Driv och instinkt

Det vill säga: Wenner ska villigt medverka, men boken ska skrivas och ägas av Joe Hagan. Det enda Jann Wenner kräver är att han ska få ha sista ordet om det som skrivs om hans sexliv. Ett litet överraskande förbehåll med tanke på att Wenner faktiskt kom ut som homosexuell med pukor och trumpeter i tidning efter tidning 1995, och även var en centralt placerad del av och drivande kraft bakom free love-generationen i San Francisco under 1960-talet. I övrigt ger han Hagan full tillgång till familj, vänner, fiender samt 500 lådor med omsorgsfullt samlat arkivmaterial. Plus flera timmar i intervjutid. Han vill inte läsa boken innan den trycks.

Så alltså: Wenner beställer ett fåfängeprojekt avsett att sammanfatta ett storslaget publicistiskt livsverk ska sammanfattas, detta precis lagom till att Wenner blivit lite över 70 och det är dags sälja av de sista 51 procenten av Rolling Stone (49 procent ägs sedan tidigare av teknologiföretaget BandLab, baserat i Singapore). Det blir Penske Media, som bland annat äger Variety, Robb Report och Womens Wear Daily, som köper majoritetsägandet i december. Men boken Sticky Fingers blir nog inte riktigt vad Jann Wenner inbillat sig och hoppats på.

Det här är en häpnadsväckande bok. Joe Hagan har grävt och borrat för att hitta alla dem som var med och gick bredvid Wenner under större delen av hans liv. Nästan 240 personer är intervjuade och tidigare artiklar och citat om honom är nogsamt kontrollerade och verifierade. Det helt exceptionella är att nästan ingen har något gott att säga om honom. Inte ens hans mamma.

Speciellt inte hans mamma, faktiskt – även när hon är över 90 år gammal kallar hon honom, ”grovt självisk och girig”. Hon valde att ta hand om hans två yngre systrar när föräldrarna, ägare till ett barnmatsföretag, skilde sig precis som Jann klev in i tonåren. Hon var dessutom tydlig med att hon föredrog att kommunicera med honom per brev – om alls – och helst inte ville att han skulle ringa. ”Det enda som kan förändras är du själv”, skrev hon bland annat om hans vädjanden i de unga tonåren om att föräldrarna skulle flytta samman igen.

I Wenners lärarrapporter står det från tidig ålder saker i stil med: ”tvångsmässigt våldsam, försöker dominera klasskamrater med retsamheter eller våld, tar snabbt till vapen”. I senare rapporter förekommer omdömen som: ”kan vara, och är ofta, extremt grym mot sina klasskamrater, visar även en alarmerande brist på integritet”.

I princip alla, förutom hans systrar, beskriver honom med ord som vulgär, manipulativ, opportunistisk, svekfull, egoistisk, gåpåig, utnyttjande, streber, lättantänd, kontrollerande, snabb på att stämma och hota. Några av dem lägger dock också till modig, instinktiv, orädd och hårt arbetande. När det händer upplever i alla fall jag som läsare två saker: en undran om den som säger så har något att vinna på att göra det, en liten rättviseklapp åt honom – han skapade trots allt ett framgångsrikt rockmagasin – och en åt mig själv att orka fortsätta läsa. Som före detta musikjournalist kan jag historien i stora drag liksom alla de involverade kända namnen. Jag är väl inläst på monstruösa egon och måttlösa rockstjärneliv, en alldeles egen undergenre i rockbiografier med stort underhållningsvärde, men det är sällan jag har stött på någon som det är så till den grad svårt att tycka om. Här är ambitionerna bara för näriga och livet för humorlöst.

1986 köper Jann Wenner även skvallermagasinet Us Weekly, och innan han gör sig av med den i sin stora utförsäljning 2017 har tidningen blivit känd som en publikation som fjäskar för familjen Trump. Med ständiga reportage om Melanias garderob och inredningsfoton från olika egendomar. Författaren Joe Hagan drar helt kort en mycket talande parallell mellan de båda årsbarnen Wenner och Trump. Ambitionerna, charmlösheten – och den unika förmågan att få folk att ta och köpa deras vision av hur det faktiskt ser ut och vad som är viktigt.

Jann Wenner är en chanstagare som vill tillhöra och har den exceptionella turen att bo i San Francisco när en helt ny ungdomskultur som har två solida byggstenar i psykedeliska droger och tung bluesbaserad free form-rock slår ut i blom. Han ger sig följaktligen in på att sälja droger, och även på att sälja in sig själv som expert på hela San Francisco-scenen till tidningar och tv. Han skaffar sig ett nätverk och utvecklar även ett genuint intresse för musik, eller snarare något ännu viktigare: en genuin känsla för det som är sexigt med musik samtidigt som man klär det i flummigt revolutionär prosa och blandar detta med hätska utfall mot musiker man inte råkar gilla. Resultatet blir långa pompösa stycken om musiker man tvärtom faktiskt gillar. Klassisk musikjournalistik, med andra ord. Allt detta lanserar Jann Wenner i musiktidningen Rolling Stone 1967, med pengar lånade av dåvarande flickvännens föräldrar efter en idé han hade stulit från en bekant, en idé som han baserar på en annan tidnings redaktionella upplägg.

Han har turen att göra detta i en tid i USA där det inte finns samma tradition och tunga bevakning av musiklivet som det gör i England med sina Melody Maker, New Musical Express, Record Mirror och motkultursmagasinet Oz. Han är också outtröttlig i sina ansträngningar att knyta kontakter med män av hans egen speciella sort i den här nya rockmusikbranschen: spelare, rockfans, skivbolagschefer. Ett frikostigt löfte om annonsering kan ha en direkt påverkan på tonen i en recension. Vilket ibland kan betyda något positivt, ibland något negativt. Som att han vill göra klart för alla att ”ni kan köpa mig, men jag bestämmer själv”. Musikbranschen, eller snarare affären musikbranschen, är än så länge inte jättestor, och Jann Wenner tilldrar sig uppmärksamhet genom att oavbrutet skriva om musikens revolutionära kraft på ett språk som låter autentiskt. Han har också ett fenomenalt gott öga för skribenter och recensenter som vågar ha en ståndpunkt, det kanske viktigaste för att få läsare inom ett ämne som, under den här tiden i alla fall, är så emotionellt och viktigt att det kan utgöra hela ens identitet. Här figurerar kända namn som den surmagade Jon Landau, sedermera Bruce Springsteens manager, vars recension av Cream i Rolling Stone fick Eric Clapton att upplösa bandet, Greil Marcus, sedermera författare till rockkultursklassikern Mystery Train, Cameron Crowe, manusförfattare och regissör till filmer som Almost Famous och Jerry Maguire, samt Lester Bangs, legendarisk allmänt hårdpartajande kritiker. För att nu nämna några. Och inte minst fotografen Annie Leibovitz, som Wenner upptäckte när hon var en 21-årig fotostudent.

Jann Wenner har också en förmåga att göra sig vän med tidens stora musiker. En av dessa är Mick Jagger, som har varit på Rolling Stones omslag 31 gånger och som han på något sätt också övertalar att ge ut en brittisk utgåva av Rolling Stone 1969. Jagger är den som betalar för det brittiska tidningskalaset, och han ger också tidningens anställda friheten att helt strunta i den alltmer uppretade Wenner, som inte anser att den håller sig inom det publicistiska konceptets ramar. Faktum är att den brittiska redaktionen mest ägnar sig åt droger, och på ett redaktionsparty råkar Marc Bolan från T Rex dricka av en LSD-spetsad vinbål, låser in sig på toaletten och vägrar sedan att komma ut. I boken berättas att det är en gynekolog som till slut övertygar honom om att komma ut. Vilket också säger något om den allmänna detaljnivån i researchen för Sticky Fingers. Efter några månader stänger Jagger sin plånbok och Wenner får tillbaka full kontroll.

Under 1970-talet är new journalism, den litterära journalistiken som ofta rört sig i utkanterna av motkulturer, stort i USA och Rolling Stone utvidgar sin intressesfär till att även skriva om politik och samhälle, men då främst betraktat genom Hunter S Thompsons tjohejiga Grabbarna-på-Fagerhult-kröka-och-röka-”gonzo”-journalistik. Under 1980-talet drar Rolling Stone mer och mer mot en stjärnkultursjournalistik som påminner om Vanity Fairs. Tidningen genomgår faktiskt en komplett förvandling från att ha varit alla marijuanarökande college-avhoppares husorgan till att omfamna yuppieerans ambitioner. Det är också i Rolling Stone som Tom Wolfe, new journalisms stora affischnamn, botar sin skrivkramp genom att likt Charles Dickens skriva den följetong som senare gavs ut som romanen Fåfängans fyrverkeri.

Rolling Stone har utan tvekan varit ett betydelsefullt magasin, och dess grundare måste rimligen ha haft ett driv och vissa instinkter, och antagligen också en sorts kärlek till det journalistiska hantverket. Kanske. För det finns väldigt lite berättat om det redaktionella slitet eller finliret. Betydligt mer om det redaktionella drogandet. Men en viktig detalj glider in utan att Joe Hagan gör så stor sak av den. Nämligen hur Rolling Stone mycket tidigt förstår att lära känna sin läsekrets genom ständiga marknadsundersökningar. Och om Jann Wenner hade velat bli nöjd med sin historieskrivning, skulle det kanske ha varit passande även för honom själv att då och då under livets gång ha frågat sig hur hans omgivning såg på honom och vad han gav dem.