Diabildernas Toscanini

Civilisation blev en succé. Första gången serien visades samlade den förvisso bara en miljon tittare. Men reprisomgångarna blev åtskilliga. Och för varje gång växte dess rykte, och nya tittare tillströmmade. Människor ur samhällets alla lager fångades av en ensam man framför en kamera som lämpligt placerad berättade om katedralen i Aachen, hovet i Urbino och Voltaires hus i Ferney, om Bernini, Watteau och Delacroix eller om Montaigne, Bach och Tolstoj. De enskilda avsnitten kretsar kring tre eller fyra hjältar vardera, ty Kenneth Clark var en hjältedyrkare. Centralt stod de stora kulturnationernas bildvärldar, men dessa bildvärldar anknöts till de stora kulturnationernas öden och ordvärldar.

Underrubriken till Civilisation är A Personal View. Och Clarks framställning är verkligen utomordentligt starkt förankrad i hans personliga uppfattning om estetik och historia. Redan när serien först visades kunde någon kritiker mumla föraktfullt om att minsann inte bara Europa hade frambringat kultur och i Europa inte bara män, inte minst en tristnisse som marxisten Raymond Williams. Men Clark var inte ute efter fullständighet eller rättvisa. Han ville utan tvivel dra den stora linjen beträffande mänskligt estetiskt skapande och klättrande i en civilisationstrappa. Han tvivlade inte ett ögonblick på att det existerade stora kulturnationer och nationer som alls inte var kulturnationer. Men allra mest låg det honom om hjärtat att entusiasmera med passionerade ord om tankar, handlingar och verk som hade väckt hans sinne, antänt hans känslor och stimulerat hans hjärna.

Hans framgång berodde på att han inte som akademiker och intellektuella i gemen var instängd i sitt skrå. Han talade inte in i sitt skrå utan ut från sitt skrå. Han var en folkbildare i traditionen från John Ruskin som önskade göra stor konst tillgänglig för gemene man och därigenom göra dennes liv rikare, rädda sådana som var hänvisade till underhållningsvåld, dart och annan torftighet till reflektion och kontakt med tillvarons under. Det är som om den avspände mannen framför kameran, så trygg i sina perspektiv och värderingar, så oförställd och sympatisk, riktar en underförstådd uppmaning till skeptiska skråbröder och skråsystrar: Vill ni ha något annat? Gnäll inte! Gör det bättre själva!

Vem var då Kenneth Clark? Vad berodde det på att just han kom att hamna framför den där tv-kameran? Mer eller mindre tillförlitliga framställningar om liv och gärning har inte saknats, men nu föreligger en gedigen biografi av James Stourton, tidigare styrelseordförande för auktionshuset Sotheby’s: Kenneth Clark. Life, Art and Civilisation.

Två fakta blir genast uppenbara. Kenneth Clark var ekonomiskt oberoende av födsel, och han gjorde som konsthistoriker en snabb och exceptionell karriär. Det ekonomiska oberoendet kom sig av att hans familj sedan mitten av 1700-talet hade varit framgångsrika företagare i Paisley strax utanför Glasgow, en stamort för bomullsindustri. Clarks egen far lämnade skolan mycket tidigt och yrkesarbetade endast ett par år innan han på heltid övergick till sina dominerande intressen: jakter, yachter och framför allt sprit. Sonen, som var ende sonen, skulle använda pengar på annat vis, de dividender som årligen inflöt och som vida översteg hans yrkesinkomster.

Kenneth Clark, född 1903, började tidigt samla konst och böcker. Mest beundrade han äldre mästare, allra mest den italienska renässansens målare, vilket inte hindrade att han förvärvade verk av omsusade namn i samtiden, som fransmännen Cézanne, Renoir och Matisse. I hans bibliotek dominerade italienska volymer från 1500- och 1600-talet och illustrerade franska 1700-talsböcker. Så småningom förvärvade Clark ett slott för att inhysa konstsamling och bibliotek, Saltwood Castle i grevskapet Kent, uppfört i huvudsak under 1100- och 1300-talet och den plats varifrån riddarna ska ha brutit upp för att år 1170 mörda ärkebiskopen i Canterbury, Thomas Becket, som vägrade underordna sig kungamakten.

Intresset för konst väcktes i skolan och förstärktes under den fortsatta studietiden. Kenneth Clark kom tidigt under inflytande av mentorer, äldre män som i motsats till hans far var sofistikerade och som kunde tjäna som intellektuella vägvisare och föredömen, främst Maurice Bowra och Bernard Berenson, den ene framstående litteraturhistoriker, den andre framstående konsthistoriker. Clark skrev mot slutet av studietiden ett innehållsligt föga originellt men stilistiskt imponerande arbete, The Gothic Revival (1928), sedermera återutgivet med noter där en äldre upplaga av Clark frekvent klandrar en yngre. Debutverket följdes av några fina och kompetent gjorda utställningskataloger. Ett erbjudande om jobb infann sig. Skulle inte Kenneth Clark kunna ansvara för konstsamlingen i Ashmole Museum i Oxford? Jovisst, det kunde han.

Hans energi och ambitionsnivå drog ögonen åt sig. Snart infann sig nya erbjudanden om jobb. År 1934 blev Clark chef för National Gallery, ännu inte 31 år fyllda, och kort därefter, som ett parallellt uppdrag, ansvarig för de kungliga konstsamlingarna, rekryterad av Georg V själv, som visserligen var långt mer intresserad av frimärken än av målningar och statyer men som hur som helst ville ha en dugande kraft tillstädes. Clark blev uppskattad och framgångsrik i sina dubbla värv, även om spektakulära misstag gjordes, det värsta när han utan att konsultera National Gallerys styrelse (vilket han var förpliktad att göra) på egen hand förbrukade mer än dubbla årliga inköpsbudgeten för att köpa ett verk som han själv attribuerade till Giorgione, men som visade sig vara av en mindre bemärkt upphovsman.

Efter att under andra världskriget ha sett till att såväl National Gallerys konstsamling som kungahusets förblev oskadd genom att förvara och bevara dem i gruvgångar i Wales, för övrigt efter ett uppslag från Winston Churchill, lämnade Clark på egen begäran sina båda chefskap. Han ville få tid att skriva något riktigt betydelsefullt, som en studie av hur samma motiv uppträder vid skilda tillfällen i konsthistorien och då förändras efter rådande omständigheter. Under kriget hade han haft mindre tid för eget skrivande än någonsin. Fler uppdrag hade fallit på den expedite Clark. Han var under en tid chef för den nationella filmproduktion som syftade till information och stärkt samhällsmoral och stridsvilja. Han tog initiativ till och fick ansvaret för konstnärlig dokumentation av krigsupplevelser, var således en drivande gestalt bakom sådant som Henry Moores teckningar av människor som söker skydd i Londons tunnelbana undan bombregnet därovanför och John Pipers målningar av katedralen i Coventry lagd i ruiner efter ett flyganfall i mitten av november 1940.

Visst kom Kenneth Clark att skriva böcker, inte minst sådana som utgick från föreläsningsserier. Så återgår Landscape Into Art (1949) på föreläsningar som han gav som innehavare av Slade-professuren i Oxford, medan The Nude (1956) springer ur hans Mellon Lectures i Washington. Men till det storverk som han syftade fanns inte tillgänglig tid. Clark lockades att sitta i styrelser, kommittéer och juryer. Han blev styrelseordförande för Art Council och styrelseledamot i British Museum. Han hade en aktiv roll i de kommittéer som såg till att Royal Opera House byggdes och att National Theatre bildades. Mest överraskande var uppdraget som förste styrelseordförande för ITA, alltså Independent Television Authority, den myndighet som skulle introducera kommersiell television. Clark tänkte sig att man initialt kunde vinna en publik och sedan uppfostra den. Själv ägde han inte någon tv. Och när det krävdes att han ägnade en dag åt att följa den nya kanalens sändningar blev han förskräckt. Inte anade han att utbudet skulle vara så förfärligt, ”this avalanche of vulgarity”.

Det var denne man som David Attenborough fann, en man med ett oförlöst storverk som dröm och drivkraft, en man som hade blivit så populär som föreläsare att han tillvann sig epitetet ”diabildernas Toscanini” och som hade städslats att föreläsa i både radio och tv. Likväl en man som knappast var i takt med sin tid. Hans smak för det klassiska och hans benhårda tro på nyttan av eliter och på eliternas plikt att uppfostra gjorde att han tedde sig konservativ. Vänsterintellektuella som John Berger älskade att håna honom. Men själv uppfattade han sig som vänster. Det var ju i den avfolkade traditionen från John Ruskin som han hörde hemma. Clark umgicks förvisso hellre med Churchill och Eden än med politiker från Labour, men han röstade på Labour. Visst var det de konservativa som gjorde honom till sir Kenneth 1938, men det var Harold Wilson som såg till att han 1969 blev lord Clark of Saltwood.

Civilisation visades i Axess TV kort efter kanalens tillkomst och har därefter visats flera gånger. Kenneth Clark blev utifrån sett något av en symbolgestalt, den Kenneth Clark som inte stod ut med de modeintellektuellas dragning till ”det negativa och destruktiva”, gestalter som ”Sartre, Beckett och Pinter”, en dragning som han betecknade som varken mer eller mindre än ”en mental bankrutt”, den Kenneth Clark som var kvick och munter men som hade svårt att hålla pessimismen stången. Civilisation har år 1914 som slutpunkt. En värld går då under, en värld formad av många lager tankar, handlingar och verk och som till sist var präglad av 1800-talets etos. Symtomatiskt citeras i sista avsnittet William Butler Yeats dikt ”The Second Coming”, vidunderlig och vemodig: ”Things fall apart, the centre cannot hold; / Mere anarchy is loosed upon the world.”