Drabbad av Drøvel

I den saltöken som var svensk barn-television i skiftet mellan 1970- och 1980-tal var de tre brödernas upptäcktsresande i Oslotrakten som ett uppfriskande regn. Möjligen lite otippat. Möjligen inte. Men vi satt i alla fall där och lät oss helt enkelt underhållas. Bara underhållas.

Alla kluriga norska referenser flög naturligtvis högt över huvudet. Så även att djurvännen Roms Dals inte tyckte om valutaormar eller att han var med i en polarexpedition som inställts på grund av strejk.

Men sökandet efter Professor Drøvels hemlighet – med geniala cliffhangers och en briljant avslutande västgötaklimax – var helt enkelt god underhållning. Tyckte jag i all fall då. När jag nu går in på NRK:s playtjänst och tittar på några avsnitt består nog det intrycket.

Det finns en föreställning om att min generation växte upp i ett flöde av light-maoistisk propaganda från barndetaljen vid den statliga televisionen. Att det noggrant reglerade och pedagogiskt kvalitetssäkrade utbudet av eterburen barnkultur främst syftade till att göra oss till engagerade motståndare till marknadshushållning.

En annan teori är att den tidens barntelevision – i synnerhet olika former av fotriktig och mästrande dockteater – deformerat våra psyken och förstört vår barndom.

Men det var inte huvudproblemet. Bekymret var hur enastående tråkigt det mesta var. En mediokratins våta filt. Mycket av det som sändes var helt enkelt en källa till bottenlös leda. Det förstörde inte min barndom. Det förslösade min tid.

Det sägs att den uppväxande generationen inte exponeras tillräckligt för leda. Att det är danande att ha tråkigt. Jag är skeptisk. Så mycket leda som SVT levererade när det begav sig har dagens barn antagligen inte fattningsförmåga att ta till sig.

Men Brødrene Dal var ett undantag (det fanns naturligtvis fler). De ser ut att ha haft rätt roligt själva. Inspirationskällorna (inte minst Monty Python) är kanske inte helt dolda. Det är inte så lite slapstick. Det är drift med mediala och populärkulturella grepp.

Men de anstränger sig. Tar publikens önskan om att bli underhållna på allvar. Och verkar inte ha så många andra syften. Det var gissningsvis inte helt okontroversiellt.

Den bärande principen verkar annars ha varit att underhållning i sig var något fult. Att allt som inte har något syfte – i bästa fall pedagogiskt, i sämsta fall politiskt – var en sorts mentalt slöseri.

Nu överlevde vi ju detta. Vi växte upp i ett fritt land där det faktiskt fanns en marknad för underhållning. Vi hade Tintin, Tom Sawyer och Kalle Anka. Eller Tolkien, James Bond och Indiana Jones. VHS-bandspelarna kom och den våta filten kunde lyftas.

Underhållning utan större syfte än att underhålla är ett av de viktigaste uttrycken för en civilisation. Det finns andra framsteg jag kanske skulle hålla högre, men hela idén att någon använder sin kreativa förmåga åt att få andra att skratta, glömma sig själva, gråta, bli rädda är ju egentligen enastående.

Kanske är det därför underhållning är så provocerande för civilisationens motståndare (dit jag – för att undvika missförstånd – ändå inte räknar SVT:s barnredaktion). Den har ju inget högre syfte. Och är därmed subversiv mot den som har ett högre syfte.

Får talibanerna bestämma får vi inte dansa. 1964 förbjöd Fidel Castro Beatles på Kuba. Och för en tid sedan cirkulerade ett foto i sociala medier över västerländska artister som var bannlysta i Sovjetunionen 1985. Ett simpelt nät-mem (som verkar ha en autentisk källa) helt enkelt. Men också en varning från historien.

Det totalitära systemets kalla och valhänta byråkratiska hantering blir komisk. Talking Heads påstås sprida myter om den sovjetiska militärens farlighet. Van Halens fallenhet för ”antisovjetisk propaganda” kvalificerade dem till svarta listan. Julio Iglesias ansågs representera ”neofascism”. Etiketten ”Punk” var tillräckligt för att Ramones inte skulle spelas på kirgisisk eller estnisk radio.

I sin bok Civilization. The West and the Rest pekar Niall Ferguson på att arbetarstaten Sovjetunionen inte under hela kalla kriget lyckades producera ett anständigt par jeans och hur oförmågan att utveckla ett konsumentsamhälle vräkte socialismen över ända. Men också hur fängslandet av medlemmarna i det psykedeliska bandet Plastic People of the Universe var en katalysator för den tjeckiska Charta 77-rörelsen.

Sovjetsystemet hade rätt. Underhållning är subversivt. Underhållning är civilisation.