Hungerår

Om dem som nu är i övre 70- och 80-årsåldern. De flesta av dem har tigit om sina upplevelser; just ingen har velat lyssna. Ingen anledning att klaga, nu är det ju fred, fick de dessutom höra då de ännu var små. Psykoterapeuten Christa Müller menade att tyskarna är efterkrigstraumatiserade: att de måste bearbeta och tala ut också om denna period och hur den påverkat dem som växte upp då.

Kanske har tyske kulturjournalisten och författaren Harald Jähners Wolfszeit, ”Vargatid” – en inlevelsefull, nyanserad och upplysande skildring av åren 1945–55 – blivit ett redskap i minnes- och känsloarbetet. Både det enskilda och det kollektiva. Boken, en brett upplagd mentalitetshistoria över tiden, har i varje fall legat högt på de tyska bästsäljarlistorna i månader sedan den kom ut i början av förra året (9:e upplagan ute nu); den har också belönats med sakprosapriset på bokmässan i Leipzig.

Som barn till ett tyskt krigsbarn har jag själv en del så att säga sekundära krigssluts- och efterkrigsminnen att syna och sortera; min far upplevde krigets sista veckor i hemstaden Berlin, som elvaåring. En bok som den här drar mig till sig.

Som Harald Jähner skriver: ett samhälle kunde man knappast kalla det som återstod av Tyskland efter kriget, och de omkring 75 miljoner människor som trängde ihop sig där – av vilka hälften inte befann sig där de hörde hemma; befriade koncentrationslägerfångar och tvångsarbetare, utbombade skärvor av familjer, fördrivna från förlorade tyska områden, stadsbor som var kvar i lantliga byar dit de evakuerats undan flygbomberna. ”Ingenmanstiden” kallades de första fredsåren, då lagarna var satta ur spel, ingen hade ansvar, allt låg i spillror och människan hade gjort människor till vargar, som var och en brydde sig om bara sig själv och den egna lilla flocken.

Jähner beskriver hur minnet av de tyska efterkrigsåren inte fått det där mildare ljuset över sig allteftersom tiden gått, såsom det brukar vara, utan tvärtom blivit allt dystrare och eländigare – och menar att det har med tyskens benägenhet att se sig som offer att göra. Ju svårare lidandet under de faktiskt gruvliga hungervintrarna 1946 och -47 tedde sig efteråt, desto lättare vägde i mångas sinnen den egna skulden. Jähner talar till och med om en ”den upplevda skräckens nåd”: bombmattorna över tyska städer skulle ha befriat invånarna från ansvar för de ohyggligheter som hade skett i deras namn, enligt mångas sätt att se. Det är djuplodande och insiktsfullt, och det är drabbande och tankeväckande läsning. Att Förintelsen under nära två decennier inte hade någon plats i de flesta tyskars medvetanden är ingen nyhet, men fortfarande oerhört och chockartat att påminnas om – först i och med Auschwitzrättegångarna med början 1963 tilläts de nazistiska förbrytelserna, skulden och frågan om medansvaret komma upp till ytan.

Om hur Nazi-Tyskland besegrades har det skrivits åtskilligt. Om bombnätter, invasion och slutstrider. Om våldtäkter på troligen mer än två miljoner tyska kvinnor, framförallt där Röda armén trängde fram. Harald Jähner lyfter fram en tänkvärd aspekt: kanske kan våra dagars utbredda främlingsfientlighet i östra Tyskland delvis vara en nedärvd följd av den brutalitet som den framryckande ryska ockupationsmakten utsatte tyskorna för – och som fortsatte då kanonmullret tystnat? Obearbetade trauman går som bekant vidare till nästa generation. I Östtyskland var det inte tillåtet att tala om det sovjetiska broderfolkets illgärningar.

Die Trümmerfrauen, kvinnorna som röjde bland ruinerna – ofta med sjal på huvudet, med knuten fram, hör till de bilder från efterkrigstiden som inpräntats i det kollektiva tyska minnet. Så många män hade ju stupat, och mer än tio miljoner tyska soldater var i krigsfångenskap den första tiden. Först skyfflades smala gångar fram mellan högarna av sten. I det sönderbombade Dresden anlades en provisorisk järnväg med sju olika linjer som fraktade stenmassor till utkanterna av staden ända till 1958 – den sista röjningsbrigaden där avslutade sin tjänstgöring 1977, 32 år efter krigsslutet. Omkring 45 procent av lägenheterna i landet var förstörda. Ruinlandskapen utövade mitt i förödelsen också en makaber fascination; de speglade tyskarnas inre tillstånd.

”Som Harald Jähner skriver: ett samhälle kunde man knappast kalla det som återstod av Tyskland efter kriget.”

När biograferna kom igång, de första redan på sommaren -45, dröjde det inte länge tills Trümmerfilmen, ruinfilmer, drog storpublik till biosalongerna. Som ”…und über uns der Himmel”, där tysk films stora stjärna Hans Albers i trenchcoat vandrar omkring i resterna av Berlin.

Ja, Harald Jähner lyfter också fram livslusten, kärlekshungern och nöjeslystnaden som kokade bland ruinerna, mitt i eländet. Framkallad just av det nyligen genomlevda, av själva överlevnaden, av nöden och den överallt närvarande döden och förstörelsen. En slagdänga från första efterkrigsåret hette ”S.O.S. Ich suche dringend Liebe”, jag söker kärlek, brådskande. Romanser, filmkvällar och kabaréer, i desperat mått. Och dans: dansfebern ackompanjerades av swing och het jazz på källarklubbar lite varstans bara månader efter krigsslutet. Inte enbart på grund av brist på inhemska män hade ockupationssoldaterna stor dragningskraft, särskilt de amerikanska – som representerade ett nytt mansideal. Och inte var det i första hand för möjligheten till extra matransoner, nylonstrumpor, choklad och cigarretter som kvinnorna fraterniserade med ockupanterna: Jähner visar dem som subjekt i sina egna liv, beskriver de kvinnor som hängde ihop med amerikaner som pionjärer för liberaliseringen av den tyska republiken.

Cigarretter förresten – ett eget kapitel under dessa efterkrigsår. Njutningsmedel, nervlugnande och hungerdämpare i ett, och hårdvaluta på svarta marknaden. Lucky Strikes. I östzonen hette de Machorka. Mängder av de varor som såldes svart kom från ockupanternas varulager: så kunde soldater fylla sina plånböcker, deras tyska springpojkar likaså. Som den tonårige Hans Magnus Enzensberger – som så småningom blev en av tysk litteraturs giganter. Som Jähner beskriver det: för krigsgenerationens barn blev svarta marknaden en skola för livet. De hårda villkoren, riskerna och farorna gav skarpslipad människokännedom och lade grunden för senare framgångar under det så kallade Wirtschaftswunder, återhämtningen och uppsvinget i västtysk ekonomi.

Ja, det är främst Västtyskland som skildras i Wolfszeit. Och mera städer är landsbygd. Här finns en obalans, i den annars välkomponerade helheten. Jag skulle gärna ha sett mer och utförligare berättande om det som blev DDR. Och då inte bara därför att det var i den sovjetiska zonen som min farmor och hennes fyra barn tillbringade två svåra efterkrigsår, på en bondgård i Sachsen.

Efterkrigsåren var också den stora vandringens tid. Befriade lägerfångar och tvångsarbetare (de senare uppgick till uppåt tio miljoner) irrade omkring på vägarna, ofta i grupper. En del av dem tog ut hämnd på tyskar i byar och på ensligt belägna gårdar: rånade, plundrade, dödade. 12,5 miljoner tyskar som hade fördrivits från sina hem österut – som nu ryssar, polacker och tjecker hade övertagit – drog också omkring på landsvägarna, packade för någon natt ihop sig med andra hemlösa och Displacedpersons i källare och lador innan de traskade vidare, och i stationshus där det knappt längre passerade några tåg. Och så var det alla Heimkehrer, hemvändarna, männen som tog sig till fots från krigsfångenskapen till hemtrakter där inget mer var sig likt.

För många av dem tog hemvändandet aldrig riktigt slut: stukade av krig, nederlag och lägerår var de som för evigt vilse och överflödiga, och tog ut frustrationen och känslan av misslyckande på sin familj; i den lilla världen fortsatte kriget i åtskilliga år. Kvinnorna hade anledning att vara lika förbittrade; känslan av att kollektivt ha blivit lämnade i sticket av männen uttrycktes ofta bitskt med orden ”…de skulle ju absolut iväg och leka krig!”

Min far, då elva år, vandrade med sin faster från Berlin vid krigsslutet. Ända till byn som de sedermera fick höra att resten av familjen befann sig i – utom min farfar, som ingen längre visste något om.

När första sommaren var förbi fanns knappt något att äta i det besegrade riket. Stadsbor överlevde på hamstringsfärder ut på landet. Bytte matsilver mot något kilo potatis, en guldring mot några ägg.

Valutareformen, då den gamla Reichsmark blev D-mark i väst – verkställd över en natt i juni 1948 – blev en numera mytomspunnen nystart, en ny Stunde Null, och grunden för Förbundsrepublikens ”ekonomiska under”. I den nya valutans masspsykologiska verkan ingick att den fördelades jämlikt: var och en fick samma lilla startkapital i handen. Som i Monopol.

I östzonen kom neue Mark tre dagar efter D-marken, först i form av gamla sedlar med fastklistrade kuponger på; så kallades de också ”tapetpengar”.

Harald Jähner beskriver i sin mäktiga, välskrivna och fascinerande mentalitetsskildring också om sådant som moralpaniken i nationalkonservativa kretsar när nöjesliv och umgängesformer blev mer lössläppta, om alla nystartade tidningar (verktyg i omskolningen och demokratiseringen av det tyska folket), om bortträngning och oförmåga att sörja, om avgrunden mellan återvändande exiltyska intellektuella (Thomas Mann och Alfred Döblin exempelvis) och dem som hade stannat kvar i naziriket, om kopplingen mellan abstrakt konst och CIA under kalla kriget, om VW-bubblor och baracksamhällen. Listan på högintressanta avsnitt ur efterkrigshistorien kan göras lång. Och jag har fått än mer krigsbråte att rota bland i minnets källare. Men jag måste sätta punkt.