Ålder ger pondus

Författaren, som är professor i antropologi och evolutionsbiologi vid Yale University, bedriver sin fältforskning i Sydamerika, där han studerar liv och leverne hos ett antal ”naturfolk”, som hittills endast i ringa mån har anammat eller blivit pådyvlade en ”modern” livsföring. Tanken är förstås att vi därigenom bättre ska förstå hur våra liv tedde sig innan vi blev ”stadsbor” och varför vi idag beter oss så som vi gör. I denna bok står, som framgår av titeln, männen i fokus. Man får verkligen hoppas att författaren snart följer upp med en motsvarande bok om kvinnor och deras evolutionära specialiteter!

Ideligen dyker det upp nya populärvetenskapliga böcker inom det evolutionsbiologiska området, men tämligen få av dessa fokuserar på vår egen arts arsenal av anpassningar och deras uppkomst under eoner av naturligt urval. Just detta är emellertid precis vad Bribiescas bok handlar om: hur våra anlag har förändrats och givit oss nya kroppar och beteenden under en evolutionär process som pågått under vår arts hela historia och som naturligtvis fortfarande pågår. Finns det människor kvar på vår planet om tusen år, kommer dessa säkerligen att ha utvecklat en hel del nya, ärftliga egenskaper. ”Tiderna förändras och vi med dem”: ett evolutionsbiologiskt axiom!

Ett antal fossilfynd i främst Afrika visar att det för ett par hundra tusen år sedan fanns varelser som till sin byggnad var så lika oss moderna människor att biologerna ser dem som representanter för samma art som vi själva tillhör, den som Carl von Linné år 1758 döpte till Homo sapiens. Men artgränser är ofta diffusa. Arter uppstår inte plötsligt utan gradvis, och dessutom utvecklar de ofta olika egenheter i olika delar av sitt utbredningsområde. Inte oväntat finns det en hel del fossilfynd av människoliknande individer som är svåra att artbestämma. Kanske men kanske inte bör de inkluderas i Homo sapiens.

Modern evolutionsbiologi har givit och ger oss hela tiden allt grundligare kännedom om vår arts tillblivelse och historia. Om individer med vissa genetiska anlag hanterar rådande betingelser litet bättre och därför producerar fler avkomlingar än individer med andra genetiska anlag, förändras gradvis populationens egenskaper. Anpassning till omvärldens betingelser förändrar ett bestånd så att det till sist blir så annorlunda att det i efterhand måste betraktas som en ”ny art”.

Hur ser då livet ut hos de ”naturfolk”, som enligt Bribiescas och många andra antropologer ger oss en inblick i den evolutionära bakgrunden till vår arts specifika levnadssätt?

Hos de folkgrupper som står i fokus i Bribiescas bok får kvinnorna vanligen sitt första barn i de sena tonåren och det sista vid mellan 40 och 50 års ålder. Männen blir fäder för första gången något senare i livet än vad kvinnorna blir mödrar, men de fortsätter att avla avkomlingar högre upp i åren. När män blir pappor vid hög ålder är emellertid faderskapsbevisen ibland – milt uttryckt – svajiga.

Att kvinnor går i menopaus redan ”mitt i livet” kan de i många fall kompensera genom att som mormor och farmor bidra till att förbättra sin totala fortplantningsframgång (mätt som överföring av anlag till nästa generation), nämligen genom att bistå sina barnbarn. Kvinnor vet vilka barn och barnbarn som faktiskt är deras avkomlingar och som de alltså har fullgoda evolutionsbiologiska skäl att satsa på, medan män å andra sidan inte så sällan har skäl att undra: Är det där verkligen min unge? Denna skillnad kan bidra till att förklara varför kvinnor tenderar att vara mer engagerade och offervilliga än män gentemot barn och barnbarn. (Kvinnor och män eller honor och hanar, förresten? När en text handlar både om människan och om vår arts närmaste släktingar i djurriket, vilken könsetikettering bör man då använda?)

Att honorna hos både människa och vissa andra primatarter har utvecklat förmågan att överleva i åtskilliga år efter det att deras egen fortplantningsförmåga har försvunnit, måste ha någon evolutionär fördel, det vill säga: öka deras fortplantningsframgång under deras levnad, och man pekar ofta på det faktumet att de på sin ålders höst energiskt och effektivt deltar i flockens ”kommunala” barnavård.

Olikheterna i levnadssätt mellan kvinnor och män leder till att det i en grupp eller by vanligtvis finns fler av de förra än av de senare. Till detta bidrar inte minst att yngre män tävlar om att charmera kvinnor genom så kallat ornamentalt beteende, vilket per definition är ansträngande och ofta rentav livsfarligt (tänk: mc-gäng!). Syftet är ju att övertygande visa upp vilken stjärna man är jämfört med de andra. Dessutom är det vanligtvis männen som levererar den andel av kosten som består av villebråd, och jakt är hos ”naturfolken” inte en ofarlig sysselsättning. Vissa villebråd har god försvarsförmåga, men dessutom kan jägare från olika byar eller stammar råka mötas i skogen – vilket kan leda till fientligheter och ond bråd död.

I de flesta samhällen som blivit föremål för noggranna studier är, som nämnts, dödligheten hos männen hög i ungdomens vår. Sedan går de in i ett relativt lugnt medelåldersstadium, som emellertid så sakteliga övergår i ett tillstånd av ökande skröplighet och förhöjd dödsrisk.

Varför har män ofta en lång period av senescens, det vill säga åldringsliv utan fortplantning? Blir de helt enkelt utkonkurrerade av yngre hanar? Och har dessa ”postreproduktiva” män någon funktion som gynnar flockens och därmed deras ättlingars framtidsutsikter?

Så kan det nog vara, menar Bribiescas, nämligen som rådgivare till och försvarare av flocken inklusive dess revir och andra väsentliga resurser. Ålder medför ju erfarenhet och (förhoppningsvis) även klokhet. Pondus, helt enkelt. En stam som innehåller ett antal rutinerade veteraner har bättre utsikter än en homogent ung stam att klara kriser av olika slag. Männen är födda in i flocken och sålunda nära släkt med varandra. De har således ett samfällt intresse av att bevaka och försvara flockens intressen. (Här avviker vår art och även de två schimpansarterna från de allra flesta arter i Vår herres hage, eftersom det brukar vara ”flickorna” som stannar hemma och ”pojkarna” som ger sig iväg.) De äldre hanarna/männen kan alltså vara en viktig tillgång för hela gruppen och därmed sina egna ättlingar genom sina erfarenheter som hjälper kollektivet att klara uppkommande kriser, till exempel i form av konkurrens med eller attacker från granngrupper.

Även om männens fysiska kondition är på topp vid 20 à 25 års ålder, är deras effektivitet som jägare och därmed försörjare som högst först omkring 20 år senare i livet, och om inte förr är det då som de övertar ledarskapsfunktionerna. Eftersom de har ”genetiska aktier” i flockens ungdomar, kan deras offervilja ha utvecklats genom släktskapsselektion – en viktig faktor bakom människans (och åtskilliga andra arters) fortlevnad i ofta krisande miljöer.

Intressant nog har detta mönster ändrats på senaste tid. Nuförtiden är det ju ofta yngre människor av båda könen och inte åldringar som hamnar på ledande positioner. Rimligtvis har de flesta samhällen idag inte så stor nytta av ”gamla erfarenheter”, men däremot av de färska kunskaper, som de yngre förfogar över.

I Bribiescas bok hittar man massor av intressant information om hans egen och många andras ”åldersforskning” på alla möjliga håll i världen. Han hjälper oss att bättre förstå hur vår art klarat sin långa resa fram till dagens myller på över sju miljarder människor, och till gagn för den som blivit fascinerad och vill veta mer avslutas boken med en litteraturlista på 23 sidor att ösa mer information ur.

Vad är en tysk?

Det är på bokens allra sista sidor det står, med den tyngd som bara det skrivna ordet kan ha: att den avgörande identitetsmarkören för vad en tysk är, bör vara bekännelse till den tyska förbundsrepublikens grundlag från 1949 – den författning, som ”upprättades för att de av tyskar utförda, fruktansvärda förbrytelserna aldrig skulle tillåtas ske igen, som därtill avsåg att överhuvudtaget göra det möjligt att leva tillsammans igen på ett rättsligt fundament, och som, då den talar om människovärde, inte syftar på nation som etniskt grundad gemenskap…”.

Raderna kastar ett skarpt eldsken över de föregående 287 sidorna i Die neuen Deutschen (De nya tyskarna) – en essä- och debattbok som sätter in stundens heta kontroverser kring migrations- och integrationsfrågor i sitt rätta sammanhang, mot den rätta bakgrunden.

När den dök upp i tysk bokhandel härommånaden fick den genast brett genomslag; den kom i precis rättan tid, vilket också ledande tidskrifter och dagstidningar slog fast i stort uppslagna artiklar. En viktig bok, hette det, som debatterats livligt.

Professorsparet Marina och Herfried Münkler manar här till besinning, moralisk ståndaktighet, och förnyelse. Något som förvisso är av nöden lite varstans och inte enbart i det europeiska land som tog emot flest skyddssökande under 2015.

Titeln är listigt tvetydig, syftar på både nyanlända och ”gamla” invånare i Förbundsrepubliken Tyskland. Ja, det ska nämnas redan här: enligt Münklers är invandring och öppenhet framtiden, det nya moderna. De infödda tyskar som klänger fast vid etniska föreställningar om das Volk, folket, och inte kan tänka sig något annat för framtiden – de kallas här helt enkelt för ”gammeltyskar”.

”De nya tyskarna” inbegriper en förvissning om att landet måste förändra sin självbild. Och att detta kommer att gagna bägge parter, så att säga. Ja, här finns drag av kapitalistiskt nyttotänkande, av typen ”bra-för-det-ekonomiska-maskineriet”, som motsäger det humanistiska anslaget i andra delar av boken. Det står en del om effektivitet, prestation och allmän duktighet i det Münklerska framtidsscenariot. En rest av gammeltyska dygder, liksom, med amerikaniserad touch.

Marina Münkler är litteraturvetare, har en professur i äldre tysk litteratur och kultur vid Technische Universität Dresden, maken Herfried är statsvetare, verksam vid Humdboldtuniversitetet i Berlin – han har tidigare skrivit uppmärksammade böcker om tyskarna, deras myter och deras krig.

Alla tyskar minns bilden av den lilla flyktingflickan med ett handtextat plakat i händerna, tagen i trängseln vid den stängda ungerska gränsen hösten 2015: ”Mamma Merkel hjälp oss”. Den hör till de emblematiska; hon är i åttaårsåldern, troligen är det sin fars axlar hon sitter på, kanske är hon från Syrien, och kanske gör det lilla stavfelet på den vita skylten som hon håller upp ovanför huvudet att fotot berör desto mer. ”Mama Merekel”.

För tyskarna markerar bilden en vändpunkt – kanske man ska säga en ny vändpunkt, 25 år efter återföreningen: landsmodern Merkel, med rötter i öst, har plötsligt blivit mamma för folk också utanför de egna nationsgränserna och utanför Europa. För barn, kvinnor och män, i tio- och hundratusental, på flykt undan krig, terror och nöd. ”Help us”, vädjar de. Hjälp oss.

Drygt en miljon fick komma in. Omvärlden tittade smått häpet på. Och förbundskanslerns ”Wir schaffen das” – vi klarar det – blev ett bevingat ord, utsänt och upprepat i tv-nyheter och på förstasidor på alla möjliga språk.

Sedan dess har något av en kollektiv identitetskris ätit sig in i tyskarnas medvetanden. Vilka är de där ”vi” i sammanhanget? Vad är det att vara tysk ( än en gång…)? Förutom hur det rent praktiskt och realpolitiskt ska gå till, för att de ska gå iland med att integrera en inte oansenlig mängd migranter och flyktingar från olika håll, med sinsemellan olika förutsättningar att finna sig tillrätta i det nya landet, frågar sig tysken: Vem är jag? Och migrations- och intergrationsfrågorna har grävt ett avgrundsdjupt dike mellan två åsiktsläger – något förenklat uttryckt mellan för respektive emot en praktiserad, generös välkomstkultur visavi invandrare och människor på flykt.

Reaktionerna på resonemangen om nya tyskar i Die neuen Deutschen har förstås varierat. Hetsrösterna emot har inte precis dämpats. Och en lång intervju med författarna i Frankfurter Allgemeine Zeitung hade en kritisk udd: Var de båda inte en smula naiva i sin syn på storskalig invandring och möjligheterna till ömsesidig anpassning? Ja, det krävs ju öppenhet och lyhördhet av både nya och gamla tyskar för att integration ska vara möjlig.

Det är en tankeväckande bok med kunnig, saklig reflektion och analys av fenomenet migration i historiskt, sociologiskt, filosofiskt, litterärt och politiskt perspektiv. Visserligen en mycket tysk bok, i den meningen att det rör sig om dagens Tyskland. Münklers har helt oförskräckt tecknat en karta för en fortsatt tysk Sonderweg, en särskild tysk väg genom historien – om man nu vill tala om en dylik. Men vi kan alla ha något att lära av den. Inte minst kan stora delar av Münklers resonemang och genomgång direktöversättas till svenska förhållanden. Här nämns förresten också det svenska flyktingmottagandet, som det såg ut 2015, och det beskrivs som generöst. Men författarna påminner också om den kapitalt misslyckade integrationen i vårt land.

Die neuen Deutschen handlar också om sådant som förhållandet mellan immigration, arbetsmarknad och välstånd – som det faktum att Tyskland rent demografiskt behöver tillskott i befolkningen för att inte sakta försvinna på grund av sin låga nativitet. Och nämner den historiska realiteten att blomstrande stadskulturer alltid har fått näring genom invandring från landsbygden. Paret Münkler drar dessutom en tänkvärd parallell mellan det eviga förhållandet stad–land och senare tiders nord–syd: att det finns likheter mellan städers dragningskraft och det som drar flyktingströmmar främst norrut; här talas omväxlande om push- och pullfaktorer, de som gör att man flyr från ett elände till en fjärran, främmande plats, i hopp om trygghet och ett bättre liv.

Till de intressanta utvikningarna i boken hör de avsnitt där författarna just tar på sig örnblicken och betraktar mänskligheten litet grann von oben: då de beskådar (osynliga) gränser och gränsöverskridanden, samspelet mellan fast och rörligt, bofasta och nomader, alltsammans över tid. Och då de vrider och vänder ännu ett varv på vattenmetaforerna vi så ofta använder då vi talar om människor på flykt: flyktingströmmar och vågor; bilderna ger perspektiv på skeendet, påminner dessutom om vad som händer då vi bygger fördämningar.

En otäckare analogi ligger förstås i de nästan dagliga nyhetsrapporterna om nya kapsejsningar och massdrunkningar på Medelhavet. Någonstans på vägen från syd till nord.

”Förpliktelsen att hjälpa flyktingarna, som offer för grymhet, är desto större ju mindre som tidigare har gjorts för att få slut på grymheterna”, skriver Marina och Herfried Münkler på ett ställe i boken med fokus på lidandet i inbördeskrigets och terrorns Syrien, men som torde vara allmängiltigt.

Den maxim som avslutar Die neuen Deutschen är ämnad att vara normativ: att bekännelse till den egna författningen måste vara en avgörande identitetsmarkör för alla tyskar. Författarna tror att det skulle ha en ”högintegrativ” verkan.

Det är ett manifest för en ny folkvandringstid de har skrivit. Med en inbyggd kravlista på vad som är oundgängligt, både på samhälls- och individnivå. Tro och religionsutövning måste vara privatsak, och varje individ måste ha rätten att själv välja levnadsform, och partner; det är andra principer som måste vara självklart tyska, enligt Münklers upprop.

Men apropå tro: den islamisering av invandringsdebatten som ägt rum i Tyskland – liksom härhemma – leder åt fel håll, menar paret Münkler. Det är inte kulturella och religiösa olikheter som skapar segregation, hävdar de, det är sociala problem. Som bara kan lösas som sådana.

Skolan är hävstången för en fungerande integration, och för att man ska kunna undvika att slutna parallellsamhällen etableras. En skolklass bör, exempelvis, aldrig ha mer än 30 procent elever med annat modersmål än tyska, menar författarna. Bostadspolitiken är ett annat av de viktigaste redskapen – för att ”förebygga apartheid”, som de formulerar det.

Die neuen Deutschen visar att förbundskansler Merkel inte handlade känslomässigt, kalkylerande eller bara av en nyck då hon öppnade famnen för dryga miljonen flyktingar förra året, som det stod i Der Spiegel i början av hösten: hon handlade i själva verket i enlighet med den heiligen Werten des Westens, västvärldens heliga värden. I paret Münklers ögon kommer kärnan i denna värdegemenskap från 1500-talsfilosofen Michel de Montaigne, som utifrån egna erfarenheter betecknade grymheten som den största av mänskliga laster. Kring denna kärna vill vi inte kompromissa, den är en anständighetens minsta gemensamma nämnare. När vi ser våld och grymhet utövas mot civila, om inte förr, då reagerar vi. Inser att vi har en plikt att hjälpa. Om vi vill fortsätta att vara de vi är.