Med patos för böcker

”Allt jag har lyckats lära mig har jag lärt genom att läsa och läsa om böcker”, säger den hemlighetsfulla succéförfattare som alltjämt döljer sig bakom pseudonymen Elena Ferrante. Vad citatet syftar på är det starka patos för studier och bildning som genomsyrar Neapel-kvartetten, den hyllade romanserie som hon 2011 inledde med Min fantastiska väninna och som hon under de närmast följande åren fullföljde med Hennes nya namn,Den som stannar, den som går och Det förlorade barnet.

Det citerade uttalandet om nyttan av läsning ingår i en bok som på italienska heter Frantumaglia, men som på svenska har fått namnet Ferrante om Ferrante. Essäer, artiklar och intervjuer (Norstedts). Det är inget fel på den titeln, men bokens fängslande mosaik av texter handlar inte bara om Elena Ferrante utan också om Italiens nutidshistoria. Sålunda finns här åtskilligt som direkt eller indirekt kastar ljus över den första efterkrigstidens fattigdom, det så kallade ”ekonomiska miraklet” 1950–1963, den stora folkomflyttningen från Mellanitalien till vad man brukar kalla den industriella triangeln i norr, ungdomsupproret 1968, det politiska våldet 1968–1979, de etablerade partiernas kollaps i början av 1990-talet samt den brottslighet som hela tiden har gjort livet osäkert för var och en som inte har velat böja sig för maffian och camorran.

Den röda tråden i Ferrante om Ferrante är likväl de självbiografiska partier där författaren berättar om sitt läsande. Redan som barn slukade hon H C Andersen och Fjodor Dostojevskij, och mycket tidigt också Gustave Flaubert, Lev Tolstoj, Anton Tjechov och Victor Hugo. Längre fram i livet läste hon också Sofokles, Vergilius, Madame de la Fayette, Daniel Defoe, Henry Fielding, Jane Austen, systrarna Brontë och Joseph Conrad. Till detta kom efter hand även tidiga modernister som Marcel Proust, Franz Kafka, James Joyce, Virginia Wolf, Karin Blixen och Simone de Beauvoir.

Som ung var Ferrante alltså redan från början en storläsare, men den samtida litteraturen tycks likväl i det längsta ändå ha varit relativt obekant för henne. I mogen ålder började hon dock läsa feministiska teoretiker som Luce Irigaray och Judith Butler, men också kvinnliga författare från det samtida Italien, såsom Elsa Morante, Simona Vinci, Michela Murgia, Silvia Avallone, Valeria Parrella och Viola Di Grado.

Den sena upptäckten av feminismen och den samtida kvinnolitteraturen blir i Ferrante om Ferrante också drivkraften bakom hennes självkritiska reflektion kring förhållandet mellan manligt och kvinnligt i den litteratur som följt henne sedan barndomen. Sålunda erkänner hon att hon som mycket ung lärde sig skriva ”genom att sluka mäns texter och ständigt härma dem”, och hon medger att det tog tid innan hon ”lärde sig tycka om kvinnor som skrev”. Följaktligen ville hon till en början inte skriva som Jane Austen eller systrarna Brontë utan mera som Defoe, Fielding, Flaubert, Tolstoj, Dostojevskij eller Hugo.

Detta hindrade dock inte att Ferrantes läsning efter hand blev alltmer inriktad mot kvinnliga författarskap. I en intervju från 2007 berättar hon att det till sist har varit kvinnokampen och kvinnors skrivande – framförallt Jane Austens romaner – som har gjort henne själv till en vuxen människa. Om detta uttalande ska tolkas efter bokstaven, borde det utgöra ett problem för de litteraturforskare som med hjälp av språkstatistiska undersökningar hävdat att det bakom pseudonymen Elena Ferrante döljer sig en man, närmare bestämt den i Neapel födde Domenico Starnone. Det hindrar naturligtvis inte att forskarna skulle kunna ha rätt, men tills vidare bör vi nog ändå utgå från att Elena Ferrante är en kvinna.

Oavsett hur det förhåller sig med den saken tillhör Neapel-kvartetten och Ferrante om Ferrante det mest fängslande jag har läst på tjugohundratalet.