Unga och arga

Så förhållandevis profetiskt skrev den ofta Nobelpristippade syriske poeten Adonis i Den förälskade stenens tid i Hesham Baharis tolkning (Bakhåll 1987). När jag träffade Adonis i Paris förra hösten sade han sig dock vara motståndare till den arabiska våren. Detta eftersom han var övertygad om att upproren antingen skulle kidnappas av väst eller av muslimska fundamentalister.

En som absolut inte skulle hålla med Adonis är den amerikanske historikern och arabisktalande Mellanösternkännaren Juan Cole, som 2009 gav en initierad skildring av arabvärlden i boken Engaging the Muslim World. Cole rekapitulerar det som egentligen borde vara en självklarhet när vi talar om arabvärlden. Nämligen dess historia; först med underkastelse under det osmanska riket, följd av den europeiska kolonialiseringen i regi av framför allt Storbritannien och Frankrike. Efter andra världskriget följde den postkoloniala politik som USA har implementerat genom att avsätta folkvalda ledare i Iran, Irak och flerstädes.

Bakomliggande orsak är givetvis oljan; 2007 konsumerade USA över 20 miljoner fat olja om dagen, men man producerar själv bara cirka 5 miljoner plus 3 miljoner av främst etanol. USA måste alltså importera 12 miljoner fat om dagen. Vilket landet gör från främst Kanada och Saudiarabien; Irak ligger också högt upp på listan. Mellanöstern är verkligen USA:s bakgård; om dessa länder slutar exportera olja stannar bokstavligen USA. Därför är Coles slutsats att om vi ska rädda den här planeten från klimatförändringar samt skapa fred i Mellanöstern måste framför allt USA lägga om sin energipolitik och satsa på förnyelsebar energi. Klimatet, finanskriserna, uppgifter från Wikileaks – allt detta hängde intimt samman med upproren i arabvärlden.

Vad Cole också påpekar här är att islamiseringen av de arabiska samhällena löper parallellt med avkolonialiseringen; den satte med andra ord fart i början på 1900-talet då nationalismen hade vuxit sig stark i Europa. Muslimska brödraskapet i Egypten avsade sig, till exempel, våldsamma metoder redan för 50 år sedan och gick in för att satsa på det civila samhället med sjukvård, utbildning och sociala hjälpinsatser. Detta måste man veta för att förstå det stöd detta brödraskap hade i befolkningen, vilket gav dem makten i fria, parlamentariska val 2012 genom Mohammed Mursi. Då blev det dessvärre klart att Brödraskapet var redo att åter införa könsstympning och andra lagar som begränsar kvinnors rättigheter samt ändra konstitutionen i totalitär riktning. Varför organisationen som bekant störtades igen 2013 genom såväl folkliga protester som insatser av den egyptiska militären.

I Juan Coles nyutkomna bok The New Arabs gör han författaren en grundlig genomgång av bakgrunden till den arabiska vår som tycks ha kommit som en överraskning för många västliga betraktare. Dock inte för den som hade någon ingående kunskap om situationen i området. Ty 2005 kom rapporten ”Arab human development report 2004”, producerad av FN:s regionala byrå för Arabstaterna. Rapportförfattarna konstaterade att arabvärlden befann sig vid en historisk korsväg: ”Fångade mellan förtryck på hemmaplan och utifrån kommande våld är araberna mer och mer uteslutna från att bestämma sin egen framtid.” I rapporten noterades även att den nuvarande situationen snart kommer att leda till sociala, ekonomiska och politiska kriser och fortsätter: ”Om det arabiska folket ska kunna få samhällen med frihet och dugliga regeringar, måste folk bli socialt innovativa.”

Vidare konstaterade rapporten också att nuvarande struktur i arabvärlden med diktatoriska regeringar oftast är ett arv från kolonialtiden. I all synnerhet sedan oljan fick en sådan dominerande plats i världspolitiken. Därtill sägs att föreställningen om att islam skulle vara oförenligt med demokrati är en myt. Av en ny internationell studie som World Values Survey (WVS) framgick klart att det fanns en stor hunger bland araber efter att bli av med diktatoriska härskare. ”Araber stöder kunskap och goda regeringar. Bland de nio undersökta regionerna, däribland västvärldens avancerade demokratier, toppade arabvärlden listan på dem som ansåg att ”demokrati är bättre än varje annan form av styrelsesätt”. Att islam och despotism kopplas samman har lika vaga grunder som när katolicism och förtryck kopplades samman i Latinamerika, Östeuropa och östra Asien för 30 år sedan, menade rapportförfattarna som också fokuserade på kvinnornas demokratiunderskott i arabvärlden.

Cole kallar millenniegenerationen för ”Generation Y”. I början av 2000-talet var antalet unga i arabvärlden – de födda mellan 1977 och 2000 – uppåt en tredjedel av 400 miljoner. I Libyen var medelåldern 24 år. En så stor ungdomsgeneration är inte något ovanligt i tredje världen. Den avgörande skillnaden i länder som Tunisien, Libyen och Egypten var dock den höga arbetslösheten; mellan 20 och 30 procent av dessa gick arbetslösa – alltså närmare 50 miljoner ungdomar eller ungefär lika många som Spaniens hela befolkning. De var dessutom mer välutbildade än tidigare generationer, dessutom med tillgång till internet och mobiltelefoner. Inte minst Facebook – där många kvinnor var publikt aktiva på ett sätt som de inte kunde vara i det i yttre, offentliga samhället – spelade en avgörande roll för den arabiska våren. Teknologiska framsteg och välutbildade, arbetslösa frustrerade unga människor i massor – kan en social och politisk krutdurk beskrivas mer exakt än så? Den arabiska våren kommer att användas som ett skolexempel i historieböckerna på hur samhällsförändringar går till i praktiken.

Cole slår bestämt fast att i de tre nämnda länderna rörde det sig faktiskt om en revolution i klassisk mening, men mer lik den franska 1789 än den ryska 1917. En folklig rörelse avsätter den maktägande familjen, landets konstitutionella grund ändras drastiskt under en kort tidsperiod. För att det ska räknas som en permanent övergång till demokrati måste dock fria, parlamentariska val hållas mins tre gånger i följd. Riktigt dit har dessa länder ännu inte kommit; de senaste tre åren har i framför allt Egypten och Libyen varit kaotiska Men de är på god väg menar Cole; millenniegenerationen har för alltid förändrat den politiska kartan i arabvärlden. Tunisien, som med bara cirka tio miljoner invånare har den mest utbildade befolkningen och 2,5 miljoner Facebookanvändare, har kommit längst i att stabilisera demokratin.

Detta var verkligen en ungdomsrevolt, Cole kallar Tahrirtorget i Egypten för en mer seriös och alltigenom urban variant av Woodstock – vilket var ytterlig provocerande i sig eftersom män och kvinnor enligt islam inte får vara tillsammans i offentliga rum. Parollerna var inte sällan av typen ”Make love, not war”.

Vad som inte alltid framgick i västliga medier var att detta hade föregåtts av många och långvariga strejker, framför allt bland arbetarna på bomullsfabrikerna i Nilens delta. Sjunkande realinkomster, vattenbrist och torka som drev bönderna mot svältgränsen, samt ilska mot korruptionen, var avgörande drivkrafter. Tunisien, Libyen och Egypten var dessutom ett slags republikanska monarkier; presidenterna Ben Ali, Khadaffi och Mubarak avsåg att överlämna makten till sina söner, vilket var ytterst impopulärt. Khadaffi med sina oljeinkomster stöttade dessutom både Ben Ali och Mubarak ekonomiskt; beskrivningen av Libyen under Khadaffi är skrämmande; befolkningen förbjöds att lära sig främmande språk och Khadaffi hade ett avtal med Ben Ali som gjorde att hans säkerhetspolis kunde göra räder in i Egypten för att fängsla libyska dissidenter.

Oberoende människorättsaktivister, som tunisiska Lina Ben Mhenni, hade börjat blogga om orättvisor och övergrepp mot civila och skaffat sig en stark ställning i de ungas medvetande. Regimerna gick hårdhänt fram; en annan bloggare fick sätta livet till efter tortyr i fängelset i både Egypten och Tunisien. Cole berättar att pyramidguiderna i Kairo gjorde gemensam sak med Mubaraks säkerhetspolis och kom ridande på kameler för att trampa ner aktivisterna på Tahrirtorget – händelsen kallas allmänt för ”the Day of the Camel”.

Unga i studentorganisationer började samarbeta med fackföreningar och internetaktivister, som samlades i 6 aprilrörelsen i Egypten. Intressant är också att fotbollsfantaster som flockades i gruppen Ultras i Tunisien gjorde gemensam sak med ungdomarna. Hela det civila samhället mobiliseras via Facebook, Twitter och sms. Information spred sig snabbt om sittstrejker, demonstrationer och andra fredliga protester. Den dagen Mubarak avsattes samlades uppåt en miljon aktivister i centrala Kairo. Initiativtagare var Asmaa Mahfouz, född 1985, som publicerade bilder av torterade fångar på Internet och sammankallade till demonstration på Polisens dag just den 25 januari 2011.

Anarkister och syndikalister måtte bli gröna av avund när de blir varse hur effektivt de unga i arabvärlden mobiliserade en revolution med en alltigenom horisontell organisation; inga ledare utnämndes. Detta skapade dock problem när en ny president för landet skulle väljas – då tog den inoljade apparaten i Muslimska brödraskapet över. Liksom islamistiska grupperingar i Libyen och Tunisien. Generation Y är fortfarande ung och har mycket outrättat.