När fäder stod mot söner

Under 2018 firades den ryske författaren Ivan Sergejevitj Turgenjevs 200-årsjubileum intensivt över hela Ryssland. Kulmen nåddes när president Vladimir Putin invigde Moskvas första Turgenjevstaty. Turgenjev är alltså fortfarande älskad i sitt hemland. Men i jämförelse med 1800-talsgiganterna Lev Tolstoj och Fjodor Dostojevskij har han, möjligen något oförtjänt, hamnat i skymundan – trots att han är en av världslitteraturens främsta realister. Till skillnad från dessa författarkollegers verk är Turgenjevs noveller och romaner relativt korta och utspelar sig nästan undantagslöst på ryska herrgårdar. Lenin läste Turgenjevs många adelsskildringar – ty det gällde att känna sin fiende.

Turgenjevs kanske mest kända verk är Fäder och söner. Romanen tar sin början på den ryska landsbygdens idylliska försommar. Som symboler för den ideologiska konflikten mellan liberal-konservativa 40-talister och frisinnade 60-talister i berättelsen ser vi far och son Kirsanov, samt den unge Kirsanovs vän, anarkist-nihilisten Bazarov, som ständigt förfäktar sina åsikter och sitt förakt för den gamla världen. Romanen utspelar sig strax före 1861, då en av Rysslands största reformer i modern tid ägde rum – avskaffandet av livegenskapen. Ivan Turgenjev stammade själv från den ytterligt privilegierade ryska adeln, men tecknar här båda de ideologiska kombattanternas motsägelser och ställer dem mot varandra.

I samband med att Ulla Roseens ny-översättning av Anna Karenina publicerades 2007 skrev förlaget Norstedts att ”varje generation ska ha sin översättning av de odödliga böckerna” – då hade inte en översättning till svenska gjorts av Lev Tolstojs roman sedan 1925. Nu har turen kommit till Ivan Turgenjevs Fäder och söner (Natur och kultur), som har överflyttats till svenska av Christoffer Mankell, lärare i ryska vid försvarets tolkskola. Och det är verkligen på tiden. Den näst senaste översättningen av Fäder och söner, utförd av Hjalmar Dahl, publicerades 1922.

Dahl (1891–1960) var uppväxt på Karelska näset och lärde sig att behärska ryska som mycket ung. Han var under många år verksam i Helsingfors tidningsvärld och verkade även som författare. Det var dock hans översättningar från ryska till svenska som skulle bli hans främsta insats inom litteraturen, konstaterar Ben Hellman, som har skrivit hans biografi för det nätbaserade uppslagsverket Svenskt översättarlexikon. Dahls lediga och förhållandevis moderna språk har, i likhet med lundaprofessorn Sigurd Agrells översättning av Anna Karenina, förmodligen spelat en avgörande roll för att det dröjt så pass lång tid innan en nyöversättning har kommit på fråga. Detta torde säga något om översättningarnas verkshöjd och moderna ansats, även om såväl Dahl som Agrell tog sig vissa friheter som deras respektive efterföljare har avhållit sig från.

Mankells överföring av Fäder och söner till svenska saknar förord, något som annars brukar vara populärt vid översättningar av klassiker. Läsaren får hålla till godo med fotnoter, och mer initierade sådana får man leta efter. Den moderna böjelsen att parallellt spetsa läsningen med hjälp av Wikipedia görs här helt överflödig – översättaren hinner stilla läsarens nyfikenhet i tid.

Christoffer Mankells språk är lätt och chosefritt. Turgenjevs kristalliserade naturskildringar återges med stor precision från ryskan och kläs i en imponerande stringent svensk språkdräkt. Balansen mellan språklig ledighet och arkaismer ligger också ständigt rätt. Översättningen infogar sig därmed i en aktningsvärd rysk-svensk översättartradition, som håller måttet över tiden. Det är också en i raden av kvalificerade översättningar av klassiska ryska romaner som har gjorts bara de senaste åren.