Förbudstiden upprepas

I år fyller den amerikanska konstitutionens artonde tillägg hundra år. Tillägget, som ratificerades av kongressen i januari 1919, innebar ett totalförbud mot tillverkning, transport och försäljning av alkoholhaltiga drycker. I USA sjönk alkoholkonsumtionen abrupt i början av förbudstiden, som inleddes 1920, för att sedan åter stiga och ge den organiserade brottsligheten ekonomiska möjligheter den tidigare bara hade kunnat drömma om.

Den internationella tendensen var likartad. I Sverige infördes motbok, även om förbudsivrarna förlorade folkomröstningen 1922 med knapp marginal. I Norge var däremot starkvin och öl förbjudna till 1923 och brännvin till 1927. Trots att den totala konsumtionen sjönk i Norge ökade alkoholrelaterade problem som förgiftning, brottslighet och arrester. Någon landsomfattande nykterhet infann sig förstås aldrig.

Den amerikanska staten nöjde sig inte med att förbjuda alkohol. När medborgarna visade sig brista i sin lydnad gentemot överheten beordrades tillverkare av industrisprit – en vanlig ingrediens i framställningen av drickbar alkohol – att blanda gift i sina produkter. De flesta valde livsfarlig metanol. Under 1920-talets andra hälft dog över tusen människor bara i staden New York. Ännu fler blev hjärnskadade eller blinda. Men man fortsatte att dricka alkohol.

Det artonde tillägget upphävdes 1933. Man skulle kunna tro att det då äntligen gick upp för USA:s lagstiftare att förbudstiden hade varit ett kapitalt misslyckande, men i själva verket hade helt enkelt den ekonomiska depressionen försatt den federala staten i desperat behov av pengar, varpå statsmän runt om i landet erinrade sig att den där alkoholskatten trots allt hade varit rätt trevlig – och man kan ju inte beskatta det man har förbjudit.

De repressiva tendenserna dog inte med förbudstiden. På 2000-talet är det dock inte längre alkohol utan tobak som politiker vill utplåna. Rökare är redan andra klassens medborgare i Sverige. Den som har fräckheten att blossa på en cigarett stängs ute från det offentliga rummet och förvisas från uteserveringar och perronger. Rökning ska ”avnormaliseras”, menar socialminister Annika Strandhäll, och få som inte själva drabbas säger emot. Riksdagen har fattat beslut om att Sverige ska vara rökfritt år 2025. EU har förbjudit smaksatt tobak, i föreställningen att det varken är nikotinet, rökrutans gemenskap eller den befriande känslan av att göra något otillåtet som lockar unga att röka – utan tandkrämsdoften från en mentolcigarett.

”Också dagens förbudspolitik – oavsett om det gäller rökförbud i Sverige, sockerskatt i Finland eller fettskatt i Danmark – har nästan undantagslöst en slagsida mot de mindre ekonomiskt bemedlade.”

Elitism och folkförakt löper som en röd tråd genom förbudspolitikens historia. Den amerikanska nykterhetsrörelsen förfasade sig över att arbetarklassen och svarta hade tillgång till rusdrycker. Den svenska motboken gav generösa spritransoner till välbeställda män i den övre medelklassen, men desto mindre åt kvinnor och arbetare, och inte en droppe åt arbetslösa.

Förbudsrörelsen handlade om mer än att stoppa en impopulär konsumtionsvara. I boken Symbolic Crusade (1963) beskrev den amerikanske sociologen Joseph Gusfield förbudstidens påhejare: ”Beväpnade med indignationen som svar på sin försvagade sociala position sökte nykterhetsrörelsen en symbolisk seger genom lagstiftning som, även om den misslyckades med att reglera drickande, skulle indikera vems moral som dominerade i offentligheten.”

Också dagens förbudspolitik – oavsett om det gäller rökförbud i Sverige, sockerskatt i Finland eller fettskatt i Danmark – har nästan undantagslöst en slagsida mot de mindre ekonomiskt bemedlade. Punktskatter på konsumtionsvaror kan göra stor skillnad på marginalen för den som har 10 000 kronor kvar efter skatt, men är blott en droppe i glaset för den som plockar ut 40 000.

Det finns dock en tröst. Den amerikanska förbudstiden må ha skapat ett stort mått av elände, men den varade inte för evigt. Politiker kommer förmodligen alltid att försöka hindra människor från att leva som de önskar, men folk kommer att fortsätta med sina vanor ändå.