Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott

Allting i österrikiskan Mela Hartwigs (1893–1967) liv tycks ha varit dåligt tajmat. När hon debuterade som författare i slutet på 1920-talet höll den judiskt dominerade intelligentian som fått namnet ”Die Wiener Moderne” på att åldras. Wien var inte längre modernitetens centrum, vilket det hade varit alldeles nyss. I takt med att landet nazifierades blev det dessutom allt svårare för en författare med judiska rötter att publicera sina böcker. Efter Anschluss tvingades hon att fly till England och hamnade i ett exilvakuum. Hon fortsatte visserligen att skriva på tyska. Men författarskapet, som ännu inte hade hunnit konsolideras, slogs i spillror och föll i glömska.

Hon fick vänta länge på upprättelse. På 1990-talet återutgavs visserligen debutnovellsamlingen med ett erotiskt antydande omslag, men det är först när det österrikiska förlaget Droschl år 2001 gav ut den tidigare opublicerade romanen Bin ich ein überflüssiger Mensch? som Hartwig började ta plats i den europeiska litteraturhistorien. Romanen togs emot mycket väl och har sedan dess översatts till både engelska och franska och börjat leta sig in i föreställningen om det postfreudianska Wien och expressionismen. Under tiden har förlaget utan brådska arbetat sig igenom Hartwigs Nachlass. Efter framgången med den första nyutgivningen återutgavs även debutromanen Das Weib ist ein Nichts samt två år därpå Das Verbrechen, en samling noveller från olika skeden i författarskapet. Förra året utkom så till sist ytterligare ett tidigare outgivet verk från Hartwigs arkiv på Wiener Stadt- und Landesbibliothek: Inferno (1948). Ytterligare två exilromaner väntar på publicering: Der verlorene Traum (1943) samt det sena och oavslutade Die andere Wirklichkeit (1967).

”Hela livet är en konsekvent besvikelse för denna självupptagna och räddhågsna medelmåtta.”

Hartwigs debut Ekstasen (1928) var en expressionistiskt färgad novellsamling som med sina skildringar av kvinnlig sexualitet, manligt våld, fadersmord och annan freudiania väckte åtskillig uppmärksamhet. Boken har beskrivits som ”ett kritiskt alternativ till tidiga psykoanalysens fallstudier”, skriven utifrån de kvinnliga ”hysterikornas” perspektiv. De fyra långnovellerna porträtterar kvinnor på gränsen till nervsammanbrott.

Den roman som därpå följde, Das Weib ist ein Nichts (1929), är en första mer explicit undersökning av det som skulle bli ett viktigt tema för henne: den tomma kvinnan och hennes tragikomiska försök att konstruera ett eget jag. Romanens huvudperson Babiana skiftar identitet i varje nytt förhållande med en man. Hennes inre jaglöshet, självhat och undergivenhet kontrasterar mot männens till synes oföränderliga, autentiska karaktärer. Helhetsintrycket är emellertid omvänt: just för att Babiana är den enda namngivna – ett grepp Hartwig använder även i senare romaner – framstår hon, hur mycket hon själv än förnekar det, som den enda autentiska människan.

Det är dock nästa roman som gör författarskapet intressant även idag. Hur skildrar man en förtryckt medelmåtta? Bin ich ein überflüssiger Mensch? är en välavvägd, torrt ironisk skildring i nysaklig stil av en gestalt någonstans mellan Emmanuel Boves melankoliske clown Victor i Mina vänner och Knut Hamsuns ensamme, rabiate jagberättare i Svält. Jagberättaren Luise är en passionerat självhatande sekreterare, som hankar sig fram i krigs- och efterkrigs-Wien, ständigt hungrig och självmedveten. ”Det är hybris, Luise, att tro så lite om sig själv”, säger hennes kortvarige pojkvän, en finnig läkarstudent som hon förälskat sig i av den enda anledningen att han är den förste man som finner henne attraktiv.

Hela livet är en konsekvent besvikelse för denna självupptagna och räddhågsna medelmåtta. Hon har inga intressen, glider håglöst och obemärkt genom livet, får då och då sparken, låter sig förföras av lurendrejare och förlovar sig med en man som hon ”inte har någonting emot”. Först när hon träffar en ung skådespelerska, den vackra, populära och utlevande Elizabeth inser Luise att hon i henne ser en spegelbild av sitt eget jag. Detta möte med den allra första positiva förebilden leder emellertid inte till någon djup vänskap eller självinsikt. När Elizabeth under passionerade kärlekskval begår självmord är Luise inte så mycket ledsen, som imponerad. Hon beslutar sig för att ta över väninnans liv; hon förälskar sig i samma man och försöker även hon begå självmord men står inte ut med gaslukten. Boken slutar ungefär där den började: på ett nytt kontorsjobb, med en ny, meningslös relation och vågor av självhat.

Romanen förblev opublicerad. Hela trettiotalet blev en svår kamp för Hartwig som fick refuseringsbrev efter refuseringsbrev från sitt gamla förlag, med hänvisningar till det rådande läget i landet. År 1938 flydde hon tillsammans med maken till England, där de bosatte sig i norra Londons arbetarstadsdelar. Med hjälp från Virginia Woolf kunde Mela, som hade bytt efternamn till Spira i samband med giftermålet, få arbetstillstånd och arbeta som översättare. Hon var fascinerad av Woolfs sätt att skildra tid och då särskilt i den sena Between the Acts, som hon försökte översätta till tyska och skrev en essä om. Under exilåren författade hon flera romaner, men ingen av dem fann någon förläggare.

Anschluss och andra världskriget förändrade Hartwigs litterära produktion. Inferno, tillkommen i Londonexil direkt efter krigsslutet och utgiven nu sjuttio år senare, är en beskrivning av nazismen som massfenomen. Den skiljer sig från de tidigare verken i det att den inte bara är en karaktärsroman, utan också ett försök att skildra tidsandan. Rent språkligt återgår också Hartwig till en mer känsloladdad, expressionistisk prosa med förtätade upprepningar och stora ord – kanhända medvetet i överensstämmelse med den anspända verklighet romanen skildrar.

Den inleds 1938. Huvudpersonen, artonåriga Ursula, är en konststudent i ett Wien impregnerat med nazism. Hennes professor får sparken från skolan för sin degenererade konst. Hennes bror är en rabiat nazianhängare som försöker få henne att överge konstnärsbanan. Synagogorna brinner. Ursula, till en början en ganska passiv men registrerande varelse som närmast är på väg att dras med i medlöperiet, vaknar långsamt till insikt om den stora masspsykosen. Under kriget omkommer såväl hennes bror som pojkvän. Efter att inte ha målat på flera år skapar hon till sist ett konstverk med titeln Inferno, i ett försök att konstnärligt bearbeta sina upplevelser.

Den nazistiska utrensningen av litteratur drabbade kvinnliga författare hårdare än manliga, menar Vojin Saša Vukadinović i sitt efterord till Inferno. Hon tar upp ett tiotal mellankrigsförfattarskap vilka liksom Hartwigs har slagits sönder och glömts bort. Medan flera manliga författare har återupprättats i efterhand har det inte skett med de kvinnliga.

Den wienska modernismens kanon består uteslutande av män, och i historieskrivningen kring den riktning som kommit att kallas expressionismen är mansdominansen odiskutabel. Första utgåvan av Paul Raabes standardverk Die Autoren und Bücher des literarischen Expressionismus (1985) innehåller 19 kvinnor och 300 män. Detta beror ingalunda på att det skulle saknas kvinnliga författare från epoken. Somliga, som Hartwig, har blivit föremål för konjunkturmässiga återupptäckter, med politiserat ensidiga tolkningar som följd. Men någon kontinuerlig läsning och omvärdering har ännu inte skett.

Inferno är ett tydligt exempel på svårigheten i att tolka ett verk som utkommer sjuttio år försent och därmed går miste om en adekvat reception. Det är onekligen en svagare roman än hennes tidigare. Hartwigs beskrivning av nazismen är knappast originell och romanens anspända ton lämnar en del i övrigt att önska, åtminstone för en modern läsare. Snarare är detta ett exempel på vad som kan hända med ett lovande författarskap om det skärs av från sin publik, om det inte får verka och utvecklas. Hur det än är, torde hennes återupptäckta mellankrigsromaner vara nog för att rendera henne en plats i den österrikiska litteraturhistorien. Bin ich ein überflüssiger Mensch? är en välkomponerad, stark roman som läses med stor njutning och behållning även idag.

Hartwig hann publicera ytterligare en bok efter kriget. 1953 utkom Spiegelungen, en samling dikter från åren 1914–1952 samt översättningar av bland annat Verlaine. Resten av sin karriär ägnade hon sig istället åt bildkonst, under namnet Mela Spira. Hon dog 1967. Hennes man, advokaten Robert Spira, tog sitt liv några dagar därefter.