Dags att damma av Marx

I Tyskland hade de statsbärande Kristdemokraterna aldrig fått chansen att bära någonting om de inte i praktiken ständigt gått till val på en mestadels socialdemokratisk politik, med kraftiga satsningar på offentliga välfärdsprogram och sociala skyddsnät; redan Bismarck fruktade massornas vrede och genomdrev ett banbrytande socialförsäkringssystem, och denna revolutionsskräck har sedan bara förstärkts av först kommunismens och sedan nazismens förmåga att mobilisera stora delar av befolkningen. Brittiska Tories gjorde, fram till dess att Thatcher tvingade bort Ted Heath, ungefär likadant, det vill säga de förvaltade i huvudsak Labours satsningar. Den franska högern likaså.

Men med det tidiga 1980-talet, då det blev smärtsamt uppenbart att den demokratiska socialismen hade nått vägs ände, var det dags för nyliberalismen att komplettera – ta över? – konservatismen. Reagan och Thatcher fick utan svårigheter med sig näringslivets maktapparater på avreglerings- och privatiseringståget, samtidigt som de vände sig direkt till arbetarklassen med en stundtals skamlös patriotism och militarism. Även i Sverige gick Gösta Bohmans moderater över till denna historiskt unika cocktail av moderniseringsiver och traditionsvurmande. Den svenska mytologin var här, kan man gott konstatera, en fantastisk källa att gräva ur: svenska fanor som med frisk tillförsikt vajade mot ljusblå skärgårdshimlar, intill evigheten ackompanjerade av fiskmåsars frihetstörstande skrin och vrålet av snabba, toppmoderna örlogsfartyg. Budskapet var både en honnör till det förflutna och en vädjan om att så att säga gå upp till ytläge och andas en ny, frisk, tillnyktrande luft, att vakna till liv igen efter decennier av isolationism i förhållande till resten av väst, att gnugga sömnen ur ögonen och göra sig redo för ett omfattande förändringsarbete.

I och med Ingvar Carlssons drastiska omläggning av Sveriges färdriktning mot slutet av 1980-talet (delvis framtvingad av Jan Stenbecks flerfrontskrig mot den svenska monopolmodellen) och sedan genom regeringen Bildt – Bohmans bokstavligt och ideologiskt talat svärson – kom häpnadsväckande mycket av den ”liberalkonservativa” visionen att omsättas i praktisk politik.

Men det händer saker. Elfte september, sju år senare den stora finanskrisen och på sistone flyktingkriserna har satt världen i gungning, och idag är det mest enstaka Timbropraktikanter och Johan Norberg som fortfarande tror på det nyliberala projektet. Konservatismen å sin sida är djupt splittrad mellan sin elit, som sitter och skriver krönikor i innevarande stil, och delar av sin väljarbas, som tröttnat på slika utgjutelser och numera röstar på folkhemsextremisterna i SD.

Till vem ska konservatismen söka sig för att åter kunna få folk att lyssna till ett budskap om samling för landets gemensamma bästa? Till dem på vänsterkanten som fortfarande bryr sig om hur vanligt folk har det, lyder det uppenbara svaret. Så mycket marxist får man ändå vara att man erkänner ekonomins avgörande betydelse för människors lust att ompröva sina lojaliteter. Socialdemokraterna har under Mona Sahlin och Stefan Lövfen kapats av en lika idealistisk som destruktiv identitetspolitik – men det finns motståndsfickor. Delar av vänstern inser att arbetarklassen helt har svikits.

Nyliberalismen är död, konservatismen behöver en ny allierad. Den heter materialism. Dess framgångar mäts i kronor och ören, och hälsa för de sämst ställda. Det är inget slutmål, men bästa tänkbara början.