Lagerlöf och socialismen

Kristus och Marx sida vid sida. Det är faktiskt inget motto från 68-kyrkan, utan en iakttagelse som Selma Lagerlöf gjorde redan för drygt hundratjugo år sedan. När författarinnan under sin vistelse på Sicilien 1895 såg socialismen växa sig stark bland de fromma öborna förundrades hon över fenomenet och författade Antikrists mirakler (1897), sin andra roman efter Gösta Berlings saga.

Lagerlöfs resa till Italien är aktuell på flera sätt. I år utkommer Anna Smedberg Bondessons Gösta Berling på La Scala. Selma Lagerlöf och Italien (Makadam förlag). Dessutom pågår utställningen ”Två ensamma fruntimmer på resa” på museet i Landskrona, den stad där Lagerlöf verkade som lärarinna under tio år. Utställningen visar ett digert fotografiskt material och ackompanjeras av Lena Carlssons bok Frihetslif! Selma Lagerlöf och Sophie Elkan: ”två ensamma fruntimmer” på resa med kamera (Votum & Gullers förlag).

Antikrists mirakler är ett av Lagerlöfs minst lästa och mest missförstådda verk. Flera forskare och levnadstecknare vill göra gällande att romanen är ett försvar för socialismen och att den förespråkar en förening med kristendomen. Inget kunde vara mer fel. Selma Lagerlöf var uttalad motståndare till socialismen, en hållning som också är tydlig i romanen.

Antikrists mirakler utgår från en siciliansk folksägen och tar sin början den allra första julnatten. Platsen är Rom. Kejsar Augustus är på väg till stadens heliga kulle Capitolium för att be gudarna om lov att uppföra ett tempel till sig själv. Sibyllan uppenbarar sig för kejsaren och visar honom den gud som skall tillbedjas på Capitolium: det nyfödda barnet i stallet i Betlehem. Efter denna uppenbarelse beslutar kejsaren att ett tempel skall resas åt gudabarnet. Kyrkan Aracoeli, ”himmelens altare”, byggs, den med de många trappstegen, som står där än idag. Intill kyrkan uppförs under medeltiden ett franciskankloster, vars munkar har som främsta uppgift att hålla borta Antikrist. I deras ägo finns (även i verkligheten) en skulptur av Jesusbarnet, ”Santo Bambino”. I romanen blir en rik engelsk kvinna så förtjust i bilden att hon lägger beslag på den och sätter en kopia i dess ställe. Hon låter inrista ”Mitt rike är endast av denna världen” för att skilja den från den äkta skulpturen som bär inskriften av Jesu ord ”Mitt rike är icke av denna världen”. Antikrist har skapats.

Stölden upptäcks. Det förfalskade Kristusbarnet kastas ut av munkarna och vandrar sedan genom världen. Den dag då han hamnar i byn Diamante på Sicilien ringer kyrkklockorna av sig själva. Den fattiga befolkningen kopplar dock inte samman varningssignalen med Antikrists ankomst, utan placerar den oäkta skulpturen i kyrkan, där han dyrkas under det att sjuka botas, fattiga blir rika och människor känner sig fria. I byn bor den föräldralöse Gaetano som försörjer sig på träsnideri, men som drömmer om att bli något större. Under sin tid i England, där han går i lära hos en mästare blir han övertygad socialist. Han reser tillbaka till Sicilien för att göra uppror. Han hyllas som hjälte men hamnar i fångenskap. Hans käresta Micaela avskyr egentligen socialisterna, men kärleken till Gaetano gör henne ”förvirrad och dum”, och på uppmaning av honom genomdriver hon ett projekt på ön, en järnväg (som byggdes just vid tiden för Lagerlöfs resa). Micaelas insats som projektledare framstår snarare som driftigt entreprenörskap och ett självförverkligande företag än som kollektivt strävande i socialistisk anda, men vad Lagerlöf vill framhålla är invånarnas upptagenhet av det jordiska.

I denna avförtrollade värld tillmäts det materiella all betydelse, eftersom människan har glömt bort att hon äger en själ. Selma Lagerlöf skräder inte orden när hon talar om den nya läran. Den är förrädisk, eftersom den liknar kristendomen, som liksom den ”älskar och försakar och lär och lider”. Den är förledande eftersom den lovar ett paradis här på jorden. Den är en ”antikristendom”.

Till författarinnans förvåning var det många som inte förstod syftet med verket, bland dem kollegerna Oscar Levertin och Ellen Key. I ett brev till den senare skriver Lagerlöf: ”Det måtte vara någon brist i Er kristendomskunskap.” Att Antikrists lära är socialismen ”har jag ju tydligt och klart visat”.

I slutet av romanen kommer en franciskanmunk, pater Gondo, till Diamante. Med sorg och bestörtning ser han på utvecklingen i byn. Han förstår att invånarna haft Antikrist bland sig och kallar dem avgudadyrkare. Folket försvarar sig med att de trott att de har varit rättrogna och att gudabilden varit god och barmhärtig såsom Kristus. Patern bränner belätet och reser till Rom för att rapportera händelsen till påven, som enligt berättaren ”är den visaste av alla, som nu leva”. Påven vet redan att Antikrist har kommit till världen i form av den folkrörelse ”som brinner av kärlek till nästan och hatar Gud”. Dock menar han att Gondo gjort orätt då han bränt bilden. Han skickar honom därför till katedralen i Orvieto för att han skall se Signorellis berömda målning av Antikrist. Konstnären har i sin fresk framställt Antikrist som en fattig man, lik Kristus, en som botar sjuka och predikar så att de rika offrar sina skatter, men som också låter bränna präster på bål, alltmedan djävulen viskar i hans öra om hur han skall handla och tala.

Antikrist är styrd av djävulen och har kommit för att bekämpa Gud. Någon förhandling eller försoning med honom får inte ske. Men hur skall då Antikrist bemötas? Påven uppmanar Gondo till undervisning och icke-våld. Folkrörelsen, som fortfarande är ett barn, skall inte brännas utan behandlas kärleksfullt medan den ännu är i sin linda. Den skall föras till Jesu fötter så att den förstår att den bara är en efterbildning av Kristus, och så knäfallande erkänna honom som herre och mästare. Den skall ledas rätt – innan den har vuxit sig för stark. Det är den som måste sona sin bortvändhet från Gud. Endast därigenom kan den omvändas och uppge sina idéer.

Vid tiden för Selma Lagerlöfs Italienresa var Leo XIII påve. Lagerlöf beundrade honom djupt, och det finns en byst föreställande honom på Mårbacka. Lagerlöfbiografierna omtalar honom som en påve med intresse för socialismen. Det är ett märkligt påstående. Påvens intresse för socialismen låg i att varna för den. Samma år som Leo XIII tillträdde, år 1878, formulerade han en encyklika som avhandlar socialismen. I den är påven mycket skarpare i sin dom än Lagerlöf. Den nya rörelsen kallas en sekt (secta) och dödsbringande pest (lethiferam pestem), som krälar genom det mänskliga samhällets allra innersta delar. Socialisterna, menar han, stjäl evangeliet för att gynna sina egna syften. Det finns inget som han anser vara så väsensskilt från kristendomen som socialismen. Utifrån katolsk filosofisk tradition argumenterar han för att jämlikhet mellan människor endast existerar inför Gud och varken är möjlig eller ens önskvärd att uppnå på jorden. Var och en har olika gåvor som bör få komma till sin rätt.

På intet sätt förnekar påven de sociala problemen eller arbetarnas hårda villkor – tvärtom – men dessa skall inte avhjälpas genom en omstörtning av samhället, utan genom välgörenhet och barmhärtighet och krav på arbetsgivarna att behandla sina anställda väl. Arbetsgivarnas skyldigheter utläggs i en encyklika från 1891, Rerum novarum, som anses utgöra grunden för katolsk sociallära. Både påven och Selma Lagerlöf var alltså intresserade av sociala frågor men ansåg att socialismen var fel lösning. Katolsk sociallära börjar i kristendomen, i det andliga.

Antikrists mirakler varnar alltså för socialismen och dess vilja att liera sig med kristendomen. Idén om att socialismen börjar med Paulus och de tidigaste församlingarna kommer därmed på skam, åtminstone i Antikrists mirakler. Klosterordnar som kräver fattigdom och gemensam egendom har inget politiskt program. Tiggarmunken Gondo har avsagt sig sina tillgångar eftersom de inte betyder något i ett evighetsperspektiv. Det evighetsperspektivet saknas i socialismen, som dyrkar det materiella. Däri ligger Selma Lagerlöfs skarpaste kritik.