Ett unikt vittne

Utanför den tjugosjuåriga Etty Hillesums fönster blommar jasminen samtidigt som världskriget rasar i Europa. Den judiska Hillesum gör sig inga illusioner. ”Det är vår totala förintelse som är målet”, skriver hon i sin dagbok den 3 juli 1942. Ändå är det inte om det hon i första hand vill vittna. Också i 1900-talets mörkaste stunder vill hon berätta om att Guds värld är meningsfull: ”Jag kommer att fortsätta prisa din skapelse Gud – trots allt.” Det är en kanske enkel sak att skriva i kammarens stillhet, det anmärkningsvärda är att Hillesum håller fast vid sin föresats också när livsvillkoren blir alltmer fruktansvärda. Att inte kunna handla i vanliga affärer eller åka spårvagn, att inte få äga en cykel eller promenera i parker, att få inkallelseordern och hamna i uppsamlingslägret Westerbork, för att till slut lastas upp i godsvagnen och föras österut mot döden den 30 november 1943 i Auschwitz.

Ju hårdare den prövas, ju svårare omständigheterna blir, desto starkare blir hennes tro. Hillesum skriver i juli 1942: ”Jag är hos de hungrande, hos de misshandlade och hos de döende, alla dagar, men jag sitter också vid jasminen med ett stycke himmel utanför mitt fönster. Det finns plats för allt i ett enda liv. För en gudstro och för en undergång i elände.”

”Vad innebär det att vara troende? Det är att befinna sig i en relation med Gud.”

Etty Hillesum föddes 1914 i Middelburg i Nederländerna och flyttade efter en uppväxt i ett kaotiskt men bildat hem till Amsterdam, där hon studerade juridik och sedermera slaviska språk med utmärkta resultat. Liksom sin mor och sina båda bröder, konsertpianisten ”Mischa” och advokaten ”Jaap”, finns en mental skörhet hos Etty. Hon drabbas av huvudvärk och depressioner, och känner sig rotlös. År 1941 söker hon upp den redan då ryktbare Julius Spier, en judisk immigrant från Berlin och före detta bankdirektör, som har upptäckt sin talang för psykokirologi (läran att läsa en människa karaktär och sinnelag i handens linjer). Han har studerat för Carl Gustaf Jung och har nu öppnat praktik i Amsterdam. Mötet får avgörande betydelse. Efter att ha bevistat några föreläsningar blir Hillesum Spiers patient och snart också hans assistent, diskussionspartner och älskarinna. Den tjugosju år äldre Spier – som hon genomgående kallar S. i dagboken – blir hennes läromästare och stora kärlek, trots att han är förlovad med en annan.

Det är sådan vi först möter henne i dagböckerna, som hon förmodligen börjat föra på Spiers anmodan: sinnlig, förälskad och sökande. Detta dagbokens första år präglas av relationen med honom och av böckerna hon läser. Den svenska utgåvan Dagböcker och brev i urval (översättning Brita Dahlman och Olov Hyllienmark, Bokförlaget Faethon) är i stor utsträckning identisk med en utgåva från 1983, men en skillnad är att det nu anges var strykningarna har skett. Redigeringen lägger tonvikt på de senare dagböckerna, där Hillesum framstår som närmast helgonlik. Hon talar om sin tro och sprider ljus också i det djupaste mörker. De tidigare inläggen med en ung kvinnas reflektioner över sin kropp och menstruation, hennes erotiska erfarenheter, saknas i hög grad. Likaså de långa citat som hon skriver av ur de böcker hon läser – och som måste ses som början på det sökande som sedan kommer att föra henne till Gud. Den andliga mognad hon visar prov på och som sker så häpnadsväckande hastigt måste ses i ljuset av hennes dialog med litteraturen. De främsta i hennes privata kanon är Bibeln, Augustinus, Rilke, de stora ryska författarna och Jung.

Jämför man med hennes dagboksskrivande landsmaninna Anne Frank, som de allra flesta känner till, blir skillnaden påtaglig. Historien om Frank är enkel och tragisk – en ung flicka som mördas – och därför mycket kraftfull. Hillsesum är en mer okonventionell person, erotiskt utlevande och egensinnigt intellektuell, utmanande i sitt frisinne – när hon blir oönskat gravid ser hon till att göra abort. Dessutom är hon – vilket kanske är det svåraste för den sekuläre svensken att ta till sig – innerligt troende. Det kanske också är en förklaring till varför Etty Hillesum länge varit ett förhållandevis okänt namn i Sverige. Men förhoppningsvis är tiden mogen för en svensk nyöversättning och komplett utgåva.

Den förre påven, Benedictus XVI, har lyft fram Hillesum som ett exempel på en människa som kommer till tro. Det är denna process, kanske i första hand, som dagböckerna skildrar. Men det sker mot fonden av extrema omständigheter. Hillesum upplever sig vara ett ”slagfält där tidens frågor utkämpas”.

Som modern läsare kan vi inte läsa dagböckerna eller breven annat än med historiens facit. Det gör de teologiska resonemangen brännande och ger dem tyngd. Men även vardagens prosaiska bekymmer och glädjeämnen – att handla en vattenmelon innan de tar slut eller ställa blommor på sitt bord – färgas av det fruktansvärda slutet. Outhärdlig blir varje framtidsplan, alla tankar på ålderdom, för över textraderna faller skuggan av Auschwitz skorstenar.

När vi först möter henne i dagboken 1941 finns inte hennes gudstro där. Det finns en väldig andlig längtan – missriktad som den alltid är innan den kanaliseras mot dess sanna mål, Gud – en sinnlig kärlek till världen, en vilja att ”äga” den. Detta sker analogt med förälskelsen till Spier, där Hillesum kämpar med sina känslor: vill hon eller vill hon inte gifta sig med honom, ”äga” mannen? Relationen ändrar gradvis karaktär och Spier blir alltmer en andlig vägvisare. Han lär Hillesum att be, ”att böja knä”. Denna fysiska handling innebär till en början ett motstånd för henne, hon känner sig lite löjlig när hon ligger på knä med knäppta händer. Men det går allt lättare, och i dagboken för hon ett innerligt samtal med Gud. Genom samtalen med Spier och sin egen läsning utvecklar hon en alldeles egen teologi som blommar upp utan att hon ingår i någon ordnad, religiös gemenskap eller egentligen praktiserar religion. Hon omfamnar Bibeln som sin främsta religiösa skrift, men överväger aldrig att konvertera formellt.

Vad innebär det att vara troende? Det är att befinna sig i en relation med Gud. För Hillesum är denna relation starkt förknippad med relationen till Spier. Efter hans död i september 1942 blir de än mer sammanvävda och det är ibland oklart om det Du som Hillesum riktar sig till är Gud eller Spier; kanske är de omöjliga att skilja åt vid det laget. Inte för att hon förväxlar dem, utan för att hon likt andra stora mystiker internaliserat Gud och bär Honom inom sig.

Hillesum har fått kritik, i sin samtid och senare, för att hon inte försökte att fly. Men hon går till barackerna med ambitionen att vara ett ”tänkande hjärta” och ”ett plåster på många sår”. Hur svårt det än är. Vilket är Etty Hillesums budskap? Kanske främst det att Gud har man alltid med sig. Oavsett var någonstans man befinner sig välver sig en hög himmel över den som vilar i Guds famn.