”Rom gör mig mycket besviken”

Den engelske poeten Arthur Hugh Clough (född 1819) var en av de lovande människor vars tid aldrig riktigt kom, en man allmänt ansedd att ha den typ av lysande utsikter som kristalliseras i en post som premiärminister, ambassadör eller i alla fall högt uppsatt lokalpolitiker. När denne potentiella stjärna först började skriva poesi och sedan tog ett oansenligt skrivbordsjobb väckte det viss förvåning och besvikelse i bekantskapskretsen. Clough utbildades vid Balliol College, Oxford, där han läste klassiska språk och utvecklade en nära vänskap med Matthew Arnold, då en ung student men sedermera kritiker, författare och inflytelserik kulturell bråkstake. Han brevväxlade med den högljudde historikern Thomas Carlyle, hade ett entusiastiskt umgänge med den amerikanske transcendentalistfadern Ralph Waldo Emerson (som utnämnde den yngre mannen till hedersamerikan på grund av hans oengelska lynne) och befann sig i centrum av den engelska viktorianska litteratur- och kulturscenen under artonhundratalets mitt.

Ändå är Clough idag i stort förbisedd. Han får en dikt eller två i brittiska poesiantologier, hans namn utelämnas sällan i litteraturhistoriska översikter, han har till och med en del förkämpar bland kulturjournalister och litteraturkritiker – men han är inte särskilt läst. Inte i England och definitivt inte i Sverige, där hans dikter inte ens finns översatta. Men den som vill förstå den viktorianska tidsandan har mycket att lära av Clough, särskilt av hans mest kända långdikt Amours de Voyage.

Brevdikten Amours de Voyage är resultatet av en bildningsresa som Clough företog under 1848. Målet för resan var naturligtvis Italien, en plats som vid denna tid befann sig i stor förändring. Italiens enande (på italienska risorgimento) hade på sätt och vis påbörjats redan 1815, då Napoleonkrigen tog slut och Österrike fick makten över Milano, Mantua och Venetien. I takt med att österrikarna fick hårdare kontroll över staterna ökade även motståndet. En mängd hemliga sällskap (bland de mer kända de så kallade carbonari) bildades med målet att ena Italien som ett land. Uppror och revolutionsförsök avlöste varandra fram tills utropandet av kungariket Italien 1861.

Cloughs besök i Rom sammanföll med den kortlivade romerska republiken 1849, där en revolution tillfälligt ersatte kyrkostaten med en republik ledd av nationalisterna Giuseppe Mazzini, Carlo Armellini och Aurelio Saffi. Den störtades snabbt av franska trupper sända för att återinrätta påven. Entusiasmen för risorgimenton var mycket stor i Europa, särskilt i de kulturella kretsarna. Elizabeth Barrett Browning, som vid den här tiden bodde i Florens tillsammans med maken Robert Browning, skrev hyllningsdikten Casa Guidi Windows till stöd för frihetsrörelsen och i England bildades The Society for the Friends of Italy, med många namnkunniga medlemmar. Mazzini, som tidvis befann sig i landsflykt i London, blev firad hjälte och kändis i Che Guevara-stil, och gjorde succé hos damerna i de salonger och salar han gästade.

Men den unge Arthur hade inte främst kommit till Italien för att inspektera demokratins framfart: han ville vandra runt i Vatikanen och titta på tavlor. När oroligheterna bröt ut satt han på sitt hotellrum och skrev brev hem till sin mor och sina vänner i väntan på tillåtelse från högre ort att besöka museerna, vars eventuella förstörelse bekymrade honom. ”Kanske roar det dig att få ett brev som påbörjades när gevären avfyrades”, skrev han till sin syster. Till vännen Palgrave skrev han: ”Jag önskar att England kunde ingripa, om så bara för monumentens skull.” Men mitt bland dessa ganska lakoniska brev dyker de första stanserna av Amours de Voyage upp: en brevdikt på hexameter inspirerad av händelserna 1849. Amours de Voyage är berättelsen om Claude, en lätt uttråkad och vilsen ung akademiker från Oxford som liksom Clough reser till Rom för att se på konst och kanske finna något slags mening med livet. Claude deltar i den europeiska grand tour-traditionen, ett fenomen som uppkommit under sextonhundratalet då välbeställda ynglingar turnerade mellan europeiska kulturcentrum för att komplettera den akademiska utbildning de fick i Oxford eller Cambridge. Vanligtvis omfattade bildningsresans italienska del Rom och Florens, kanske Pompeji och dess imponerande baneman Vesuvius. Resenärerna skulle beundra Sixtinska kapellet, göra skisser av Michelangeloverk i sina anteckningsböcker, och erfara den historiska tyngden av solkig marmor. Claude försöker delta i de föreskrivna aktiviteterna men finner att det är svårare än vad han förväntat sig.

Väl i Rom blir han bekant med medelklassfamiljen Trevellyn vars dotter Mary gör visst intryck på honom. Samtidigt exploderar oroligheterna i och med att fransmännen invaderar och Claude brottas med vitt skilda men lika svåra frågor. Ska han uppvakta Mary? Ska han ansluta sig till den italienska saken och slåss för friheten? Är det möjligt att tro på Gud? Dikten utgör en lång och alltmer plågad meditation över värdet av tro, kärlek och politiskt engagemang – men likt en ”modern Hamlet” (som en samtida kritiker uttryckte det) velar Claude in i det sista och när sista strofen är skriven är han än mer olycklig och förvirrad än förut. Mary Trevellyn och hennes familj försvinner vidare i Italien, republiken faller och Claude sörjer.

Amours de Voyage togs emot med viss bestörtning. Vännen Matthew Arnold hade för vana att ogint avfärda det mesta Clough skrev, och Amours de Voyage var inget undantag. Kanske berodde detta på hans egna frustrerade poesidrömmar: trots att Arnold publicerade en hel del lyrik var han en mycket större essäist än poet. Han var dock inte ensam om sin skepsis gentemot den märkliga brevdikten. Emerson reagerade med förtvivlan: ”Hur kan du förslösa sådan kraft på en krossad dröm?” Att skriva en dikt vars slut inte bara är olyckligt, utan dessutom otydligt, knappt ett riktigt slut alls, var inte acceptabelt. Dikten avspeglade också Cloughs växande alienation från kyrkan – i Oxford intresserade han sig för John Henry Newmans högkyrkliga rörelse men gled iväg från kristendomen. I det viktorianska England orsakade ateism fortfarande höjda ögonbryn, och Cloughs försvarare bland viktorianerna var snabbt räknade. Det var först i mitten av 1900-talet som han ”återupptäcktes” och fick upprättelse – men då som föregångare till T S Eliots dikt om antihjälten Prufrock. Enligt många kritiker är Amours de Voyage en meditation över subjektivitet och ärlighet, berättelsen om en man helt och hållet upptagen med frågan om huruvida autentiskt tal överhuvudtaget är möjligt. Men när Clough tolkas som ett tecken på vad som komma skall i den modernistiska dikten blir han samtidigt en fotnot i engelsk litteraturhistoria. En sådan förvisning gör både honom och oss en otjänst. Cloughs dikt förtjänar att läsas som ett historiskt dokument, inte minst som dess förhållningssätt till Italien skiljer sig så pass mycket från andra artonhundratalsförfattares.

För Cloughs samtid var Italien fortfarande ett slags exotiskt och sensuellt paradis. Författare och konstnärer flockades till landet och skrev noveller, artiklar, romaner och brev. Romantikens sublimitetskultur gör sig ständigt påmind i tavlor föreställande förföriskt rykande vulkaner och tunga dimsjok. Pompejis ruiner liksom Colosseum utgör fonden för månskenspromenader och drömmerier. Italien blev dessutom den förlorade halvan som tillsammans med den karga norden utgjorde en platonsk enhet: litteraturvetaren William W Stowe skriver om den symboliskt viktiga färden över Alperna och ankomsten till Italien, ett led i en sekulär pilgrimsresa vars deltagare kom i kontakt med det sensuella i sig själva i och med att de landsteg i södern. Madame de Staëls omåttligt populära roman Corinne, ou l’Italie utkom 1807 och influerade generationer av Italienresenärer. Corinne flödade över av den sorts entusiastiska och sentimentala rapsodier som nu blivit slitna klichéer. Clough avskydde romanen, vilket han erkände i ett brev till en vän: den var svärmisk, för högstämd och för fokuserad på ”konst och kärlek till estetiken”. Hans egen bild av Italien bryter med de romantiska konventionerna.

Samtida skribenter inledde ofta sina Italienskildringar med tablåer av dimhöljda berg och vulkaner: Neapel dold som av en brudslöja som plötsligt drogs ifrån för att blotta det undersköna ansiktet och hälsa pilgrimen välkommen. Cloughs dikt inleder brutalt: ”Rom gör mig mycket besviken.” Dimman som i andra verk är ett tecken på Italiens tidlöshet, dess existens i ett evigt, romantiskt nu, förvandlas av Clough till röken från kanoner och gevär på stökiga gator och i smutsiga gränder. Liksom den unge mannen på bildningsresa klättrar Claude upp på ett berg i Rom, men vad han ser är inte en vacker scen utan ”Vit rök från kanonen” och ”Svart från ett brinnande hus”. När Claude talar om ”the vapour of Italy’s freedom” anspelar han på den dubbla betydelsen av vapour: ånga och inbillning. Trots att det italienska folket slåss för rätten att definiera sig själva som självständiga och egna suddar krigets dimmor ut alla sådana distinktioner. Claude undrar över den ”ande” som ”drar och förvirrar, lockar och undgår oss” och söker utkikspunkter men är oförmögen att hitta dem. Delvis kan denna förvirring härledas till hans ovilja att reducera Italien och dess frihetskamp till en enkel symbol för vad som är vackert och rätt.

Som litteraturvetaren John Schad påpekat var historia ett av den viktorianska kulturens favoritämnen. Clough kände Thomas Carlyle, som 1830 beskrev historia som mänsklighetens ”första uttryck av tänkande” och hävdade att vi föds med en historisk talang som ”vårt främsta arv”. Tre år senare skulle Carlyle formulera en teori om historia som kommunikation människor emellan: ”Historia är ett brev med instruktioner skrivet av de äldre generationerna och skickat till de yngre; ja, man skulle kunna kalla det för det meddelande, muntligt eller skriftligt, som hela mänskligheten lämnar över till alla levande; det är den enda uttryckliga kontakt […] som det förflutna kan ha med framtiden, det avlägsna med vad som befinner sig här.”

Men historia är beroende av tid, av tidens passage, av förmågan att skilja mellan dåtid och nutid. Här får Claude problem. Frågan om historiskt vittne blir akut i det avsnitt där Claude tror sig se en neapolitansk präst bli mördad. Här avspeglar sig hans osäkerhet på grammatisk nivå: eftersom Claude inte riktigt vet vad han såg vågar han inte återberätta episoden i imperfekt – det skulle signalera att han säkert vet vad han sett. Mitt i en rad byter han plötsligt till presens, som om han försökte återvända till ögonblicket för att undersöka det. Claude har svårt att acceptera idén om sig själv som ett historiskt vittne. Samtidigt beskriver han sig själv lite skämtsamt som ”Your Own Correspondent”, en fras med vilken The Times utrikeskorrespondenter brukade avsluta sina kolumner. Det har fallit på hans lott att rapportera från en plats där ”morgonens första bulletin” skrivs ”på väggarna” i staden och där vad som är sant och inte ofta är en fråga om åsikt, tolkning eller preferens. Och faktum är ju att Amours de Voyage är en brevdikt, där det subjektiva perspektivet är mycket medvetet.

Cloughs Claude är närmast besatt av tanken på autentiskt tal, att verkligen mena vad han säger, att inte lägga sig till med något eller, som den oslagbart brittiska frasen uttrycker det, put on airs. Att göra sig till är något av en brittisk kardinalsynd och överklassynglingen Claude är medveten om hur lätt det är att bli affekterad i sitt beteende. Det vill han undvika – men samtidigt strävar han uppenbarligen efter viss förfining, efter att finna sitt sammanhang, och han skräms av tanken på att bara bli en i den grå medelklassmassan.

Huruvida Clough kände likadant gör man kanske bäst att inte spekulera i, men klart står att han inte var rädd för att ta risker. Valet av poetisk form, daktylisk hexameter, är betydelsefullt i detta sammanhang. Hexametern kommer som bekant från den grekiska poesin och blev versmåttet för epos och berättande dikt (i Sverige använde Esaias Tegnér sig av det i ”Nattvardsbarnen”, en dikt som översattes till engelska av Henry Wadsworth Longfellow och möjligtvis påverkade denne att skriva sitt eget amerikanska epos Evangeline på hexameter). Clough var inblandad i den så kallade hexameterkontroversen, en akademiskt artig strid som fördes från tidskriften The Classical Museums intellektuella högkvarter i mitten av artonhundratalet. Poeter som Coleridge och Southey hade försökt införa en engelsk version av daktylisk hexameter, till de lärdas förskräckelse och muttrande protester. Grekiskan har långa och korta vokaler och den grekiska versfoten består av olika kombinationer av dessa. Ska man skriva hexameter på engelska måste versfötterna istället delas in efter betoning, vilket gör att vissa rader kan låta artificiella eller klumpiga.

Men som forskaren Joseph Phelan har påpekat handlade hexameterkontroversen om långt mycket mer än huruvida man kunde skriva hexameter på engelska: ytterst var det en dispyt om det sätt på vilka de klassiska språken lärdes ut vid Oxford och vad det betydde kulturellt och politiskt. Kan man fortfarande tala med antiken, istället för bara om den? Är dess effekt livgivande eller förstenande? Kan antika versformer översättas, till och med moderniseras och utvecklas? Clough var av den åsikten att de kunde erövras av den nya generationen. Inspirerad av professor J. S. Blackie ville han befria hexametern från strikta regler och istället skriva enligt ett slags friare musikalisk notation som passade engelskan bättre och gjorde det sexfotade versmåttet mer användbart. Även detta kan i förlängningen tolkas som ett politiskt ställningstagande – och kanske som ett ifrågasättande av Carlyles enkelriktade historiesyn, där meddelandet från det förflutna passivt tas emot men där ingen store möjlighet till dialog finns.

Cloughs hexameterdiktande väckte skandal eftersom raderna var så ojämna, ja rent av radikala; de bröt mot alla regler och störde örat istället för att tillfredsställa det med en lugn och jämn rytm. Att på så vis bruka – eller missbruka? – ett klassiskt versmått är att på ett mycket direkt sätt försöka tala med antiken, se om dess kostym fortfarande passar, om moderna upplevelser kan förmedlas och förstås inom den form som under århundraden av akademiska studier hållits som den högsta och mest förfinade. Litteraturvetaren Meredith Martin går så långt som att hävda att den viktorianska fascinationen för prosodi hörde ihop med det brittiska imperiets vilja att civilisera den växande läskunniga arbetarklassen såväl som människorna i kolonierna; metrik under denna period var alltid politisk. Artonhundratalet var en tid av experiment där poeter som Gerard Manley Hopkins försökte rekonstruera mer autentiskt anglosaxiska versmått och där många närde en dröm om att finna det språk eller den versform som på ett korrekt sätt kunde representera den engelska nationalkaraktären. Det var även under denna period som engelsk litteratur blev ett universitetsämne, mer eller mindre uttryckligen för att höja det engelska språkets status och göra den inhemska litteraturen likvärdig med den antika.

Arthur Hugh Clough dog 1861 i Florens, blott 42 år gammal. Hans frånfälle uppmärksammades särskilt bland amerikanska vänner, som på ett sätt kunnat följa hans karriär närmare än hans landsman – Amours de Voyage publicerades för första gången i den amerikanska månadstidningen The Atlantic Monthly. År 1866 sörjde en anonym artikelförfattare i The North American Review det faktum att Clough aldrig fick tillfälle att slå sig ner mer permanent i Amerika. I det ”liberala amerikanska klimatet”, menar skribenten, skulle Clough ha uppnått ”obestridd storhet”. Frågan är om hans författarskap ändå inte vunnit mer på den komplicerade position det befunnit sig i här i Europa: ibland växer ett verk av att ifrågasättas, granskas och vridas och vändas på. Entusiasterna kommer säkerligen att fortsätta kämpa för Clough länge än.