Hur ska Sverige vara i Nato?

Det är frågor vi behöver diskutera. Inför vårt medlemskap i Nato och inte minst då det råder krigstid i Europa. Men vi är för långsamma med att återupprusta. Det konstaterar Gunnar Hökmark och Patrik Oksanen i en ny rapport på tankesmedjan Frivärld. De påpekar att den nya försvarspolitiken förvisso har en mer ansvarsfull ambition, men det går fortfarande för långsamt och satsas för lite.

”Det 2-procentsmål som Försvarsberedningen nu jobbar med är något som verkligheten redan har överspelat och som i Nato har kommit att bli ett minimum snarare än ett mål. Polen når 4 procent i år och Estland lägger 3 procent 2024”, skriver Hökmark och Oksanen i en debattartikel. Det ligger det nog en hel del i.

Vi har varit förskonade från mycket och det är kanske inte så konstigt att det har nedrustats. Men med facit i hand är det lätt att konstatera att det är synd, eftersom återupprustning nu tar en väldig tid.

Ur rapporten kan man hämta flera viktiga poänger på detta tema. Bland annat att Hemvärnet bör utökas. Det är nog en smidig och smart lösning. I Hemvärnet finns redan idag utvecklade förmågor och det omfattar ungefär 23 000 personer. Till 2030 bör detta bli minst 32 000 personer, anser rapportförfattarna. Med den försvarsvilja som visats sedan Putin inledde den fullskaliga invasionen i Ukraina är det nog inget större problem att hitta bra folk att fylla platserna med. Snarare behöver samhället bli bättre på att slussa försvarsviljan vidare till andra positioner inom exempelvis det civila försvaret. För att skapa ett bättre Totalförsvar behövs nämligen det. Kommunerna ligger efter med krigsplaceringar och människor som visar engagemang tas inte tillräckligt till vara på. Därför bör MSB delas upp i ett Räddningsverk och en myndighet för operativ planering och ledning av civilt försvar, skriver de i rapporten. Det är nog klokt att försöka skapa en mer snabbfotad myndighet.

Förutom detta behövs mer förståelse och inblick. Det kan vi delvis tillskansa oss genom att läsa litteratur som klargör krigets vardag. Även om sådan läsning bitvis är otäck är den också hoppfull. Den visar nämligen att de allra flesta människor är överlevare som vill ta sig fram, hjälpa varandra och bygga för framtiden. Detta kan man läsa i Undergången av Hans Erich Nossack. Hans skildring av bombningen av Hamburg 1943 finns i år nyöversatt och med ett läsvärt efterord av Ludvig Berggren på bokförlaget Faethon.

Även Jasenko Selimovićs Sarajevo. Minnen från en belägring på Albert Bonniers förlag är en skakande berättelse som ger inblick i vardagen under brinnande krig i Europa. Sådan litteratur hjälper oss att både intellektuellt och känslomässigt inse att det råder krigstid i Europa. (Se även Jasenko Selimović berätta mer om Sarajevo i Axess TV:s ”Veckans bok” från 2020).

Hela samhället måste hitta effektiva medel för att stärka försvaret. Vi behöver nya metoder och tankesätt. Men vi bör inte heller kullkasta allt det vi har i en slags förnyelseiver. Vi behöver samarbeta och både läsa och prata mer om detta tillsammans.