Den poänglösa revolutionen

”Historia är bara den ena djävla händelsen efter den andra”, lär historikern Arnold Toynbee någon gång ha muttrat. Sådan veklagan är inte ovanlig bland dem som söker följdriktigheten i historiska skeenden, eller poängen med olika aktörers handlande. Ibland kan en sådan poäng vara svårfunnen – ibland finns den inte alls. Vad gäller just poänglöshet står nog mexikanska revolutionen 1910–1920 i en klass för sig. Till skillnad från franska revolutionen störtade den ingen monark, till skillnad från den amerikanska födde den ingen nation, och till skillnad från den ryska kom den inte med några löften om en klasslös utopi. Efter tio års blodiga strider och en dryg miljon dödsoffer var mexikanerna långt fattigare, och inte så värst mycket klokare, än de hade varit förut.

Jag förvånades därför över att Mexikos socialistiske president Andres Manuel Lopez Obrador (förkortat AMLO) nyligen tillägnade hela år 2019 åt revolutionären Emiliano Zapata. Som för att visa att han verkligen menade allvar gjorde AMLO sitt uttalande iförd en jättelik sombrero av det slag som Zapata själv bar tills han mördades i april 1919. Presidenten lovade att hans egen regering skulle göra verklighet av de revolutionära ideal som drev señor Zapata och dennes kumpaner. Men vilka var egentligen idealen?

Den mexikanska revolutionen började när en handfull stormän (så kallade caudillos) reste sig mot landets ”president på livstid”, generalen Porfirio Diaz. Särskilt färgstark var just Emiliano Zapata, som ledde en armé av arga småbönder som fått sin jord konfiskerad av mäktiga godsägare. President Diaz vek sig tämligen fort, och ovan nämnda caudillos ägnade resten av ”revolutionen” åt att utplåna varandra. Statsmakten konsoliderades så småningom under det ökänt korrupta Institutionella revolutionspartiet (PRI) som styrde Mexiko fram till 1990-talets slut.

Att tala om ideal i ett sådant blodigt kaos är förstås vanskligt. I den mån de fanns var det nog just Zapata som tog dem på störst allvar. Till skillnad från övriga caudillos avstod han från att roffa åt sig av revolutionens byte, och han var sina principer trogen ända till slutet. Zapata liknar här en annan latinamerikansk martyr – den chilenske presidenten Salvador Allende. Även Allende förblir en vördad gestalt i Sydamerika, fastän hans marxism idag verkar lika förlegad som Zapatas krav på en radikal jordreform. Helgon kanoniseras ju för mod och självuppoffrande, inte för något så tidsbundet som ett partiprogram.

En grupp som tagit Zapatas idéer på största allvar är Zapatistarmén för nationell befrielse (förkortat EZLN). Under ledning av den mytomspunne Subcomandante Marcos ställde EZLN-gerillan till med rejäl oreda under mitten av 1990-talet, då man ockuperade ett par städer i den sydmexikanska delstaten Chiapas. Marcos – som vanligen lät sig filmas rökande en pipa genom en skidmask – anklagade PRI för att ha svikit revolutionen och istället omfamnat den globala nyliberalismen. Zapatisternas kamp blev efter hand allt mindre väpnad, och Marcos ägnade slutet av millenniet åt att låta sig intervjuas av devota vänsterjournalister från Europa. Den maskerade underkommendanten har sedan länge lagt skidmasken på hyllan, men EZLN lever fortfarande, om än på sparlåga.

Man skulle kunna tro att zapatisterna nu gläds åt att deras idol hyllas av självaste presidenten. Men icke. I ett pressmeddelande har EZLN kallat Andres Manuel Lopez Obrador för en ”lurendrejare”, som försöker slå mynt av Zapatas arv utan att genomföra några av hans reformer. Denna analys är sannolikt riktig. AMLO, som redan har fullt upp med att ödelägga Mexikos kommersiella infrastruktur, har nog varken tid eller lust med några genomgripande, agrara experiment. Och lika bra är väl det. Begrepp som ”radikal jordreform” tenderar trots allt att förekomma sida vid sida med ”massvält” och ”inbördeskrig” i historieböckerna.

För allas bästa får vi därför hoppas att presidentens vurm för Emiliano Zapata stannar vid svulstiga utspel och hattprovningar, och att inga grandiosa visioner tar form under sombreron.