Homeros i hängmattan?

I en kulturgärning som verkligen heter duga, har skådespelaren Rasmus Dahlstedt läst in Iliaden och Odyssén som ljudböcker.

Är detta perfekt att lyssna på i hängmattan i sommar? Kanske, kanske inte. Dahlstedts läsning är förträfflig, här levandegörs verkligen den mer än 100 år gamla översättningen. Men när jag lyssnar på den för mig välbekanta historien om belägringen av Troja och Odysseus irrfärder, förundras jag över dramaturgin. Eller kanske av bristen på densamma.

Man får föreställa sig att dessa verk ursprungligen reciterades för sin publik. Versmåttet hexameter lämpar sig fint för detta, det går att sömlöst glida mellan ett taktfast sjungande över i ett vanligt talspråk.

Men historien är rörig som sjutton. I Iliaden kastas vi oss in i handlingen under belägringens nionde år. En konflikt har uppstått mellan hjälten Akilles och kung Agamemnon av Mykene. Den här konflikten är på intet sätt ny, för att fullt förstå den måste man backa till tiden innan kriget ens började. Och för att förstå vad alla dessa hjältar gör vid Troja så måste man backa till tiden innan den sköna Helena ens var gift med Menelaos och Paris ännu inte valt ut den vackraste av Olympens gudinnor.

Låter det lite osammanhängande? När man börjat nysta i alla karaktärer och deras relationer så är det faktiskt inte det. Men för den som är fullständigt obekant med historien om Troja och Odysseus långa färd hemåt är det nog svårt att lyssna sig till förståelse. Då vill man kanske hellre läsa boken, eventuellt med anteckningsblock nära till hands för att hålla reda på persongalleriet bestående av hjältar, gudar, kungar, krigare och diverse monster.

Så hur kunde grekerna i antik tid förhålla sig till detta verk? Hur förstod man det när man hörde det första gången? I Rasmus Dahlstedts inläsning tar det 23 timmar att lyssna på hela Iliaden och Odyssén tar lite mer modesta 18 timmar. Så man får föreställa sig att antikens greker knappast hörde de båda verken i ett svep, utan i upphackade versioner.

Den vanliga dramaturgin för den typen av berättelser är att man berättar pedagogiskt från tydlig start till klart slut. Man lägger in tydliga pauser för avbrott varefter man gärna lägger till en kort sammanfattning av vad som berättats hittills – allt för att underlätta för publiken att hänga med i historien.

Inget av detta finns i vare sig Iliaden och Odyssén. Det beror troligtvis på att ingen i publiken någonsin hörde verket för allra första gången. Alla var redan väl bekanta med den röriga intrigen. De olika karaktärerna, Akilles, Diomedes, de båda Ajaxarna, Menelaos, den väldige Hector och naturligtvis Odysseus själv, var som gamla vänner.

Precis så känner jag när jag lyssnar på Illiaden och Odyssén. Kära grekiska hjältar, vad jag har saknat er. Det för länge sen vi sågs.