Filologins återkomst

Vad är en text egentligen? För inte så länge sedan förklarades allting utgöra en ”text”. Poesi, mode, reklam och myter ansågs på ett eller annat sätt vara möjliga att läsa. Denna utvidgning av begreppet var givande på många sätt, men möjliggjordes genom att man med ”text” uteslutande avsåg dess karaktär av teckensystem. Man bortsåg från att en text också är en materiell produkt, som har tillkommit i ett visst historiskt sammanhang.

Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att ”filologi”, detta ord som nyss betecknade de allra mest mossiga aspekterna av kunskapen om texter, återigen diskuteras av litteraturvetare. Det råder dock en betydande oklarhet om vad som egentligen ska läggas in i ordet. För vissa innebär det att konfronteras med texten med så få förutfattade meningar som möjligt; för andra snarare ett förnyat intresse för historisk kontextualisering; för andra åter innebär det en förskjutning från tolkning i vanlig mening till en undersökning av texters materiella existens: manuskript, varianter, olika typer av lagringsmedier. Om ”filologi” är en term som är rymlig nog att kunna åberopas av så skilda figurer som dekonstruktören Paul de Man, kulturteoretikern Edward Said och en relativ traditionalist som George Steiner, finns det kanske skäl att ställa sig skeptisk.

Otydligheten kan å andra sidan ligga i sakens natur. Filologin har inom sig rymt olika tekniker och färdigheter, vilka sedermera utkristalliserats till egna fält. Kunskap om ett språks historiska utveckling har varit ett centralt inslag, till exempel då det gäller att datera eller bekräfta äktheten hos ett manuskript. De institutioner som förvaltar ett sådant kunnande kan idag lika gärna kallas språkvetenskapliga som filologiska. På ett motsvarande sätt har litterär kritik, tolkning och beskrivandet av litterära konventioner varit en del av filologin, men är numera litteraturvetenskapens specialitet. Slutligen har textkritik – försöket att utifrån en jämförelse av en texts varian­ter etablera den mest korrekta ordalydelsen – varit en central del av filologin och är kanske den aspekt man närmast kommer att tänka på.

Faktum är att filologin har en lika avgörande som misskänd roll som experimentverkstad för de flesta humanistiska färdigheter. Försöker man spåra de ursprungliga former av vetande som ligger bakom så skilda ämnen som litteraturvetenskap och arkeo­logi, hamnar man ofelbart i filologin. Denna komplicerade bakgrund beskrivs i James Turners bok Philology. The ForgottenOriginsof the Modern Humanities(2014). Turner ger en övergripande och övertygande bild av den snåriga väg som leder från antikens och renässansens bokmalar till moderna humanistiska discipliner, vilka annars inte tycks ha särskilt mycket gemensamt. Genom att svepa igenom 2 000 år på 400 sidor kan Turner visa på orsakerna, och kanske delvis logiken, som binder samman dem.

Vad Turner kanske starkare borde ha lyft fram är att filologer ofta befunnit sig på frontlinjen för upplysning och frigörelse från auktoriteter. När vi föreställer oss tänkare som fått oss att göra upp med vidskeplighet och utmanat förlegade tankesystem ser vi gärna framför oss naturvetenskapsmän som Darwin eller intellektuella i offentligheten som Voltaire. Mindre sällan tänker vi på de halvt anonyma bokmalar som förnötte sitt liv på dammiga biblio­tek med den oglamorösa men potentiellt subversiva sysslan att jämföra manu­skript. Genom att undersöka texters autenticitet har filologin haft förmågan att i ett svep underminera det förflutnas auktoritet. Baruch Spinozas Politisk-teologisk traktat – som kom på svenska 2014 – är exemplarisk i detta avseende.

Turners historieskrivning motiveras av vad han upplever som humanioras identitetsförvirring, där inåtvända discipliner hålls isär genom godtyckliga gränser. Kanske kommer humaniora att behöva reformeras, menar Turner, bort från små, specialiserade ämnen till förmån för bredare undersökningar. Ett sådant skifte skulle innebära en återgång till något som liknade de filologiska rötterna: en mer vidsträckt lärdom och förmåga att röra sig på fler språkområden, i motsats till den idag ofta enspråkiga och närsynta forskningen. I förbigående kan tilläggas att Turners historieskrivning hade varit ännu mer övertygande om han levt upp till sina egna ideal och gett verket en mindre stark anglosaxisk slagsida.

För ett verkligt globalt grepp på filologin får vi vända oss till den framstående sanskritisten Sheldon Pollock, redaktör för bokserien Murty Classical Library of India (som Carl Rudbeck presenterade i ­Axess nr 2/2015). I den perspektivrika artikeln ”Fu­ture Philology? The Fate of a Soft ­Science in a Hard World” iCriticalInquiry2009 tar Pollock upp frågan om filologins historia, dess funktion och vad den eventuella förlusten av detta slags vetande egentligen skulle innebära. Han påminner om den enkla men ofta bortglömda sanningen att filologi inte är något som enbart berör den grekiska och romerska antiken utan att samtliga bokcivilisationer haft en filologisk tradition. De frågor om historia, text och mening som väckts i de indiska, kinesiska och muslimska kulturerna har tydliga paralleller med den europeiska utvecklingen.

Denna kunskapsform, som i sig kan sägas utgöra villkoret för att överhuvudtaget förstå det förflutna, betraktar Pollock som hotad. Kan det filologiska vetandet överleva i ett universitet som övervärderar akademisk originalitet och ofta bär på en direkt antipati gentemot det förflutna? Ur ekonomisk synvinkel är filologin dessutom en mardröm – ”en arbetskrävande, förindustriell och hantverksbetonad färdighet i starkast möjliga kontrast till det moderna universitetets fordistiska produktionsmodell”.

Samtidigt tycks filologin behövas mer än någonsin i en globaliserad värld, där få discipliner undgår att behöva ifrågasätta sin egen historiska tillkomst och sina anspråk på universalitet. Det mödosamma utforskandet av historiskt och kulturellt främmande texter; de konventioner som gällde vid deras tillkomst; undersökandet av den manuskripttradition som gjort dem tillgängliga för oss som kulturarv, och inte minst de många missförstånd och modifikationer som uppträtt längs vägen: dessa filologiska kunskaper borde ges högs­ta prio­ritet i en framtida globalhistorisk humaniora.

Pollock beskriver de inre och yttre hinder vilka gör en sådan ljus framtid mindre trolig. Till de förstnämnda hör filologernas egen oförmåga att visa på relevansen hos sitt särskilda kunnande och att formulera filologin som ett sammanhängande forskningsområde. Till de yttre försvårande faktorerna hör teorins dominans i kulturvetenskaperna, vilken alltför ofta förskjuter uppmärksamheten bort från själva det objekt som ska undersökas. Pollock passar också på att kritisera Edward Said, vars kategoriska tes om den orientaliska filologins imperialistiska funktion snarast bidragit till ett ointresse för österländska språk vid en tidpunkt då de tycks behövas som bäst. Samme Said förespråkade för övrigt själv mot slutet av sitt liv en return to philology – men han menade nog inte riktigt samma sak som Pollock.

Oavsett om filologin definieras vitt eller snävt, om den betecknar en strikt disciplin eller en mer allmän inspiration, tycks den alltså beteckna något som är på väg att gå förlorat. Djupast sett handlar det kanske om att bevara den textbaserade kulturen. När litteraturvetarna talar om filologi anar man lätt en nostalgi för en civilisation som satte det skrivna ordet i centrum.

Utvecklingen av ny kommunikationsteknologi är i detta avseende både hotande och löftesrik. Den nya tekniken rymmer intressanta möjligheter för filologin vad gäller reproduktionen och tillgängliggörandet av manuskript, skapandet av elektroniska editioner i hypertext och liknande. Å andra sidan utmanas textbundna kunskaper som filologin av det audiovisuellas tilltagande herravälde, och de nya hjälpmedlen är inte till någon större glädje om inte avancerade språkliga och textkritiska kompetenser hålls vid liv.

Om inte det förflutna ska bli oläsligt måste vi kanske med jämna mellanrum återvända till filologin.