När böcker var sällsynta

Kanske kan man skilja mellan två slag av klassiska verk. De litterära klassikerna har ett estetiskt värde som överlevt tiden för deras tillkomst, de kulturhistoriska har tvärtom sitt värde i att de ger ett minnesvärt uttryck åt densamma. Francesco Petrarca (1304–1374) är i så fall upphovsman till verk av båda typerna. Med sina dikter till Laura inledde han en lång tradition av kärleksdiktning och etablerade definitivt sonetten som ett av Europas allra mest brukade versmått.

Men han är också författare till svåröverskådliga och mindre tillgängliga verk på prosa: brev, meditativa och reflekterande traktater och essäer. Det svårtillgängliga i denna del av hans produktion gäller redan valet av språkligt medium: medan sonetterna utgör ett av källflödena till den italienska litteraturen, är hans övriga produktion skriven på ett latin som endast delvis har börjat rycka upp sig från medeltidens lika obesvärade som barbariska pragmatism och hittat tillbaka till den romerska standarden. Samtidigt är det i dessa texter vi verkligen kan förstå Petrarca i hans egen tid: den första fasen av den strömning vi brukar kalla renässans eller humanism.

Det är därför glädjande att de nu presenteras i en ordentlig volym på svenska. För översättningen står Anders Bergman, som tidigare har författat en värdefull introduktion till strömningen ifråga (Humanismens födelse, 2016). Han har valt det vågade tilltaget att sammanfoga texter från ett flertal olika verk till en helhet och ge den titeln Francesco Petrarcas självbiografi (Artos och Norma bokförlag). Texterna erbjuder unika och spännande inblickar i ett helt avgörande skede av västerländsk kultur och mentalitetshistoria. Ibland hajar man till under läsningen som inför något bekant, sedan inser man att Petrarcas beskrivningar har uppgått i det allmänna vetande som utan angivande av källor figurerar i översikter och handböcker. Men de kan nog också erbjuda en del överraskningar.

Inte sällan brukar man framhålla Petrarca som den första moderna människan. Tar man ordet i dess brukliga betydelse kan det kanske förvåna att han i så hög grad var en bakåtsträvare. De ”moderna” var ju snarare hans samtids skolastiker som betraktade romersk poesi som oviktig och föredrog modefilosofer som Averroës framför den enkla sanningen i evangelierna. För dessa, och för sin samtid i allmänhet, hyser Petrarca det djupaste förakt. Petrarca vill se en återgång till en förfinad mänsklig kultur och en sanning av etisk snarare än teoretisk art. Hans fiender är de skolastiska systembyggarna, som har ett svar på allt men som inte förstår någonting, och pedanterna, som förvandlar texter till grammatikövningar istället för källor till kraft och skönhet. En nutida läsare kan säkert komma på moderna motsvarigheter till dessa typer och sympatisera med Petrarca. Men ändå kan författaren framstå som högmodig; hans förakt för pöbeln och hans strävan efter upphöjd avskildhet kan påminna om senare tiders mer romantiska diktarroll.

Petrarcas kluvna förhållande till folkspråket är ett annat inslag som nog kan förvåna. Han tillhör världslitteraturen huvudsakligen genom sina italienska sonetter till Laura, men han betraktar dem som ungdomssynder. Det var ett medvetet val att istället skriva på latin, till stor del betingat av hans förakt för publiken. För oss tycks Petrarca ha satsat på fel häst då han valde att bidra till det antikvariska latinet snarare än att bygga vidare på det italienska litterära språket. Men detta är en efterklokhet: att tala om en ”italiensk litteratur” på Dantes, Petrarcas och Boccaccios tid är att bortse från att tvåspråkighet länge präglade den lärda kulturen. Mellan Petrarca och romantiken ligger en galax av nylatinska texter som länge har ignorerats av de nationella litteraturhistorierna och som först de senaste decennierna har börjat tillmätas sin verkliga betydelse.

”Att tala om en ”italiensk litteratur” på Dantes, Petrarcas och Boccaccios tid är att bortse från att tvåspråkighet länge präglade den lärda kulturen.”

När man presenterar äldre författare brukar man inte sällan behöva påminna om att de levde i en tid med färre distraktioner, att det inte fanns tv och internet. I fallet Petrarca tvingas man att påminna sig om att även böcker och bibliotek var en oerhörd sällsynthet. När han talar om sin längtan efter kunskap handlar det ofta om att rent fysiskt komma över böcker, det vill säga avskrifter. Vi får en del spännande inblickar i den tidiga humanismens jakt på manuskript, bland annat hur Petrarca sjabblar bort en sedan dess aldrig återfunnen skrift av Cicero. I gengäld upptäcker han dennes Pro Archia, som kom att bilda något av ett manifest för humanismens höga värdering av diktens ställning i staten.

Utöver de kulturhistoriska inblickarna i nyupptäckten av den antika litteraturen, i maktförskjutningarna mellan värdsliga härskare och kyrkan, och återinförandet av lagerkransen som musisk symbol, utgör dessa skrifter en ganska sammanhängande jagframställning. Revolten mot det förstelnade skolastiken hänger för Petrarca samman med att han själv drabbas av den sokratiska insikten att han ingenting vet, men att detta likväl är visdomens begynnelse. Framställningen bildar ett experiment i självrannsakan, ofta med den på en gång klandrande och milda ton som Petrarca har inspirerats till av förebilden Augustinus. Man associerar ibland renässansens återupptäckt av antiken med ett strikt världsligt perspektiv, en närmast hednisk livssyn. Detta må vara sant för vissa inslag i högrenässansens kultur, men är inte utmärkande för Petrarcas förhållande till klassikerna. Såväl längtan ut ur världen som ruelse och självspäkning är viktiga inslag i hans religiositet.

Genom sättet att ordna det ganska disparata textmaterialet har Anders Bergman gjort det lättare för läsaren att komma åt gestalten Petrarca. I så måtto får experimentet sägas ha utfallit väl. Samtidigt uppstår en viss spänning mellan de ofta situationsbundna breven och den linjära utveckling man förväntar sig av en självbiografi. En viss hoppighet och ett dröjande vid detaljer på bekostnad av de större linjerna tycks vara resultatet. Detta tar inte bort värdet av de enskilda texterna, men den bristande progressionen dem emellan gör att de nog enklast avnjuts en eller ett par åt gången.

Även om detta inte är menat att vara någon akademisk utgåva kan man beklaga den relativa frånvaron av förklarande kringtexter. Noterna är upplysande när de förekommer, men de är alltför få och osystematiska. Det hade heller inte skadat med en ordentlig redovisning av vilka texter som ligger till grund för verket. Detta hade nog inte tyngt framställningen särskilt mycket; nu tvingas den nyfikne istället till ett ganska omfattande detektivarbete. Men med dessa förbehåll är det bara att glädja sig åt att vi nu har tillgång till en Petrarca i helfigur på svenska, därtill en mycket njutbar sådan.