Den universelle Shakespeare

Hurså och hur då? Jo, genom att tillsammans uppmärksamma 450-årsfirandet av bardens födelse kan engelsmännen och skottarna gemensamt mota de skotska nationalisterna i grind inför höstens folkomröstning om skotsk självständighet och utträde ur det förenade konungariket efter drygt tre seklers äktenskap.

De historiska argumenten för ett fortsatt samgående saknas ju inte, menar Hannan. Redan tre år innan Shakespeare skrev ”The Scottish Play” Macbeth ärvde den skotske Stuartkungen Jakob VI Englands tron. Hans första tal i brittiska underhuset handlade bland annat om att Gud ”förenat dessa kungadömen i både språk, religion och folkskick”. Ett anförande värdigt en man som hädanefter också kunde titulera sig kung Jakob I av England, och som framför allt hade vett nog att ekonomiskt befrämja den populäre dramatikern. Shakespeare var brittisk ända in i själen! Och detta inte i mindre grad, tillägger Hannan skadeglatt, efter att självaste Goethe undrade hur det kunde komma sig att unser Shakespeare råkade födas i ”fel” land.

En något mer internationell approach till bardens jubileum präglar den tyska författaren Elke Schmitters essä om Shakespeare, publicerad ungefär samtidigt i Der Spiegel. För henne handlar det framförallt om en diktare som fortfarande förklarar världen för oss, och vars fantasi var stor nog för att ge både små och stora människor, ”kungar och skälmar, yrkesmördare och aristokrater, hovdamer och prostituerade”, en både genuin och universell röst. Särskilt på senare år har globala politiska dramer utvecklat sig precis så som Shakespeare redan förutsett och gestaltat. ”Bara i Ukraina har man det senaste årtiondet kunnat beskåda scener ur Rickard III, Antonius och Cleopatra och Coriolanus”, påminner oss Schmitter. Tyranner, förgiftningsförsök på politiska rivaler, fängslanden av motståndare, folkliga uppror och en fördriven förtryckare som hetsad – ”Mitt kungarike för en häst” – irrar runt i landet.