Sjötermer det sjunger om

nationalskalden evert taube var känd för bohemeri och yvigt leverne. Men i sin diktning är han som många sådana poeter i själva verket exakt och noggrann med detaljerna, vilket område det än är. Ett exempel bland många: när det finns blommor i Evert Taubes visor stämmer årstid och miljö, säger de som kan sådant.

I hans sjömansvisor är sakkunskapen förstås minst lika stor. Här är det gott om särpräglade fackuttryck, som många bara noterar som färgstarka klickar. Men för dem som gripits av segelsjöfartens romantik och läst med tindrande ögon om stagsegelskonare och fullriggare är fartygen skildrade med facktermer och en sakkunskap som aldrig tynger.

Man kan jämföra med sjömansvisor diktade av andra, som den väl hopsatta ”Nordsjön” av Martin Nilsson. Eller ”Han hade seglat för om masten” av pseudonymen ”Karl-Gustaf”, som verkar slarvigt hopsvängd utifrån några bra idéer. Där finns det inte mycket sjömansspråk medan sjömansorden hos Evert Taube gör verklig poesi av genren, det flyger saltstänk och doft av hav från de omsorgsfullt valda uttrycken. Tag den mycket älskade ”Möte i monsunen”. En utförlig genomgång av den finns på http://staffanskott.wordpress.com. Jag skall här endast ta upp inledningen. Taube börjar lite försiktigt:

”Vi mötte ett skepp i den svalkande monsun …/ en fullriggare det var”.

för sjömän var skepp ett segelfartyg med minst tre master. En fullriggare hade råsegel på alla. Det vill säga segel som hängde ner från tvärsgående stänger (rår, därför uttrycket ”råseglare”). Vissa ansåg att endast fullriggare kunde kallas skepp, om det skulle vara noga. Berättaren i visan omnämner naturligtvis inte ångbåten som han själv färdas med som skepp, utan som skuta.

”Vår kapten gav då order att vi skulle hissa flagg […]/och i samma stund så blåste där från skeppets gaffelnock/Finlands vita flagg med blåa korset på.”

Att båten förde sådan flagga betyder att händelsen inträffade efter 1917, då Finland blivit självständigt.

Flagg. Ordet används när det handlar om symbolvärdet, vad flaggan (flaggen) står för.

Gaffelnock. Man kan se på bilder av råseglare att nationsflaggan verkligen fördes högst upp på mesanseglet längst akterut. Det var inget råsegel utan ett gammaldags gaffelsegel med stång både ner- och upptill.

Nock: yttersta änden av ett rundhult (det vill säga master, stänger, rår, bommar, gafflar samt bogspröt och klyvarbom).

”Vi höll ganska nära och stoppade maskin/för att preja och ta budskap med oss hem,/och då lovade hon opp […]”

Preja: anropa och tvinga (fartyg) att stanna. Intressant ursprung: ytterst från latinets precari, ”bedja”.

Lova upp. Taifun styrde upp med fören mot vinden, i vindögat, så att hon kunde ligga stilla.

i en omröstning 1998 bland 185 aktiva sjömän om bästa sjömansvisan kom ”Möte i monsunen” på andra plats, en tiondels båtlängd efter ”Eldarevalsen”. Det skilde på tre röster mellan de två, sedan var det ett rejält avstånd till de övriga. Sju av de tjugo första var av Evert Taube.

Det finns facktermer så det räcker också i ”Eldarevalsen”. Det var så dåligt kol att man ”fick släjsa och raka i ett, vi fick slagga två gånger på vakten till slut”, det vill säga bryta upp och ta ut slaggen från den heta ångpannan. Slejsen, som man slejsade med (av engelskans slice), var ett slags spett, och slagga var att ta ut slaggen.

En lustig term är donkeyman, han som av en slump räddar eldaren Charlie Barr från att bli levande kokt – till slut sker ett uppstigande ur kitteln nästan till paradiset, som lämplig avslutning på helvetesskildringen. Donkey, åsna, kallade man små separata ångmaskiner som drev pumpar, spel och vinschar, och donkeyman var en kvalificerad besättningsman som skötte sådant.

Som oftast hos Taube är många av rimmen så perfekt valda att det verkar självfallna. De för berättelsen framåt: ”Men den får inte va varken dum eller lat/som ska stå på en elddurk och fyra/och man får ju till slut ett förinnerligt hat/till matroser som inte kan styra.” Här som så ofta med Evert Taubes insjungningar har han på sjuttiåttavarvsskivans begränsade utrymme inte tagit med verser som i själva verket gör visan till en helt annan berättelse.

Om vi är många som tagit till oss segelfartygens romantikdoftande termer är det däremot inte så många som bryr sig nämnvärt om orden för vad som hände i ångfartygens inre. Det har inget av romantiken i ramberättelsen i ”Möte i monsunen”.

”Eldarevalsen” är ett bistert arbetsreportage om helvetet för eldarna därnere. Så det är inte så konstigt att bland sjöfolket som röstade om sjömansvisor satte man den realistiska skildringen av sjömanslivet allra högst.