Polygamist – javisst

Först såg man bara en snårig väv av släktskap och sektgalenskap. HBO:s stora mormon-dramaserie Big Love, som började på SVT i april, hade inledningsvis lika fullt upp som Bill Paxtons patriarkala polygamist att springa mellan alla fruar, barn och storfamiljsplikter.

Men när man sedan lyfte blicken fann man sig stående inför en mäktig panoramavy över en hel, aldrig förr tv-drama-skildrad, kultur. Mellan 20 000 och 40 000 mormoner i Utah och Arizona lever i polygami, trots att månggifte bannlystes av mormonkyrkan redan 1890, och här har vi dem: människorna, värderingarna, vanorna, jargongen, traditionen.

I bakgrunden av sektavfällingen och butikskedjeägaren Paxtons trefamiljshushåll finns hans föräldrar och övriga släkt på ett fundamentalistläger ute i bushen. Där rör sig ”Profeten”, Harry Dean Stantons slemmige sektledare – en av Paxtons svärfäder – genom församlingen med en själsligt bedövad fjortonårig hustru, i monstertruck och med robotaktiga livvakter, och skryter om hur hans församling växt till flera tusen medlemmar, och hur han efter sommar-OS i Salt Lake City har anlitat PR-konsulter för missionens skull.

Trots alla nära släktband är slitningarna och de ideologiska skillnaderna stora. Mellan Paxton och Stanton finns en fundamental konflikt lika omvälvande och historiesymboliskt vibrerande som den mellan Julius Caesar och Pompey Magnus i HBO:s Rome.
Paxton-karaktären Bill Henricksens polygami slås fast som något självklart och tveklöst, trots att hela storfamiljen rent livsstilsmässigt har den där typiskt amerikanska – och, för oss svenskar, förvirrande – illusionen av sekularisering.

När Bill Henricksen har svårt att prestera sexuellt med en av fruarna (som längtat efter honom i tre dagar, och frustrerats över att hon på sin kväll tvingats dela hans uppmärksamhet med de andra, eftersom det var schemalagd storfamiljemiddag) så skyller han på ”stress”. Men inte stressen av att ha tre familjer, utan stressen på jobbet. Denna är dock inte i närheten av den privata – avknoppningen av hans Clas Ohlson-aktiga butiker verkar mest fungera som meditation för Paxton i jämförelse med hemmalivet. När han inte ägnar arbetstiden åt att ångestgoogla på ”male impotence” och ”Viagra”, vill säga.

En kärnpunkt i Big Love är hur allt detta vardagliga korresponderar med storfamiljens olagliga hemlighet; hur de banalaste bestyr plötsligt kan byta arena från köket till ett kollektivt existentiellt svart hål; hur hela familjen klarar av att leva sin samhällslögn genom att intala varandra att de ändå gör rätt inför Gud.

Vad man inser efter förstasäsongens stora finaldramatik är att den schemalagda stressen snarare inneburit en vardaglig lättnad för familjen, alla sysslor och plikter har verkat mentalt avstressande i en situation där de annars ständigt tvingas smyga och smussla (”it’s what we do”, som de konstaterar). Att seriens vuxna familjemedlemmar överbetonar sin vardagsstress för att i görligaste mån slippa tänka på, och tala om, sin själsliga konflikt med samhället.

Som svepande släktsaga med olagligligheter bakom fasaden har Big Love mycket gemensamt med HBO:s Sopranos. Och precis som vi i flera år häpnat över hur gärna vi synkroniserat våra värderingar med maffiabossens, börjar vi nu snabbt ömma för pliktskyldige Paxton och hans ömhetstörstande fruar. Men det är ju så dramatelevision fungerar: ett slags impulskontrollerat mixtrande med hur vi sympatiserar och empatiserar. Bara framför en tv-apparat kan vi utbrista saker som ”stryp skithuvudet nu då, Tony!” eller ”vilken varm och mysig släktmiddag de har, polygamifamiljen”.

Mer överraskande är alltså seriens sociologiska ambition. Och att den inte bara skildrar religions- och familjevärderingar ur en godhjärtad polygamists synvinkel, utan gestaltar allt från barndom, tonår, och åldrande till vapenfixering och den märkliga dynamiken mellan religiös råkapitalism och asketisk fanatism.
Själva dramatiken, slutligen, spänningsmomentet, är lika enkelt som genialt: ska en syndaflod drabba dessa ”rättrogna”?

KJELL HÄGLUND