Den osynlige kleptomanen

Den store kritikern av den litterära modernismen Hugh Kenner kallade sin vid det här laget halvsekelgamla bok om T S Eliot The Invisible Poet, den osynlige poeten. Eliot, som gillade bokens titel, gjorde sitt bästa för att hålla sig just osynlig: inga skandaler, varje försök till biografi motarbetades, han och hans närmaste omgivning ansträngde sig för att manuskript, brev och andra dokument som hörde privatlivet till förblev privata och utom räckhåll för de horder nyfikna akademiker som vill lära känna mannen bakom Det öde landet. Han formulerade en estetik och kritik där själva dikten, inte diktarens biografi, var det enda som räknades. Biografier var mest att betrakta som obefogade intrång i privatlivet.

Men det var då det. För nu träder mannen bakom verket fram och blir tydlig. Det började med en ännu inte avslutad upplaga av hans omfattande korrespondens som, om den fortsätter som den har inletts, kommer att ockupera bortåt en hyllmeter när den väl är avslutad. Det var bara början på Eliots, om uttrycket tillåts, coming out. År 2015 var ett märkesår i den processen. I början av förra året kom första delen av Robert Crawfords biografi, Young Eliot, som när den blir fullständig har alla utsikter att bli standardverket. I slutet av året kom så även den utgåva av Eliots dikter, som ju faktiskt är skälet till varför vi överhuvudtaget intresserar oss för mannen, som kommer att bli den definitiva.

”T S Eliot var aldrig ung.” Så inleder Crawford sin biografi. Redan från början var Tom, som han genomgående kallas av Crawford, reserverad och tillbakadragen, både blyg och högdragen och lite av en puritan. Han föddes den 26 september 1888 i St. Louis, Missouri, som är något av en gränsstad mellan USA:s nord- och sydstater. Det var då en stad där olika kulturer möttes, där man i ett kvarter kunde höra Scott Joplins ragtime och i ett annat en opera av Richard Wagner.

Eliot föddes i ett välbärgat hem och talade senare om sin barndom som en av de två perioder i livet då han hade varit lycklig. Den andra lyckliga perioden inföll mot slutet av hans liv, efter det att han 1957 gifte sig med sin sekreterare, Valerie Fletcher. Han dog 1965, höljd i ära och berömmelse, bland annat i form av 1948 års Nobelpris. Vid det här laget är böckerna och artiklarna om honom oräkneliga, den ende som möjligen kan göra honom den bibliografiska rangen stridig är James Joyce, som fick romanen Ulysses publicerad samma år som The Waste Land (Det öde landet)presenterades för världen (1922).

Hans barndom var i högsta grad borgerlig och konventionell. Den sjuklige Tom fick en för tiden och miljön vanlig uppfostran. Han var en duktig men på inget vis exceptionell elev. Hans föräldrar och alltså också Tom gick i den unitariska kyrkan som var känd för sin liberala teologi. Han skulle senare ta avstånd från en sådan form av kristendom. Den kanske lät bra på papperet men var inte mycket att hålla i handen när det blev allvar, när det handlade om död, himmel, helvete och vansinne. Senare i livet skulle Tom bli högkyrklig anglikan.

Redan under Eliots ungdom urskiljer Crawford en egenskap som skulle visa sig viktig inte bara för hans attityd till omvärlden utan också för hans litterära verksamhet: ”Ända sedan hans tidiga ungdom kunde han både delta i konventionell (polite) elitkultur och förlöjliga den. Denna blandning av impulser skulle bli avgörande för hans första diktsamling; den skulle aldrig lämna honom.” Denna ambivalens är tydlig i hans första stora dikt, ”The Love Song of J Alfred Prufrock”, som han skrev under en tvåårsperiod; eller kanske snarare färdigställde av tidigare fragment och utkast än skrev i regelrätt bemärkelse – en metod som han också senare skulle använda sig av. I dikten förenar han det storslagna och det triviala, det tragiska och det löjliga.

Men vägen till att omsätta denna ambivalens till betydande dikt hade varit lång och besvärlig. Den märks föga i hans allra tidigaste bevarade poetiska försök, som hans skrev medan han ännu bodde kvar i St. Louis. Vi har, till exempel, rader som dessa: ”So why, Love, should we ever pray/To live a century?/The butterfly that lives a day/Has lived eternity.” Denna dikt från 1905 visar snarare på inflytande från den första av de många diktare som kom att påverka honom: den persiske poeten och matematikern Omar Khayyam.

1909 blev Eliot antagen vid Harvard, något som då inte vara lika svårt eller märkvärdigt som det är nu. Till en början var han en föga framstående student. Hans studieresultat var så dåliga att han hotades med att bli avstängd från universitetet. Crawford skildrar Eliots första studieår som en privilegierad ung mans lättingsliv i en antisemitisk, sexistisk och rasistisk miljö som den unge Harvardstudenten uppenbarligen inte hade några större svårigheter att anpassa sig till. Han roade sig med att skriva obscena och inte så litet rasistiska dikter. Här förefaller Eliot att i högsta grad ha varit en produkt av sin tid och av sin miljö. Crawford är förstås inte sen att fördöma. Han tycks närmast överraskad av att den unge Harvardstudenten för mer än hundra år sedan inte tänker och tycker som dagens studenter bör och oftast gör.

Det var under dessa år han lite trevande skulle börja finna sin egen stil, som i denna tidiga dikt:

A street-piano, garrulous and frail;The yellow evening flung againt the panesOf dirty windows: and the distant strainsOf children’s voices, ended in a wail.

Han fann sina egna tonfall genom att nu komma i kontakt med fransk symbolism, speciellt med Jules Laforgue som, skriver Crawford, ”avlockade honom en ny musik, en ny röst”. Före 1908 hade han aldrig hört talas om Laforgue, ett år senare var han nästan fransmannens reinkarnation. Eliot själv skriver att han aldrig hade mött en diktare som betytt så mycket för honom som Laforgue gjorde just då. Eliot skulle senare komma att syssla med större diktare, men Crawford gissar att utan Laforgue skulle Eliot aldrig ha blivit den författare vi känner idag. Laforgues ord ”J’aurai passé ma vie à faillir m’embarquer” (Jag kommer att ha tillbringat mitt liv med att misslyckas med att ge mig av) skulle kunna vara Prufrocks – han som portionerade ut sitt liv med kaffeskedar.

Studenten Eliot genomgick en förändring. Från att ha varit något av en lätting som med nöd och näppe lyckades klamra sig kvar vid Harvard, blev han på ett par år doktorand i filosofi och en lovande ung akademiker. Han läste klassikerna, naturligtvis på grekiska och latin, men till det lade han avancerade studier i sanskrit som kom att avspegla sig i hans dikt, väl allra tydligast i de ord som avslutar Det öde landet: ”Shanti Shanti Shanti.”

Den som hade träffat den unge Tom 1910 hade aldrig trott att han skulle bli 1900-talets kanske mest inflytelserika diktare. En rimligare gissning hade varit att i honom se en framtida professor i filosofi vid något amerikanskt universitet, kompetent och duktig men inte remarkabel. Bertrand Russell, som föreläste vid Harvard under dessa år, mindes honom som något av en finkänslig estet men som ”saknade den råa, påstridiga passion som man måste ha om man ska lyckas med någonting”. Tom fortsatte att inta en reserverad distans till omvärlden. När andra studenter med liv och lust diskuterade filosofi så ”föredrog han att le sitt Mona Lisa-leende och lyssna med lakoniska kommentarer, snarare än att själv inleda och utveckla ett ämne.”

Eliot åkte till Europa för att studera och åstadkom till slut en filosofisk avhandling som hans handledare vid Harvard fann imponerande, men snart tog litteraturen överhanden. Han kände sig inte hemma i universitetsmiljön, vare sig i USA eller i England: ”Oxford är mycket vackert, men jag tycker inte om att vara död.”

Trots flera lockande invitationer avstod han från vad som säkerligen skulle ha blivit en trygg karriär som professor i filosofi för att istället leva ett länge prekärt liv som diktare, lärare, recensent, bankman, tidskriftsredaktör och väl en hel del annat. Russell och Ezra Pound blev viktiga för honom; de hade kontakter som gjorde att Eliot snabbt fick tillträde till tidens mest inflytelserika intellektuella kretsar, även om han inte omedelbart var en succé där. Lady Ottoline Morrell, vars hem var en samlingsplats för tidens intellektuella elit, kallade Eliot för ”begravningsentreprenören” och fann honom ”tråkig, tråkig, tråkig”. Den blygsel som Crawford ofta betonar, tog sig uttryck i den reserverade hållning som gjorde att han av många upplevdes som just tråkig.

Den blyge unge mannen tycks inte ha haft några närmare relationer med kvinnor innan han kom till England. Hans relationer med Emily Hale, som var hans första kärlek, vet vi ännu ganska litet om. Att Eliot var förälskad i henne och att de länge brevväxlade är säkert, men just dessa brev är antingen förstörda eller utom räckhåll för litteraturvetenskapen i ännu många år.

Men Emily stannade kvar i USA och Eliot hade inga planer på att återvända dit. Till mångas förvåning gifte han sig den 26 juni 1915 med Vivien Haigh-Wood – ett äktenskap som inte kan beskrivas som något annat än en katastrof. Vivien var neurotisk och sjuklig. Crawford beskriver äktenskapet som djupt tragiskt för bägge inblandade. Eliot slet hårt med alla sina uppgifter, och till dessa kom nu den att ta hand som sin hustru, som led av både psykiska och fysiska åkommor som tidens medicinska sakkunskap inte kunde bota. Russell, som hade en affär med Vivien, beskrev henne så här: ”Hon är en person som lever på en knivsegg och som kommer att sluta som brottsling eller som helgon – jag vet ännu inte vilket. Hon är fullt kapabel till båda.”

Eliot insåg snart att äktenskapet var ett förfärligt misstag. Han skrev att det ”skapade den sinnesstämning ur vilken kom Det öde landet”. Bland annat för att betala Viviens allt högre läkarkostnader blir Eliot lärare och undervisade i franska, matematik, historia, teckning och simning.

Resten av Crawfords biografi, det vill säga från 1915 och sju år framåt då Det öde landet publicerades i den litterära tidskrift, The Criterion, som Eliot redigerade, framstår som något av en Golgatavandring. I ett brev till sin bror beskriver han sitt liv ”som den mest förfärliga mardröm av ångest som det mänskliga sinnet kan skapa”.

Crawfords gedigna bok får läsaren att undra om Eliot hade blivit den stora diktare han blev om han hade levat ett mer normalt liv i ett lyckligt äktenskap. Det olyckliga äktenskapet speglas i diktningen. I de tidiga Prufrockdikterna behandlades sexualitet ännu med ett slags återhållen fascination blandad med rädsla: dessa känslor kom att ersättas med avsky och äckel. I ett brev till Russell skriver han: ”Under de sista tio åren har jag – gradvis men medvetet – gjort mig själv till en maskin. Jag har gjort det avsiktligt – för att härda ut, för att inte känna – men det har dödat V”.

Crawford kan förstås både Eliots liv och dikter utan och innan – ja, dikterna verkar han kunna i det närmaste utantill. Det gör att han skickligt kan väva samman liv och dikt, visa hur en upplevelse i Eliots barndom eller ungdom – det kan vara ett flyktigt möte, en scen i St. Louis, en rad i en annars glömd bok – dyker upp i senare dikter. ”De dödas dikt finns i hans benmärg och i hans fingertoppar.” Eliots dikter är ju fulla av citat och allusioner där poeten lika hänsynslöst som kreativt använder det förflutna för sina egna syften. Crawford kallar honom en litterär kleptoman.

Eliot själv skrev att mindre betydande diktare lånar där de stora diktarna stjäl. Här finns delar av den antiromantiska estetik som Eliot kom att utveckla och som skulle göra honom till 1900-talets kanske mest betydande kritiker; han bröt med det förhärskande mer eller mindre romantiska paradigmet. För kritikern finns det ingen annan metod än att vara mycket intelligent, menade han. Hela den nykritiska skolan är otänkbar utan hans tankar om att dikt inte främst uttrycker diktarens personlighet utan att det snarare rör sig om en flykt från personligheten. Dikt är inte ett spontant skapande ur intet, utan ett arbete i en lång tradition där de döda ger liv åt de levande.

1917 började Tom arbeta på Lloyds bank. Hans uppgift var att läsa utländska tidningar för att utvärdera den ekonomiska situationen i det krigshärjade Europa. Det var ett prosaiskt jobb som inte hade något att göra med litteratur, men det räddade honom från att bli en överproduktiv författare av mediokra böcker och det befriade honom från journalistiken: ”När man skriver för en tidning skriver man för en publik, och det bästa arbetet, det enda som till slut räknas, skriver man för sig själv.”

Det kritiska arbetet var dessutom själsdödande. Med ord som knappast blivit mindre sanna efter alla dessa år skriver han: ”För en människa med en gnutta intelligens eller smak finns det inte tillräckligt med bra dikt för att hålla en recensent sysselsatt en vecka under ett år.” Som Crawford visar så levde han inte riktigt som han lärde. Han skulle komma att bli en flitig bidragsgivare till The Times Literary Supplement, och han blev även, som sagt, redaktör för en litterär tidskrift där han ofta själv skrev.

Om Eliot aldrig hade skrivit en enda dikt, skulle han ändå ha haft en väl synlig plats i förra seklets litteraturhistoria som en av de riktigt stora kritikerna. Han kritiska insatser kom att revidera litteraturhistorien på ett sätt som kanske förenklat kan sammanfattas: ner med 1800-talsromantikerna (och allra mest Shelley), upp med 1600-talsdiktare som Donne och Dryden.

Redan tidigare hade Eliot rykte om sig att vara en av tidens främsta poeter på det engelska språket. Det öde landet bekräftade ryktet när den först trycktes 1922 i The Criterion och något år senare i bokform, då själva dikten även försågs med noter så att den skulle se ut som en låt vara kort men ändå bok. Hans vapendragare Ezra Pound hade hjälp honom att ur ett mer omfattade material redigera fram den färdiga dikten som är tillägnad just Pound, il miglior fabbro, den bättre hantverkaren.

I min gamla upplaga av Eliots samlade dikter får hela produktionen plats på 171 sidor. Efter poetens död har man hittat flera aldrig utgivna dikter, samt utkast och skisser. Hade Eliot varit fransman, skulle hans verk för länge sedan funnits i en behändig Pléiadeutgåva med textkritiska noter och kommentarer. Men nu när turen har kommit till Eliots dikter, så gör den det med besked. Christopher Ricks och Jim McCue har i The Poems of T S Eliot. The Annotated Text, åstadkommit vad som måste var ett av fjolårets storverk i humanistisk forskning. De har rest ett veritabelt monument över Eliot; i två volymer på sammanlagt nästan 2 000 sidor har de givit Eliots läsare en omistlig utgåva. Med enorm energi och noggrannhet har de granskat dikterna, rättat de små fel och misstag som har smugit sig in genom åren och i alla nytryck. Varje text har noggrant jämförts med manuskript i den mån sådana finns bevarade. Tidiga dikter som Eliot själv förkastade finns här, liksom de studentikosa och ofta obscena och rasistiska rim han roade sig med att skriva under sin ungdom.

Crawford påpekar hur andra dikter ofta mer eller mindre tydligt ekar i Eliots dikter. De både utgivarna visar precis hur dessa ekon har kommit till i noter som ger dikterna deras bakgrund eller kanske snarare deras klangbotten. Visst kan det hela ibland kännas som ett slags litteraturkritisk overkill som ibland hotar att dränka eller tysta dikten under den kritiska apparaten. De 130 raderna i Prufrock får en kommentar på 26 tättskrivna sidor och en textkritisk granskning på nio sidor. Där får vi veta att J antagligen står för Joseph och att ”you” i första raden syftar på en förmodligen manlig vän. Den kritiska apparaten till Det öde landet landar en bra bit bortom 200 sidor.

Det är ingen upplaga för nybörjare, som möjligen snarare riskerar att bli mer förvirrade än upplysta av detta kritiska maskineri. Men för den som en gång har fångats av Eliots dikter och som aldrig kan eller vill bli kvitt de många rader som har bitit sig fast, som stannar kvar i ens medvetande likt efterhängsna melodier, är det en outtömlig guldgruva som visar alla lager i hans dikter där 1600-talsteologer som Lancelot Andrewes trängs med symbolister som Stéphane Mallarmé.

Eliot visste vad han ville och behöll i det längsta total kontroll över sitt författarskap. Flera av dessa dikter hade han av goda skäl hållit privata, men nu har det gått så många år att de knappast längre kan skada honom.

Det är en upplaga som det är lätt att hitta i, och den som vill avnjuta dikten utan all denna extra information kan förstås göra det, men det vore att avhända sig nöje och kunskap. Utgivarna vill inte tvinga på sina läsare en viss bestämd tolkning av dikterna. Här finns inga pekpinnar som talar om för oss hur vi ska läsa en dikt, utan bara det rika material som gör att varje läsare själv kan tolka och då stå på solid grund.

I tider där mycket så kallad litteraturvetenskap utgörs av skäligen triviala studier i ofta ganska perifera författarskap, är det här humanistisk forskning av yppersta kvalitet och enorm vikt för alla med något intresse för västerländsk litteratur. Genom Crawfords, Ricks och McCues insatser har den osynlige poeten aldrig varit mer synlig än han nu har blivit, 50 år efter sin död.