.

Bläddrar man i svenska tidningar från krigsåren får man veta att Samtal med Hitler förbjöds av den svenska regeringen därför att den hotade rikets säkerhet. Ett gott betyg kan man tycka; de tyska emigranterna och vänsterfalangen bland dem borde ha applåderat. Men nej – vad man möter är klagomål över denne ”reaktionens balanskonstnär”, som med ”skrupelfria skriverier” slagit dunster i ögonen på opinionen. Man slog fast att Rauschnings Samtal med Hitler till stor del tillhörde fablernas värld, att han var en lantjunkare som hade bekämpat demokratin i Weimarrepubliken och en svag senatspresident som inte hade gjort mycket för att hjälpa judarna i Danzig eller den politiska oppositionen. Man tycktes vara överens om att han nog skulle ha stannat på sin post, om han inte hade tvingats lämna den 1934.

Sommaren 1946 publicerade Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten något som till längd och innehåll liknade en dödsruna över Rauschning: ”När han serverar sin världsåskådning utan vidare spisning är han olidlig. Ingenstädes en enkel och klar sats […] över allt dunkelt falskt djupsinne […] Det är djupt att beklaga att mystagoger av Rauschnings typ ständigt översättes och läses.” Tingstens vidräkning föranledde ingen debatt och säger väl något om den förändrade tidsandan.

Nästan lika illa sedd blev han i den unga Förbundsrepubliken. Hans försök att engagera sig politiskt i Västtyskland misslyckades. Han utvandrade snart till USA, där han levde som farmare och dog 1982. Utfrysningen från makten i Bonn har man förklarat med hans bristande partidisciplin och skriverier i en tidning som senare visade sig ha fått understöd från DDR. Det sistnämnda förstärkte bilden av hans opålitlighet.

Men om man betraktar det hela på avstånd undrar man om det inte också var Rauschnings tidiga brytning med Hitler som gjorde honom till en problematisk figur, åtminstone för de västtyska politiker som hade vuxit upp i Hitlerjugend och in i det sista hade trott på slutsegern. Hermann Rauschning visade ju att det hade gått att säga nej till Hitler på ett tidigt stadium. Därmed blev han också ett hot mot de krafter som ville lägga den nationalsocialistiska ”villfarelsen” till handlingarna. Det hade annars varit rimligare att utse en motståndsman som Rauschning till statssekreterare än Hans Globke – mannen som 1935 skrev kommentaren till de rasistiska Nürnberglagarna.

Rauschning föddes 1887 i staden Thorn i Västpreussen som andra barnet i en lantbrukarfamilj vars släktrötter gick tillbaka till ordensriddarnas tid. Fadern, som ägde ett gods i Samland (Ostpreussen), önskade att sonen skulle bli officer och som elvaåring skickades Hermann Rauschning till en kadettskola i Potsdam. Han uppskattade kamratskapet och lärde sig preussiska dygder – plikttrohet, korrekthet och storsinthet – som han hade nytta av senare i livet. Rauschning studerade musikteori och germanistik i München och senare i Berlin, vid vars Friedrich-Wilhelm-Universität han 1911 disputerade i ämnet musikhistoria. Ett kvartsekel senare, närmare bestämt 1938, fråntog nationalsocialisterna honom doktorstiteln, men han fick tillbaka den igen efter ytterligare ett kvartssekel av västtyska universitetsmyndigheter.

Under första världskriget befann han sig främst i Baltikum, sårades flera gånger och återvände 1918 till ett Tyskland som snart inte längre hade några större likheter med kejsardömet vars gränser hade sträckt sig från Maas i väster till Memel i öster. Västpreussen tillföll nu Polen, vilket innebar att Ostpreussens geografiska band till riket kapades. Miljoner tyskar hade plötsligt blivit främlingar i sitt eget land, en minoritet i Polen som måste kämpa för sin identitet. Gränsfrågan blev en utmaning för Rauschning, så stor att han lämnade den musikaliska banan för att istället arbeta med att värna de tyska intressena i Posen. Han grundade ett tyskt bibliotek, gav ut en historisk tidskrift och försökte på olika sätt motverka den utarmning som följde av isoleringen.

Sedan 1915 var Hermann Rauschning gift med Anna Schwarz med vilken han fick fem barn. Svårigheterna att försörja familjen fick honom att i mitten av tjugotalet köpa en större egendom i Warnau (Warnowo) i Danzigområdet, där han odlade sockerbetor, hade ett tiotal avelsston och nötboskap. Arbetet var hårt och hade föga likhet med bilden av lantjunkaren som med silverkäpp inspekterar sina ägor. Fastän Rauschning inte hade valt detta yrke skrev han på ett ställe att det var den enda tid under vilken ”jag varit vad man kallar lycklig”. Det jordnära livet gjorde Rauschning, själv disputerad akademiker, tidigt skeptisk till storstadens intellektuella som med sin teoretiska bildning såg ned på bönderna. Själv var han benägen att sätta den kloke bondens omdöme högre än akademikernas intellekt och fina ord.

Till saken hör att den tyska staden Danzig under mellankrigstiden hade blivit en fristad, som enligt Versaillestraktaten var underställd Nationernas förbund. Danzig befann sig i tullunion med Polen och den så kallade korridoren var ett ständigt polsk-tyskt tvisteämne. Rauschning värnade om tyskarnas intressen och särskilt landsbygdens utkomstmöjligheter, som hotades av modernisering och rationalisering. Det var för att motverka den utvecklingen som han, som aldrig var någon partimänniska, engagerade sig politiskt, först i det tysknationella partiet och från 1932 i det nationalsocialistiska partiet.

Då kunde man inte ana att polackernas hårda behandling av tyskarna i Västpreussen snart skulle ersättas av nationalsocialisternas brutala terror mot polacker och judar i Danzig. Rauschnings tid som senatspresident blev kort och inföll under ett skede då den nationalsocialistiska terrorn ännu inte var så påtaglig i Danzig. Det fritar honom inte från ansvar, att han var ointresserad av partipolitik betydde inte att han saknade ärelystnad. Redan före NSDAP:s valseger residerade han i eleganta Danziger Hof och det kunde han göra mycket tack vare Albert Forster – en effektiv organisatör som Hitler 1930 hade skickat till fristaden för att göra något åt partiets svaga ställning.

Det råder delade meningar om vad Rauschning gjorde och inte gjorde i förhållande till den judiska folkgruppen. Till härkomst och uppfostran var han en annan typ än de lokala partipamparna Forster och Arthur Greiser, som bägge efter krigsslutet dömdes till döden för krigsförbrytelser. Historikern Golo Mann (Thomas Manns son) beskrev senare Rauschning som en lysande talare och organisatör, ”en personlighet av betydande format”. Rauschning hade väl också trott att han skulle få ägna sig åt representativa uppgifter och verka för tysk-polsk försoning.

Men redan i april 1933 – då den första judebojkotten ägde rum i riket – blev han uppringd av oroliga partimedlemmar, som sade ”att om det var på detta sätt man tänkte åstadkomma en förnyelse av den tyska nationen, ville de inte ha något mer med partiet att göra”. Rauschning förklarade att situationen i Danzig såg annorlunda ut än i riket. I ett tal 1933 påstod han mot bättre vetande att nationalsocialismen inte byggde på rashat, utan ”bara eftersträvade att befria tyska folket från destruktiva och främmande element”.

Det stämmer att förföljelserna började något senare i Danzig, främst på grund av Nationernas förbunds överhöghet. Nazistpartiet krävde emellertid nu att han skulle låta internera katolska präster, häkta en judisk tidningsman och förbjuda det socialdemokratiska partiet. Rauschning försvarade fristadens författning mot sådana övergrepp, i tron att han hade Adolf Hitlers stöd. Men efter utrensningarna under de långa knivarnas natt kom han i öppen konflikt. I november 1934 ställde nationalsocialisterna misstroendevotum mot honom. Hitler teg och Rauschning lämnade fristaden. Han stannade ytterligare några månader på sin gård, som senare konfiskerades.

Hans första exil blev svärföräldrarnas hus i Thorn. Därifrån skrev han flera öppna brev i vilka han gjorde upp räkningen med det nationalsocialistiska partiet och erkände hur djupt han hade misstagit sig. År 1935 gick han personligen upp till redaktionerna för Volksstimme och Danziger Landeszeitung i Danzig och överlämnade en text i vilken han avrådde befolkningen från att rösta på NSDAP. Der Stürmers utgivare Julius Streicher stämplade honom som ”landsförrädare”, och även oppositionen anklagade honom för fanflykt.

Vad Rauschning uträttade som politiker har inte gått till historien. Även hans författarbana blev kort och omtvistad. Den förtjänar ändå att lyftas fram som ett exempel på opposition mot Hitler. Redan i Thorn tillkom hans berömda bok Nihilismens revolution, som var en av de första och viktigaste uppgörelserna med den nationalsocialistiska ideologin. Den följdes av böcker som Vilddjuret och den stora freden, Försök med Hitler, brytning med Hitler och Männen kring Hitler tala, som alla utkom på svenska i Alf Ahlbergs översättning.

Det intressanta med hans verk är att det också rymmer en grundläggande kritik av den moderna massdemokratin och Weimarrepublikens formupplösning. Nihilismens revolution – för den konservative Rauschning var det slutfasen i en utveckling som började med franska revolutionens rop på frihet och jämlikhet, som under namn av ”upplysning” och ”förnuftstro” eftersträvade frigörelse från gamla fördomar och mänskligt slaveri, för att under det innevarande urarta i en ren Kallocainvärld.

För Rauschning och andra konservativa kritiker under mellankrigstiden handlade det inte bara om en relativ förstörelse; nihilismen bestod i att radikaler och liberaler hade förvandlat egenskaper och traditioner som hade utbildats under årtusenden till relativa begrepp. Kommunism och nationalsocialism blir i hans värld bara ett uttryck för samma mardröm. Den betyder ödeläggelse av alla högra, transcendenta värden, en sänkning av kulturen ned till ”termitnivå” och den brutala primitivismens seger över all ”äkta form” och skapelse.

Rauschning reagerade mot detta Weimarsamhälle där massan var norm och politiken blev en teknisk fråga om att skaffa parlamentariska majoriteter. Vad Tyskland behövde var enligt Rauschning ett kulturbärande övre skikt, ”eine geschichtsbefugte Oberschicht” av verkliga ledare som bärare av nationens krafter. Ett sådant skikt kunde bara skapas genom en process, en konservativ revolution som verkade för den tyska nationens förnyelse och detta kunde endast ske om de kulturkonservativa själva inträdde i politiken och genomsyrade den med sina värderingar. Han anger dem själv tydligt:

”Tradition istället för radikalism, kontinuitet istället för en rationellt uttänkt start […] Evolution istället för revolution. En form, som framgick ur organiskt växande istället för mekanisering. Självstyre istället för byråkrati. Decentralisering istället för centralisering. Mångfald istället för likriktning. Personligt initiativ istället för förmyndarskap […] Privategendom istället för beroende av inkomster från staten. En kristen grundval istället för rationalismens upplysning.”

Det sorgliga med denna programförklaring var att den så småningom förde honom i Hitlerrörelsens armar, vilket knappast skedde med någon annan av de radikalkonservativa tänkarna från mellankrigstiden. Moeller van den Bruck vände sig från Hitler redan tio år före maktövertagandet och Edgar J Jung, vars bok Die Herrschaft der Minderwertigen var en av Rauschnings inspirationskällor, intog en avvaktande hållning och mördades av regimen 1934. Även Oswald Spengler var försiktigt skeptisk till Hitler. Rauschning däremot gick med i partiet 1932 och det krävdes ett nästan tvåårigt samröre med de främsta koryféerna för att han skulle komma till insikt om nationalsocialismens väsen.

Även efter andra världskriget tog Hermann Rauschning emellanåt ställning i politiska frågor. Han var besviken på de konservativa och på generalerna i Stauffenbergkretsen som först 1944 hade kommit till skott, medan han själv tio år tidigare på egen hand och till ett högt personligt pris hade tagit upp kampen mot Hitlerrörelsen.

Man skulle kunna sätt punkt här. Det skulle jag också ha gjort om inte att hans eftermäle hade fortsatt att fläckas av anklagelser om fusk och lögn. Redan på femtio- och i början av sextiotalet började historiker ifrågasätta sanningshalten i främst Hitlerboken från 1940. Först gällde det Rauschnings vilseledande skildring av riksdagshusbranden i Berlin efter maktövertagandet 1933, för vilken Hermann Göring enligt Rauschning hade påtagit sig ansvaret. Hans uppgifter användes länge av ledande efterkrigshistoriker och befäste bilden av branden som ett av nationalsocialisterna iscensatt attentat. Idag anses det klarlagt att Marinus van der Lubbe agerade på egen hand.

Flera historiker ansåg med rätta att man efter detta borde vara skeptisk mot Rauschning som historisk källa. Rauschnings böcker utgav sig inte för att vara vetenskap, och det kan finnas skäl att granska sanningshalten i dem. 1984, två år efter Hermann Rauschnings död, kom nästa avslöjande. En schweizisk historielärare vid namn Wolfgang Hänel hade efter ”åratals efterforskningar” kommit fram till att hela boken var en förfalskning, ett plagiat och ”en propagandaskrift” som var ett led i de allierades psykologiska krigföring mot Nazi-Tyskland. Hänel kunde visa att Rauschning hade träffat Hitler under perioden 1932–34 högst två till fyra gånger och aldrig på tu man hand. Samtalen med Hitler skulle huvudsakligen vara påhittade, bestående av repliker som antingen kom från Rauschning själv eller från andra källor.

Hänel antydde att Hermann Rauschning i grunden var en nationalsocialist, som i frustration över sin misslyckade och avbrutna partikarriär hade slagit sig samman med de allierade, för att utåt framstå som en ädel motståndsman, och försäkra sig om ett bra utgångsläge efter Hitler-Tysklands nederlag i andra världskriget. Det är förvånansvärt att dessa påståenden kunde få sådan genomslagskraft att en av Hitlerforskningens främsta, Ian Kershaw, i förordet till sin Hitlerbiografi helt avvisar Rauschnings bok.

Sedan muren hade fallit och arkiven öppnats i Moskva har det blivit möjligt att närmare studera Rauschnings liv och uppgifter under de aktuella åren. Flera forskare och skribenter har trätt till Rauschnings försvar. Till dem hörde Die Zeits dåvarande chefredaktör Marion Gräfin Döhnhoff, bördig från Ostpreussen, som såg sig manad att framhäva Rauschnings betydelse för Hitlermotståndet och sitt eget politiska uppvaknande.

Tyvärr är manuskriptet till boken Gespräche mit Hitler försvunnet. Frågan om hur många gånger Rauschning privat sammanträffade med Hitler lär inte få något enkelt svar. Utifrån de senaste källorna är fyra möten bevisade, och ytterligare två sannolika. Själv förklarade han i en intervju redan 1937, alltså före bokens utgivning, att han inte kunde ”garantera ordalydelsen i sina beskrivningar”, men att andemeningen överensstämde med verkligheten. Även om Hitler inte skulle ha uttryckt sig just så behöver det inte betyda att skildringen är felaktig eller att Rauschning fabulerar.

Med facit i hand kan man säga att Rauschning borde ha refererat sina samtal istället för att dramatisera dem. Han kunde också ha tigit om sina insikter, avstått från att ge ut boken eller väntat till efter kriget då källmaterialet var lättare åtkomligt. Då hade de flesta nog varit nöjda, i synnerhet Hitler naturligtvis. Men Rauschning ville väcka allmänheten under ett skede då få ännu kände personen Hitler eller omfattningen av hans planer. Han drog sina egna slutsatser av vad han hade sett – ett mod som flertalet av de sextio miljoner tyskarna saknade.

Ingen vet vilket som hade blivit hans öde om han hade stannat kvar i Hitlers Tyskland. Förmodligen hade han dött i koncentrationsläger eller liknande. Han försökte istället att utifrån påverka skeendet och tillbringade senare halvan av sitt liv långt från hemlandet, på en minimal pension. När han dog blev det bara en notis i tysk press. Vad man än tycker om Hermann Rauschning borde hans liv och verk vara förtjänt av ett mer uppriktigt och genuint intresse än det som hittills har ägnats honom.