Intressant vittnesmål från talibaner

Förutfattade meningar behöver inte vara felaktiga och vilseledande men är ofta begränsande. De rymmer det generella men sällan det motsägelsefulla och komplexa i ett fenomen. Visst blir man nyfiken på en antologi med titeln Poetry of the Taliban? Vem företar sig att ge ut något sådant? Att översätta det till engelska? Att förse det med en lång introduktion? Och hurdana är själva dikterna? Deras form? Deras innehåll?

Columbia University Press är förlaget som har städslat redaktörerna Alex Strick van Linschoten och Felix Kuehn, två före detta studenter vid School of Oriental and African Studies i London som tidigare har givit ut mer renodlat politiska böcker om Afghanistan – till exempel en med titeln An Enemy We Created – och gemensamt driver nättidningen AfghanWire. Översättningarna är gjorda av Mirwais Rahmany och Abdul Hamid Stanikzai, som också har provat på högre utbildning och är bosatta i Herat respektive Kabul. Ett omfattande förord är författat av Faisal Devji, lektor vid St Antony’s College i Oxford.

Den akademiska inramningen skyddade inte antologin från kraftiga angrepp när den kom ut. Storbritanniens tidigare befälhavare i Afghanistan Richard Kemp ansåg att boken ”doesn’t do anything but give oxygen of publicity to an extremist group which is the enemy of this country”. Poeterna är, konstaterar han, ”fascist, murdering thugs who suppress women and kill people without mercy if they do not agree with them”. Särskilt svårsmält fann Kemp förhållandet att utgivarna hade gjort jämförelser mellan talibanernas lyrik och de dikter som nyligen hade samlats i en antologi med ny brittisk poesi, Heroes. 100 Poems from a New Generation of War Poets.

upprördheten hos Richard Kemp och andra är delvis både begriplig och motiverad. Varken de båda redaktörerna eller Faisal Devji upprätthåller alltid åtskillnaden mellan förståelse och sympati. Men såväl deras informationer som själva dikterna är likväl värda att beakta. Talibanerna inrättade en repressiv ordning under sina år vid makten i Afghanistan, 1996–2001. Rörelsen hade uppstått i flyktingläger i Pakistan under den sovjetiska ockupationen av hemlandet. Den slog som statsbärande ner framför allt på kvinnans omständigheter, med påbud om att bära burka och förbud mot skolgång och yrkesarbete. Men den agerade hårdfört också mot sådant som sekulär musik och konst som avbildade människor.

Strick van Linschoten, Kuehn och Devji ber sin publik att skilja mellan taliban och taliban, att betänka att ledningens vilja och anhängarnas erfarenhet inte alltid överlappar varandra. Man vänder sig emot att västerlänningar bara lyssnar på politiska utsagor av ledare när så mycket av det som enskilda talibaner vill kommunicera finns i poesin, en poesi som samhälleligt har en långt mer framskjuten ställning än vad som i Europa eller USA ens förefaller ligga inom det möjligas gräns. Talesätt, folksånger, sägner, diktstrofer och citat behärskar mycket av det offentliga meningsutbytet i Afghanistan. Inom antologins pärmar möter 235 dikter, ihopsamlade från tidningar, tidskrifter, kassettband och – i första hand – hemsidor.

visserligen är det fråga om av talibanrörelsen genom publiceringsformerna sanktionerade dikter. Men poesin är inte i första hand propagandistisk eller politiskt instrumentell, även om sådana inslag finns i den och den förstås över huvud taget stärker samhörigheten. Det är ändå främst som individuella vittnesbörd dessa känslomättade dikter, skrivna på pashto, har sin bakomliggande drivkraft. Som poesi har de långa rottrådar ner i indisk och persisk tradition. Deras motivvärld är däremot skarpt nationellt avgränsad. Dikterna berättar väsentligen om krigserfarenhet ur ett byperspektiv, om sorg som har drabbat en själv eller ens vänner, om frihetsviljan hos en enskild som tycker att en gäst i hans land vill göra sig till herre över honom, om kärlek som kan spira trots prövningar och vedermödor. Religiösa motiv förekommer däremot ytterst sparsamt.

Somliga inslag ter sig förväntade, som reaktionerna på så kallad livsstilsimperialism. Dessa reaktioner kan yttra sig i några rader om mobiltelefonins fördärvlighet: ”Driving in a car he speaks out in a different direction,/ It is called a mobile; the telephone’s a strange device./ Obviously it works, but its corruption are inside,/ It has turned beautiful to ugly and ugly to beautiful.” De som finner det västerländska lockande porträtteras och attackeras, inte minst de kvinnor som tycker sig ha något att vinna på en nyordning av seder. ”If this isn’t the power of western colonialism, then what is?/ Women walk around naked, modesty isn’t expected of them”, skriver en poet, medan en annan förebrående ställer bröder – ”Your brave brothers have gone to the wars;/ They departed out of grief for their sick homeland.” – mot en tilltalad syster – ”You changed your own clothes to a western style./ Everyone looks at you;/ You put on makeup when you leave home./ You go to the bazaar and have fun.” Bara en av de 235 dikterna är skriven av en kvinna.

Snarare än religiös är föreställningsvärlden i dikterna nationalistisk, ja, extremt nationalistisk. Här lovsjungs the homeland och the Afghan nation sida upp och sida ner, dess dammiga öknar, dess gröna dalar och dess skyddande berg. Kränkt ära och sårad stolthet är stående inslag. En uttalad offervilja är accentuerad. Ett typiskt omkväde kan låta så här: ”May I be sacrificed, sacrificed for your high, high mountains,/ For your flowerlike chest and pines.” Parad med offervilja finns segervisshet. Talibanerna upplever sig stå på den sida som alltid har segrat. Kunde inte profeter som Moses, Abraham och Muhammed övervinna tyranner? Jagade afghanerna själva inte britterna på flykten för hundra år sedan och ryssarna för femton år sedan? ”You beat the superpowers in every century”, skriver en poet med artistnamnet Hamidpur. Ändå ter sig afghanerna, också i sina egna ögon, som så fattiga, urmodiga och underlägsna i jämförelse med intränglingarna.

Överraskande, i varje fall för mig, är att dikterna kan innehålla självkritik. Den rådande, mer eller mindre förtvivlade situationen i Afghanistan kan föranleda en kommentar som denna: ”It’s a pity that we are wandering as vagrants,/ We did all of this to ourselves.” Och själva kampen mot västerlänningarna kan ses som skadlig, även om den gäller ära och stolthet: ”Let’s hug each other;/ Let’s unite ourselves./ It is the time of love and brotherhood;/ The time of hate has passed.” Starkast intryck gör de dikter som mest renodlat tar fasta på personlig smärta och olycklig existentiell belägenhet. Den verklighet som behärskar poeternas sinne kan vara nog så grym. Den kan gälla en närstående: ”You are cut into pieces, I couldn’t recognise you,/ I am crying for your martyred face, O you, soaked in blood.” Dikterna kan få titlar som ”The Burning Village”, ”The young bride was killed here” eller ”Injured”. Ju närmare denna poesi kommer socialreportaget, desto mer förmår den att beröra, desto mer förmår jag emotionellt och intellektuellt att ta till mig den enskilde talibanens perspektiv, desto mer förmår jag i denne att se en medmänniska.

Talibanernas styre var inte bara repressivt utan, för att använda rätt ord, fasansfullt. De upplät dessutom sitt land så att terrorister kunde utbilda sig där och verka därifrån. Det internationella samfundets militära ingripande i Afghanistan var och är befogat. Vilket dock inte hindrar att den mänskliga erfarenhet som kommer till uttryck i enskilda talibaners poesi är autentisk och värd att uppmärksamma och reflektera över. Åtminstone en hel dikt bör återges. Jag väljer en som kallas I live in flames av Abdul Basir Watanyar, en dikt som liksom åtskilliga av antologins övriga är daterad, i detta fall till den 20 juni 2008:

I live in thorns like a flower;

Like the butterfly, I live in flames.

If anyone asks you about me,

I am an Afghan living in the valleys.

I don’t like anybody else’s places;

I am the son of Afghans; I live in a tent.

When I see the country’s wounds,

I start screaming and sigh.

I will always care about my country;

What happened to Afghans? I live in thought.

The enemy came and became our boss today,

My country was destroyed; I live in ruins.

My country cries aloud here,

That’s why I live in grief once again.

Is there anyone who will wash away my tears?

I am Kabul, living in red flames.

Light has left my homeland,

I am falling in every direction; I live in the dark.

I am Watanyar, in mourning for my country,

I am awake each night until dawn